Annons

Hjälmar av ”vikingatyp” fanns redan på 600-talet. Dessa kommer från praktgravar i Valsgärde utanför Uppsala. Nästan identiska har hittats i engelska Sutton Hoo från samma tid.

Bild: 
Gabriel Hildebrand

Vikingens värld mycket äldre än du tror

Nordmännens överraskande attack på det engelska klostret Lindisfarne år 793 brukar räknas som start på vikingatiden, men det har länge ifrågasatts. Ny forskning visar att mycket av det vi förknippar med vikingatiden är äldre än så.

Annons

Publicerad:

2020-09-24

När började egentligen vikingatiden? Om man vill datera den utifrån dokumenterade strandhugg med våldsamma inslag har attacken på Lindisfarne år 793 tidigare räknats som startpunkt.

Men de äldsta arkeologiska spåren av en vikingafärd dateras numera till år 750, då en grupp nordmän stupade i strid på den estniska ön Ösel. De begravdes i två båtar tillsammans med sina vapen och andra gåvor som var distinkt skandinaviska. Dna-analys har visat att männen kom från Mälardalen och vikingatiden kan därmed backas 50 år.

År 700 har också föreslagits som start – när man i stället har sett till den vikingatida kulturens framväxt och inte betonat de stora skeppens vikt. Men mycket av det man populärt förknippar med vikingarna är äldre än så. Modern forskning visar att vikingatiden glider ihop med perioden före, den så kallade vendeltiden som brukar sägas vara mellan cirka år 550 och 750. De ovan nämnda skeppen på Ösel blev daterade av forskare så sent som 2015 och sedan dess har mängder av nya rön publicerats.

– Många lyfter fram fynden på Ösel som vikingatidens början. Men det som drar igång svearnas handel i öster är att de redan tidigare ansluter sig till ett östersjöfinskt handelsnätverk. Ett nätverk som löper från sydvästra Finland och österut genom Karelen till handelsplatsen Staraja Ladoga, säger Mats Roslund, professor i arkeologi vid Lunds universitet, som länge forskat om den östliga kopplingen tillsammans med kollegorna Johan Callmer och Ingrid Gustin.

Några av deras slutsatser publicerades 2017 i en forskningsantologi som lyfter fram östersjöfinnarnas förbisedda roll.

Pälshandeln satte fart på vikingatiden

Finnarna drev från början av 700-talet handel via mellanhänder med perser och senare det muslimska kalifatet, som båda efterfrågade pälsverk från Norden. Även på kontinenten var suget efter päls stort och mot mitten av 700-talet gav sig också svearna in i handeln.

Betydelsen av kontakterna mellan Mälardalen och Finland har undervärderats i den process som har format vikingen, anser Johan Callmer, professor emeritus vid Humboldtuniversitetet i Berlin.

– Det har hittats ganska mycket finsk keramik i Mellansverige, på boplatser och i gravar. Man har tidigare trott att den hörde till 900-talet, men de tidigaste fynden vet vi nu är från slutet av 600-talet, säger han.

Pälshandeln var så viktig att den blev själva motorn som satte fart på vikingatiden, enligt Johan Callmer och hans kollegor. Och den började med roddbåtar, som dem på Ösel, menar Mats Roslund.

– Sudda bort vikingaskeppen, sudda bort bilden av den stolte vikingen i stäven på sitt stora skepp. De som for i österled tog sig fram genom slugt samarbete med östersjöfinnarna och använde deras små båtar på finska vattenleder och ryska floder, säger han.

Nordbor gick även in i västliga handelsnätverk och redan under vendeltid fanns täta kontakter med de brittiska öarna.

De spektakulära båtgravarna i Sutton Hoo, vid floden Deben i sydöstra England, med exklusiva svärd, hjälmar och sköldar av skandinavisk typ, har blivit något av sinnebilden för en viking. De dateras till första halvan av 600-talet, långt före attacken på Lindisfarne.

Nästan identiska fynd har gjorts i samtida båtgravar i Vendel och Valsgärde norr om Uppsala. Och svärd av liknande typ har hittats från 500-talet i Högom utanför Sundsvall. Ingen svensk ”vikingahjälm” från just vikingatiden har hittats ännu, bara en i Norge och fragment i Danmark och på Gotland.

Vikingens schablonestetik är definitivt vendeltida.

Under 700-talet växte Nordens befolkning rejält och fler munnar behövde mättas. Sannolikt var det yngre söner, de som inte ärvde en gård, som gav sig ut i viking – på handels- och plundringsfärd längs kuster och floder kring Östersjön, Nordsjön och Atlanten.

Att man kunde äga mark var något ganska nytt. Den hade tidigare brukats gemensamt, men började från 500-talet att betraktas som privat. Och redan från 300–400-talen reglerades hur utmarker som till exempel skog nyttjades, menar arkeologen Andreas Hennius vid Uppsala universitet. Han är i slutfasen av sin doktorsavhandling om nyttjandet av utmarkernas resurser under järnåldern.

