Annons

Ulf Ellervik är professor i kemi vid Lunds universitet. Med sina böcker vill han knyta naturvetenskap och humaniora närmare varandra.

”Är det något vi har gott om i kemin så är det ond bråd död.”

Publicerad:

2019-11-11

I en rad böcker har kemisten Ulf Ellervik delat med sig av sin passion för kemi. I den senaste återvänder han till den mörka sidan av molekylernas värld och berättar om giftmord – men bara om sådana som på ett eller annat sätt har misslyckats. Kreativiteten hämtar han ur sitt intresse för humaniora. Forskning & Framsteg mötte Ulf Ellervik i ett samtal om abstrakta atomer, konkreta mord, och kemin omkring oss.

Hur kom det sig att du valde att skriva en bok om gifter?

– En del av mitt uppdrag inom universitetet är att visa att kemi är spännande. De flesta tycker att kemi är väldigt abstrakt. Då tänkte jag: Vad är spännande egentligen? Jo, det är ju den mörka sidan. Det är ju fascinerande. Och är det något vi har gott om i kemin så är det ond bråd död. Med gifter och sprängämnen och ruttnande lik och allt som är obehagligt. Min första bok var Ond kemi som kom ut 2011. Den slog ju! Sedan skrev jag några böcker med andra infallsvinklar på kemi, och nu var det dags att gå tillbaka till ursprunget. Det är tio år sedan jag började skriva Ond kemi, och det har hänt rätt mycket. Det har varit ett par uppmärksammade fall. Det finns många böcker om gifter, men det finns ingen bok om misslyckade giftmord.

Du säger alltså att de flesta människor tycker att kemi är abstrakt och svårt. Varför är det så?

– Väldigt många har åsikter om kemi. När du frågar folk ”vilket var ditt värsta ämne i skolan?” är det väldigt många som säger kemi. De bryr sig om det, men på den negativa sidan. För att det var så abstrakt. Jag hör det väldigt ofta.

– Jag tror också att det är många som missar kemin omkring sig. När du tar en huvudvärkstablett så tror jag att du tänker medicin – medan det faktiskt bara är kemi. Det kanske är en läkare som ordinerar den där tabletten, men det är fortfarande en kemist som har gjort den. Den kopplingen tror jag inte att alla ser. Kemi är överallt runt omkring oss. Kemi är hela tiden påtagligt, men vi tänker inte på det.

– Jag tror också att vi kemister är lite dåliga på att prata om kemi.

Jag tyckte att kemin i skolan var väldigt konkret. Det var färger och lukter, och reaktioner som syntes och hördes. Om kemi känns abstrakt eller inte måste väl bero på hur man närmar sig det. Hur började ditt eget intresse för kemi?

– Min plan var att bli arkeolog. Jag har alltid haft ett jättestarkt intresse för historia och arkeologi – jag tycker att det är makalöst spännande. Vi bodde i Mellanöstern när jag var liten – så jag har varit inne i pyramiderna och allt sådant där.

– Sedan råkade jag hitta en liten sliten röd bok, som var laborationshandledningen till en kemilåda från 1950- eller 60-tal som min pappa hade haft. Lådan var borta sedan länge men boken var kvar. Jag började läsa den. Och lite av de grejer man behövde hade jag hemma, så jag började prova de enklare sakerna. Det var ju jättespännande! Efter hand fick jag tag på mer kemikalier – på den här tiden fick man ju handla kemikalier som privatperson. Och helt plötsligt hade jag ett kemilabb i källaren.

– Jag följde båda intressena – arkeologi och kemi – rätt parallellt. Men någon gång var jag ju tvungen att fatta ett beslut, och det var ju mycket lättare att hålla på med historia vid sidan av än att labba. Så till slut blev det så att jag gick mot kemi som yrke. Jag har fortfarande en oerhört stark kärlek till humanioran, men yrkeskunskapen finns i naturvetenskapen.

Vad tänker du om det där gamla pratet om två kulturer, att humanioran och naturvetenskapen lever helt åtskilda från varandra? Tycker du att det är så?

– Ja det är en bråddjup klyfta. Men jag läste en artikel helt nyligen om den tredje kulturen, som är just den där humaniora och naturvetenskap möts.

Har den inte egentligen alltid funnits, den också?

– Jo, men jag skulle säga att den är ökande. Och det kommer en ny generation av forskare och författare som står på två ben, både naturvetenskap och humaniora. Man kan nog inte ha båda benen i det professionella, kanske, men man kan ha det ena där och använda det andra.

– Jag tror att många humanistiska forskare har oerhört stor nytta av naturvetenskapliga sätt att tänka, precis som vi naturvetare har nytta av humaniora. Uppdelningen är ju katastrofal. Ska man vara kreativ måste man liksom få intryck från många olika håll.

Kreativitet handlar väl om just att göra kopplingarna mellan olika saker, ibland på oväntade sätt. I Förgiftad drar du ju trådar mellan molekylers struktur och vetenskapshistoria och spionintriger och allt möjligt.

– När jag var halvvägs igenom insåg jag att jag satt och skrev det moderna politiska giftmordets historia. Så den här boken handlar ju nästan lika mycket om politik som om kemi.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.