Annons

Blodbildsanalys utgår ofta från grundläggande naturlagar och mekanik och är en av de svåraste forensiska metoder som polisen använder.

Bild: 
Getty images

Varning för CSI-effekten

Hårstrån, saliv och blodstänk är spår som kan avslöja vad som egentligen har hänt på en brottsplats. Men kritiker menar att det finns en övertro på kriminalteknik och att många metoder inte är tillräckligt förankrade i vetenskapen.

Publicerad:

2019-11-28

Lyssna på artikeln:

Natten till den 10 april 2018 ringer en man till SOS Alarm. Rösten är upprörd och stressad när han berättar att det har inträffat ett mord i hans hem.

– Har det inträffat ett mord i ditt hem?

– Ja, det har det. Jag blev attackerad själv också och min flickvän dog.

– Så din flickvän ligger död i lägenheten nu?

– Nej, i vår stu- i vår stuga i Äspet.

– I stugan, och vem är det som har dödat den här flickvännen?

– D-, det var två, två män som bröt sig in här, en av dem, de hade varsin kniv och en, en av dem tvingade mig till att köra han bort till bron och släppa av han där, och sen när jag kommer tillbaka direkt, och då låg hon död där på golvet. Så att, jag, jag blev själv knivskuren i handen.

När polis kommer till platsen säger han att männen var stora och troligen från Serbien. Först två månader senare, under sjunde förhöret, efter att polisen har visat knivarna som de hittat i en container, ändrar mannen sin berättelse. Nu är det flickvännen som har attackerat honom med en kniv, och han har försvarat sig. Vid rättegången ett par månader senare, i Kristianstads tingsrätt, är mannen den enda som med ord kan vittna om vad som har hänt. Men det finns också ett annat, tyst vittne som kommer att få stor betydelse: blodspåren.

Den svenska ­kriminalteknikens fader, Harry ­Söderman, också känd som Revolver-Harry.

Bild: 
TT Historical

När Harry Söderman på 1920-talet gav sig ut på en 18 månader lång cykeltur genom Europa och vidare till Turkiet, Syrien, Irak, och Iran, var det inte bara äventyret som lockade. Han passade även på att skaffa sig kunskaper om sin passion – polisarbete. I Iran hamnade Harry i en eldstrid med några banditer, och lyckades överleva. Med sig hem fick han smeknamnet Revolver-Harry.

Revolver-Harry blir högsta chef

I början av 1900-talet var den svenska polisen kommunal. Enklare kriminaltekniska undersökningar kunde utföras på Stockholmspolisens signalementsbyrå, men en ökande kriminalitet väckte behovet av en central institution som kunde hjälpa poliser runt om i landet med tekniska undersökningar. Sveriges Kriminaltekniska Anstalt, SKA, bildades 1939 med Harry Söderman som chef.

Två år senare gjorde Svensk Filmindustris Veckorevy en film om verksamheten. Efter att ha berättat om fingeravtrycksregistret, avancerade kameror och vapenundersökningar avslutar speakerrösten: ”Så bovarnas chanser är numera inte stora. Bovyrket lönar sig numera inte.”

Övertro på kriminalteknik

Citatet speglar samma övertro på kriminalteknik som skulle blossa upp 60 år senare, när tv-serien CSI: Crime Scene Investigation gjorde succé. Serien gav upphov till vad som kom att kallas CSI-effekten, en övertro hos jurymedlemmar på kriminalteknikens betydelse och förmåga att få fram sanningen.

Men samtidigt som CSI fortsatte sitt segertåg över världen växte tvivlet på kriminalteknikens möjligheter att tolka det som har hänt på en brottsplats. Kritiken gick bland annat ut på att kriminaltekniken hade utvecklat sina metoder utan tillräcklig förankring i vetenskap.

Håranalys dömdes ut

Kritiken fick The National Academy of Forensic Science (NAS) att skriva en rapport, Strengthening Forensic Science in the United States: A Path Forward, som publicerades 2009. Bland de metoder som dömdes ut som icke-vetenskapliga fanns håranalys. Rapporten tar bland annat upp en FBI-studie av 80 jämförelser av hår där hårstråna ansågs matcha varandra men där en DNA-analys visade att nio av dem i själva verket kom från olika källor. Trots metodens brister hade flera domstolar slagit fast att håranalys hade accepterats av vetenskapen.

