Tiden spåras i sandkornen

Inne i begravda sandkorn finns avtryck av tidens gång, som avslöjar hur landskapet har påverkats av väder, vind och människor.

Publicerad

Hur gammal är en sanddyn? Kristaller av vissa mineraler, som kvarts och fältspat, innehåller en sorts klocka som anger hur länge sedan det var de utsattes för solljus. På så vis får geologer ännu ett sätt att upprätta en kronologi för landskapet. Genom att datera sanddyner kan de säga något om när det har förekommit omvälvningar som stora stormar, skogsbränder och påverkan av människor.

Det är sedan länge känt var i Sverige det finns dyner och dynfält som formats av vinden. Däremot har det varit ganska okänt hur länge de har legat där de är. Landhöjningen ger ledtrådar, och ibland finns det organiskt material i eller under sandformationer som går att datera med kol 14-metoden. Men att faktiskt kunna se hur länge sanden varit begravd och avskärmad från solljus ger helt andra möjligheter.

En forskargrupp vid Lunds universitet har under de senaste åren daterat nära 200 flygsandsformationer i Sverige. Några av de yngsta dynerna i inlandet finns i Skåne och är från 1600- och 1700-talen. De verkar ha bildats under en tid då mycket skog höggs ned, samtidigt som det var mycket blåsigt, med många stormar. De äldsta dynerna blåstes på plats redan strax efter att landet blev isfritt. Det går att se att dessa dyner är yngre längre norrut, där inlandsisen låg kvar längre.

Den här typen av datering fungerar genom att mineralkristaller påverkas av den naturliga bakgrundsstrålningen, bland annat från radioaktivt sönderfall i omgivningen. Genom åren ansamlas infångade elektroner i oregelbundenheter i kristallen. Sådana infångade laddningar skakas loss direkt när mineralet utsätts för solljus eller värme, men blir kvar när mineralkornen ligger ostörda. På så vis innehåller begravda sandkorn en sorts klocka, som kan läsas av i laboratoriet.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor