Annons

Christer Fuglesangs egna erfarenheter som astronaut får också utrymme i hans nya barnbok.

Bild: 
Maja Suslin / TT

”Barn tänker rationellt och har färre fördomar”

Publicerad:

2020-02-06

Christer Fuglesang blev ett välbekant namn när han reste ut i rymden som Sveriges första astronaut. Kanske mindre känt är att han har skrivit en rad böcker för barn, där han vill uppmuntra deras nyfikenhet på världen. Böckerna handlar om syskonen Markus och Mariana som är ute på äventyr med sin farbror Albert och hans märkliga uppfinningar. Den sjätte boken i raden heter Rymdskurkarna, och har precis kommit ut.

Forskning & Framsteg träffar honom i ett samtal om nyfikenhet, kunskap och om att hantera sina rädslor.

Hur kom du på att du ville skriva för barn?

– Det började med att jag berättade sagor för mina barn när de var små, med början i slutet av 1980-talet. Det var bland annat under den tiden då jag jobbade på CERN. Då gillade jag att ta in lite fysik i berättelserna. Redan då tyckte min fru att jag borde ta och skriva ner de här sagorna. Efter att jag hade varit i rymden och skrivit boken 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden, då tänkte jag att det var dags.

Böckerna har lite olika teman. Rymdresan tar upp lite om partiklar och om relativitetsteori, Schackjakten om spelet schack. Hur har du valt ämnena för böckerna?

– Jag har valt sådant som jag tycker är spännande och roligt, och sådant som jag tycker vore kul och bra om barn lärde sig lite om.

Hur är det att skriva om vetenskap för barn?

– Det är nog inte så jättestor skillnad mellan att förklara något för ett barn och för en vuxen som inte är insatt. Jag skulle nog förklara på samma sätt. Barn kan tänka rationellt, precis som vuxna.

Men de har lite mindre förkunskaper än vuxna.

– Ja, men de har färre fördomar också.

Har något varit extra svårt att skriva om?

– Det som var mest utmanande för mig var en bok som heter Det svarta hålet, som handlar om kvantmekanik. Jag ville försöka ge en idé om vad som är speciellt med kvantmekaniken utan att gå in på detaljer och matematik.

– Jag läste först ett par nya böcker om kvantmekanik för att fördjupa min egen förståelse. Sedan hittade jag på ”vardagliga” situationer där de speciella aspekterna med kvantmekaniken förekommer: dualiteten våg – partikel, osäkerheten i att mäta vissa kvantiteter samtidigt, hur vissa partiklar inte kan uppta samma tillstånd, hur partiklar kan passera barriärer större än vad de har energi för, och så vidare.

Den nya boken, Rymdskurkarna, har ett klimattema. Hur tänker du om att berätta om det ämnet för barn?

– Jag tänker att jag vill hantera det på ett vetenskapligt sätt. Presentera fakta och problemen, men inte på något alarmistiskt sätt. Den som läser ska vara medveten om att vi har ett stort problem, men inte bli panikslagen.

Jag kommer ihåg att jag kunde bli väldigt rädd när jag var liten. I sjuårsåldern såg jag ett tv-program om skövling av regnskogen, och jag var ledsen i flera dagar. Man måste handskas med de tunga sakerna även som barn.

– Ja, det måste man göra, det är ju naturligt.

– Till exempel fick jag en gång ett mejl från en mamma, som skrev att hennes son var hysteriskt skraj för asteroider. Han hade läst om att de kan förstöra jorden. Hon undrade om jag kunde hjälpa till på något sätt. Jag vill inte ljuga, så jag kan inte säga att risken är noll. Men det är en oerhört liten risk. Jag vill försöka förklara proportionerna.

– Jag brukar säga: Lär dig mer om det. Ju mer man lär sig om något, desto mindre hemskt känns det. Då förstår man mer. Rädsla är ofta baserad på det okända. Det finns till exempel, enligt min åsikt, en väldigt ovetenskaplig rädsla för kärnkraft. Radioaktivitet är läskigt, och så kopplar man känslomässigt ihop det med vad man vet hände i Hiroshima, och då blir det bara skräck. Om man vet mer kan man fortfarande vara negativ – men det baseras på fakta och inte på en ryggmärgsreaktion.

Har du själv lärt dig något av att skriva de här böckerna?

– Jag försöker göra allt så korrekt som det går. Till den första boken behövde jag till exempel lite dinosauriedjur som barnen i boken kunde träffa när de reser tillbaka i tiden. Då ville jag att det skulle vara några som man kanske känner igen, som Tyrannosaurus rex, men också att det skulle stämma med tidsschemat. De mötte en som de kallade Brontosaurus, men den levde ju inte vid samma tid, så då måste jag lägga till någon förklaring om att det inte var den utan någon liknande dinosaur.

Vad har du fått för typ av respons på de tidigare böckerna?

– Det är inte så många barn som hör av sig, men en del vuxna berättar att deras barn läser dem. Och jag vet att de används i skolan. En gång blev jag intervjuad via Skype av en skolklass, som hade läst mina böcker.

– Nu ska jag uppdatera faktadelen i den första boken, Rymdresan. Det har hänt en del sedan den skrevs 2010. Där skrev jag att vi känner till flera hundra exoplaneter, men nu är det ju mer än fyratusen. Den boken ska komma i en ny utgåva i samband med att Rymdskurkarna finns ute. Rymdresan har också blivit film nu, och har premiär på bio någon gång i vår.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.