Övertron på håranalysens vetenskaplighet kan ha fått katastrofala följder. Det blev tydligt ett par år efter NAS-rapporten, när tidningen Washington Post granskade FBI:s användning av metoden. Avslöjandet att hundratals oskyldiga kunde ha fällts sedan 1970-talet ledde till att FBI gick igenom ett stort antal rättsfall och i april 2015 publicerade ett pressmeddelande där de berättade vad de hade hittat.

  • Av de 268 fall där teknikerns vittnesmål hade fällt den åtalade innehöll 257 fall felaktiga vittnesmål.
  • I 35 av fallen fick den tilltalade dödsstraff, i 33 av de fallen hittades felaktigheter i vittnesmålen om håranalys. Nio av dem hade avrättats och fem hade dött i väntan på avrättning.

En av de som dömdes på grund av en överdriven tilltro till håranalys var Richard Beranek, i dag 60 år. 1989 blev Beranek plötsligt misstänkt för en våldtäkt som begåtts två år tidigare långt ifrån hans hemtrakter. Efter att en FBI-analytiker vittnat att håren som hittats på brottsplatsen stämde överens med Beraneks hår dömdes han till 243 års fängelse. Domen föll 1990, och 28 år senare friades Richard Beranek för våldtäkten.

Använder databaser för släktforskning

Richard Beranek, liksom flera andra, frikändes tack vare en metod som är överlägsen håranalys vad gäller vetenskaplig träffsäkerhet: DNA-analys. Polisen har länge använt DNA för att placera en person på en brottsplats där man till exempel har hittat saliv. Men bara under det senaste året har DNA-tekniken utvecklats och användningsområdet har vidgats. Polisen i USA har i flera fall använt databaser för släktforskare, dit personer frivilligt skickat in sitt DNA, för att söka efter släktingar till en misstänkt som lämnat spår på brottsplatsen (läs mer om metoden i artikeln Mördare fångad av släktforskare ur F&F #4/19). När det här skrivs gör polisen i Linköping en liknande sökning för att hitta släktingar till den person som för 15 år sedan dödade två personer i Linköping.

I de fall där polisen hämtat DNA från hårstrån har det krävts strån från en rot. Fram till nu. Ed Green, en paleontolog vid University of California, tycks ha hittat en metod för att få fram kärn-DNA från ett rotlöst hårstrå. I nästan två år har han i det tysta hjälpt poliser runt om i USA och har nyligen skickat in en artikel till en vetenskaplig tidskrift.

Provsvaren svårtolkade i rätten

Men även en aldrig så vetenskaplig DNA-analys kan ställa till skada när den presenteras i rätten. Hösten 2006 dömdes en man i Sverige till fem års fängelse för grovt rån. Det tyngsta beviset var DNA från en rånarluva. Efter domen trädde mannens bror fram och erkände rånet. Den dömde friades och efter att ha granskat fallet riktade Justitiekanslern kritik mot SKL för att presentationen av provsvaren. SKL, nuvarande NFC, har därefter ändrat sina rutiner för hur provsvar ska presenteras.

Men presentationerna kan fortfarande, tio år senare, vara svåra att förstå. Det konstaterade Riksrevisionen i en granskning 2017. Myndigheten kritiserade i rapporten bland annat att NFC:s analysbesked och sakkunnigutlåtanden upplevs som svårtolkade för dem som ska använda dem i utredningen och ta till sig dem under en rättegång.

Patrik Hertzman, forensiker i vapengruppen på NFC, håller med om att det kan finnas ett pedagogiskt problem, framför allt för den som ska vittna i en rättegång.

– De frågor man får är inte kända i förväg och det är inte helt enkelt att på ett lättförståeligt sätt beskriva hur vi gör och varför det är tillförlitligt. Man skulle behöva tid att förbereda och ibland krävs grafiska hjälpmedel. Det finns även fackuttryck som inte har någon motsvarighet i vanlig svenska.

I Storbritannien har rättssystemet försökt minska den kunskapsmässiga klyftan genom att ta fram så kallade ”primers”, ett slags guide in i vetenskapen bakom de olika metoderna. Guiderna är framtagna av ledande experter inom varje område och skrivna på lättbegriplig engelska.

osäkerhet med blodbildsanalys

När den amerikanska NAS-rapporten granskade blodbildsanalys varnade författarna för att experter övertolkade fynd från brottsplatsen. De påpekade att resultaten måste presenteras omsorgsfullt i rättssalen, och skrev att osäkerheterna i samband med blodbildsanalys är enorma.

