En korvkaka för att rädda klimatet

Publicerad
Har du tankar och idéer om det du just läst? Mejla mig! patrik.hadenius@fof.se

Under klimatmötet i Paris 2015 visade konstnären Olafur Eliasson en installation som bestod av stora isblock hämtade från Grönlands inlandsis. Isblocken stod på ett torg och smälte sakta. Besökarna kunde gå runt bland blocken, känna på dem och därmed få en starkare fysisk känsla av något som redan är det mest konkreta tecknet på klimatförändringarna: Arktis minskande istäcke.

Jag såg nyligen installationen, presenterad på film som en del av den digitala utställningen Acclimatize på Moderna museet i Stockholm. Projektet består av en webbplats med foton, filmer och blogginlägg – och även intervjuer med konstnärer och kreatörer, till exempel Olafur Eliasson som berättar om sitt isprojekt.

Ylva Hillström, intendent på Moderna museet och initiativtagare till Acclimatize, berättar att hon hoppas att projektet ska stärka engagemanget för klimatfrågan och därmed hjälpa till att nå FN:s hållbarhetsmål för år 2030.

På senare tid har flera liknande projekt dykt upp. Det finns en experimentlusta när det gäller hur samhället kan möta forskningen, men även hur olika discipliner inom akademin kan möta varandra. Det senare var temat när Svenska Unescorådet och Vetenskapsrådet för tre år sedan gav ut antologin Hela vetenskapen! Där skriver 15 forskare om samverkan mellan discipliner, ofta kallat tvärvetenskap eller integrerad forskning. Antologin beskriver både fördelar och nackdelar, hur det fungerar och varför det ofta inte fungerar med samverkan.

Det är en läsvärd bok, men ämnet är gigantiskt. Och som om det inte vore stort nog ordnade för några veckor sedan Moderna museet och Svenska Unescorådet ett seminarium med avstamp i antologin och Acclimatize. Något som redan är stort och abstrakt blev om möjligt ännu större.

Diskussionen som följde spretade därför åt alla håll. Alla fakta, alla kommentarer och alla åsikter passade in. I panelsamtal på scenen diskuterades naturvetenskap, humaniora, samhällsvetenskap, grundforskning, behovsstyrd forskning, konst, aktivism, civilsamhället, journalistiken – och ovanpå det en vilja att engagera allmänheten i klimatfrågan.

Under en kort stund funderade jag på om detta inte var som Brasses korvkaka i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter: sockerkaka, prinskorv och godis i ett. Mycket av allt som är gott riskerar att inte bli så gott. Faran var överhängande.

Men så fort diskussionen blev konkret – när den handlade om musiken i ett konstprojekt, om journalistikens möjligheter att engagera, om chefernas roll för att samverkan ska fungera, om forskarna får vara aktivister eller inte – då gav den nya insikter.

Människans överlevnad på planeten är ett – milt uttryckt – komplext problem. Och hur vi ska lyckas engagera oss och dra ett strå till stacken, utan att tappa sugen, är minst lika klurigt. Då krävs det att vi ibland vågar tota ihop nästan allt, för att efteråt känna att vi kommit en bit på väg.

Jag säger alltså ja till att då och då föra samman konst, all möjlig forskning och klimatarbete. Ofta kommer det att bli en fluffig korvkaka, då och då kommer det ut något gott. Nästan alltid är det väldigt stimulerande.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor