Annons

Spåren på havsbotten som upptstod när istäcket drog sig tillbaka för mer än 12 000 år sedan avslöjar att isen rörde sig snabbare än forskarna hittills har trott.

Bild: 
Eva Dalin / Stockholms universitet

3 frågor: Skrämmande spår efter isen

För att kalibrera dagens klimatmodeller behövs mer kunskap om den senaste istiden. Därför har den svenske forskaren Martin Jakobsson och hans forskarlag analyserat tiotusentals skrapmärken på havsbotten.

Annons

Publicerad:

2018-02-08

I Amundsenhavet utanför Antarktis finns bukten Pine Island Bay. För mer än 12 000 år sedan drog sig istäcket tillbaka mycket hastigare här än om isen bara hade smält. Det har forskare kommit fram till genom att studera de spår som bildades på havsbotten när delar av isen lossnade och drev i väg som isberg – när isen kalvade. En av forskarna är Martin Jakobsson, professor i maringeologi och geofysik vid Stockholms universitet.

Martin jakobsson, professor i maringeologi och geofysik vid Stockholms universitet.

Bild: 
Martin Jakobsson
 

1 | Vad har ni lärt er av den här studien?

– Vi har studerat en av isströmmarna där antarktisisen flöt ut mot havet under den senaste nedisningsperioden – det som i dagligt tal lite oegentligt brukar kallas för ”istiden”. Isbergsspåren på botten visar att isen drog sig tillbaka väldigt fort. Framför den is som stod på botten har det funnits så kallad shelf-is, som sträckte sig ut på vattnet. Shelf-isen fungerar som en broms på isströmmen. När shelf-isen försvinner tas bromsen bort, och det blir en väldigt brant kalvningsfront på den is som är kvar. Då öser det på och kalvar direkt från den del av isen som står på botten. Blir kalvningsfronten upp mot 90 meter hög över ytan blir isens struktur instabil, och då går kalvningen ännu fortare, när isfronten i princip kollapsar. Om botten sedan lutar så att det blir djupare inåt land så blir den del av isen som blottas allt högre, och processen accelererar. Det här fenomenet kallas för marine ice-cliff instability på engelska, MICI. Vår studie är den första som dokumenterar att sådana förlopp har inträffat långt tillbaka i tiden.

2 | Hur kan ni vara säkra på vad spåren på havsbottnen visar? Är det inte svårt att tolka dem?

– Det är ett stort analysarbete, med tiotusentals isbergsspår som det har tagit massor av tid att gå igenom. Vi har förmånen att kunna se och jämföra med vad som händer i dag, som hur olika sorters isberg lämnar spår runt till exempel Antarktis och Grönland. På det viset kan vi kalibrera det vi ser i äldre havsbotten mot nyligen bildade strukturer.

3 | Säger det här något om vad som kan hända i framtiden?

– Om vi ska försöka förstå vad som händer med våra isar när klimatet ändras måste vi få koll på alla mekanismer. En del går fortare, andra går långsammare. När man känner till dem kan man lägga in dem i modeller och beräkna till exempel havshöjning. I dag finns det väldigt stora osäkerheter i modellerna. Vår forskning går ut på att göra dem bättre.

– När MICI-processen tas med i simuleringar av den västantarktiska isen ger det en tio gånger större höjning av havsytan på hundra år än i andra beräkningar. Då talar vi om meter snarare än decimeter.

– Även om tidsförloppen är snabba jämfört med vad man tidigare beräknat kan vi inte ge upp hoppet om att vi ska kunna klara de omställningar som krävs. Havshöjningen blir jättejobbig, men det är inte något som sker ögonblickligen, som ett bombnedslag. Det är viktigt att skaffa mer kunskap, så att vi kan möta och handskas med förändringarna.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.