Anders Nilsson, som är forensiker på NFC, menar att blodbildsanalys är en av de svåraste forensiska metoderna som polisen använder.

– Vid en blodbildsanalys måste man ta reda på hur blodbesudlingar uppstått. Många blodspår kan ha likartat utseende men kan ha uppstått på olika sätt. Blodspår värderas oftast inom ramarna för en brottsplatsanalys i vilken en sammantagen bedömning ges av det händelseförlopp som bäst förklarar blodspåren på en plats. I många andra metoder behöver man inte ifrågasätta vad själva spåret utgörs av. Ett fotspår är ett fotspår, säger Anders Nilsson.

En stor del av metodiken vid blodbildsanalys utgår från grundläggande naturlagar och mekanik. När blod färdas tillräckligt länge genom luften ger till exempel vätskedynamik att större blodformationer finfördelas till mindre, som blir klotformade. Klotformen gör att om en droppe eller ett stänk träffar en yta vinkelrätt uppstår en cirkulär besudling. Om träffen sker i en vinkel blir den oval. Forensiker använder listor över alla möjliga uppkomstsätt tillsammans med karakteristiska utseendemässiga egenskaper för vart och ett av dem.

– En del kriterier är uppenbara och har en vetenskaplig grund, medan andra tagits fram i forensiska studier, från olika böcker och från en samlad erfarenhet, säger Anders Nilsson.

Men blodspår är svåra att tolka och Anders Nilsson påpekar att det är viktigt att inte pressa metoden för hårt.

– Ibland går det inte att tala om vad som har hänt, säger han.

Blodspåren blev vittnen

Mannen som hade larmat om mordet på sin flickvän höll under förhandlingen i tingsrätten fast vid sin version; hans sambo hade attackerat honom och han hade utdelat de dödliga huggen i självförsvar. För att stärka sin historia berättade han om sambons diagnos, borderline, och att hon vid flera tillfällen har varit aggressiv.

Bland vittnena fanns en av de två analytiker som hade undersökt blodspåren i stugan. Utifrån var blodet fanns och hur det antas ha rört sig drog analytikern slutsatsen att kvinnan befann sig i anslutning till golvet när hon utsattes för det dödliga våldet. Dessutom vittnade blodspåren, enligt analytikern, om att någon satt grensle över henne och att hon hade armarna böjda och tryckta mot kroppen när armarna blev blodsbesudlade.

Tingsrätten dömde mannen för mord till fängelse i 15 år och 10 månader.

Domen överklagades till hovrätten, där analytikern än en gång vittnade om blodspåren. Den här gången hade försvaret kallat en egen expert, Jan Olsson, pensionerad kriminaltekniker med 40 års erfarenhet av brottsplatsundersökningar. Enligt honom går det inte att utifrån blodspåren dra några säkra slutsatser om vad som har hänt. Hovrätten höll med om att det fanns skäl att värdera blodbildsanalysen med viss försiktighet, men ansåg ändå bevisen vara tillräckligt starka. Hovrätten skärpte straffet för mord till 16 års fängelse.

Mannens advokat, Björn Hurtig, överklagade domen till Högsta domstolen.

– Jag tyckte att HD borde problematisera den typen av bevisning eftersom man försöker att genom blodbildsanalys beskriva ett helt händelseförlopp. Dessutom har man gjort analysen efter att ha tagit del av min klients uppfattning av händelseförloppet, vilket kan påverka tankemönstret.

Blodbildsanalys ännu inte ackrediterad

I rätten vittnade blodbildsanalytikern om att hon ”utgått från vetenskapliga grunder och tillämpat en standardiserad metod”, som tingsrätten skriver.

I sin överklagan påpekar Björn Hurtig att blodbildsanalys är en metod som inte är ackrediterad och att försöken att beskriva ett händelseförlopp är hypotetiskt och går utanför den vetenskapliga plattform som finns. Han skriver också att sakkunnigbevisning blir allt vanligare och att det även förekommer andra metoder som inte är kvalitetsprövade.

– Jag tycker mig se att domstolarna har en överdriven syn på de här analyserna, så det är svårt att få genomslag hos domarna när NFC säger att så här är det, säger Björn Hurtig.

Men HD sa nej. Det blev inget prövningstillstånd.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.