Nervositet kan förväxlas med lögn

Det har forskats om lögnens psykologi under 40 år. En slutsats är att det är svårt att avgöra om en person ljuger eller talar sanning. Många, däribland en del poliser, tror att de kan avslöja lögnare genom kroppsspråket. Men forskningen visar på motsatsen – det finns inte några säkra ledtrådar i kroppsspråket. Ett bättre sätt är att lyssna på vad personen säger. Genom att ställa frågor strategiskt kan poliser förbättra sin förmåga att avslöja misstänktas lögner.

I många länder används polygrafen som lögndetektor. Den mäter psykofysiologiska förändringar vad gäller blodtryck, svettningar i händerna etc. Men inte heller polygrafen är någon säker väg mot sanningen; det är till exempel förrädiskt lätt att förväxla naturlig nervositet med tecken på lögn.

Det är lätt att rada upp fördelar som skulle följa om alla lögner lätt kunde avslöjas. Men också ett sådant mynt har en baksida. Vår öppna, sociala sida har varit avgörande för vårt släktes överlevnad, och vi glömmer lätt betydelsen av den strategiska, manipulativa sidan. Om våra förfäder pekat ut de bästa jaktmarkerna för första bästa förbipasserande hade alla svultit och ingen överlevt. Din vän är glad över sina nya färgglada slingor i håret – kanske bäst att nicka glatt trots det kompletta haveriet? En beväpnad galning frågar vilken biosalong som just nu har flest besökare – personalen lyckas lura in honom i en tom salong där han kan gripas. Utan lögn, inga hjältar.

/Pär Anders Granhag, professor i psykologi, Göteborgs universitet