Seglen krävde tjära för impregnering

Under vendeltid började tillverkningen av tjära sakta öka i skala och flyttade från gårdarna ut i skogen. Det kopplar Andreas Hennius till utvecklingen av segelkonsten:

– Omfattningen i tjärtillverkning växer kraftigt i mitten av 700-talet. Det har med ökad sjöfart att göra, anser jag. Seglen av ull måste impregneras med bland annat tjära, säger han.

Inom arbetet med sin doktorsavhandling har Andreas Hennius också kartlagt fångstgropar i Norrlands inland. Arabiska mynt, pärlor och yxor av rysk typ från vendeltid som hittats i norr visar att inte bara sydliga centralbygder tog del i det tidiga östliga handelsnätverket.

Under samma period som segelfartygen etablerades, anlades också handelsplatser som Birka i Sverige, Ribe i Danmark, Hedeby i norra Tyskland,Truso i Polen, Staraja Ladoga i Ryssland och Dorestad i Nederländerna. Ett nätverk kring Östersjön växte fram som påminner om den senare medeltida Hansan.

– De här platserna har haft nära kontakt med varandra. Handel och hantverk har organiserats på samma sätt. Under den här tiden sker ett organisatoriskt uppvaknande, som blir ännu tydligare på vikingatiden, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson vid Uppsala universitet, som deltar i det tioåriga projektet Vikingafenomenet, som utforskar vikingatidens rötter.

Hon ledde det forskarlag som 2017 upptäckte att det var en kvinna som låg i en krigargrav på Birka från 900-talet, en upptäckt som nyanserade vikingabilden och gav eko världen runt.

Och Birkas ursprung som handelsplats är troligen vendeltida. Pålkonstruktioner under vattnet visar att den kan ha anlagts redan på 600-talet, enligt marinarkeologen Jim Hansson, som undersökt Birkas hamn.

Vulkanutbrott förändrade samhället

Vendeltidens startpunkt har satts till cirka 550 utifrån de stora samhällsförändringar i Norden som länge synts i det arkeologiska materialet, med gårdar som överges, nya som anläggs och med ett nytt gravskick där man anlägger gravhögar. Detta har visat sig sammanfalla med två gigantiska vulkanutbrott, åren 536 och 540, som skapade en global köldperiod som varade ända in på 600-talet. De har sannolikt bidragit till samhällsomvälvningen.

Upptäckten av de två vulkanutbrotten gjordes för 15 år sedan och har bidragit till att arkeologer satt mer fokus på vendeltiden. Det är under denna tid som den materiella kultur, den religion och de värderingar som sedan präglar vikingatiden etableras. Att allt fler forskare har börjat betona likheterna luckrar upp de två perioderna, gör bilden mer komplex och vikingen lite lösare i konturerna.

Båda begreppen, vendeltid och vikingatid, skapades, likt schablonvikingen, på 1800-talet. Och bilden av den brutala vikingen som sedan dess har spridits över världen har stått i vägen för de flesta nyanser. Men arkeologer pratar ogärna om vikingatid utan föredrar ”yngre järnålder”, som då även omfattar vendeltid.

Det som talar för att det trots allt finns en skarpare periodgräns kan vara drakskeppen och plundringarna. Men sjörövare härjade även tidigare, både kring Östersjöns kuster och i västerled – ordet viking är tidigast belagt redan på 600-talet i anglosaxiska källor, som wicing, med betydelsen sjörövare.

– Men ordet är nordiskt. Jag tror att det kommer av verbet vika, i specialbetydelsen ”fara ut” eller ”resa bort”, som är belagt i fornisländska. Sedan har det fått en mer specifik betydelse, säger Staffan Fridell, professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Tidig vendeltid är mycket ”bling-bling”

På vendeltiden kom en ny religion till Norden, med Oden och Tor och makt som visades upp med fester i långhallar och storhögar med lyxiga gravgåvor. Nya makthavare grundade bland annat Gamla Uppsala.

– Tidig vendeltid är prålig, det är mycket bling-bling. Men den är ganska stilren. Vikingatiden blir mer barock, svulstig, till exempel med mer utbroderad djurornamentik – vilken dock först dök upp i vendeltid, säger arkeologen John Ljungkvist vid Uppsala universitet, som är i färd med att ge ut en beskrivning av båtgravar i Valsgärde som förblivit opublicerade i 90 år.

Gravhögar likt dem i Uppsala fanns inte bara i Mälardalen – redan före Gamla Uppsala begravdes en storhövding i Högom utanför Sundsvall med gåvor som står sig väl i jämförelse med dem man hittat i Uppsala. Hövdingagraven i Högom dateras till cirka år 400.

Och arkeologen Annelie Nitenberg har i sin avhandling, som kom 2019, kartlagt 240 storhögar i Västergötland. Hon visar att samma ideologi och överdådiga livsstil som fanns i Östsverige också fanns i väst.

Ett vanligt fynd i alla högarna är spelpjäser, av ben eller horn. Och majoriteten av pjäserna från och med 500-talet är gjorda av valben. Det visar analyser gjorda av Andreas Hennius, inom hans avhandlingsarbete, och John Ljungkvists arbete inom projektet Vikingafenomenet. Den valjakt som är belagd under vikingatiden har alltså även den äldre rötter.

Björnstammen minskade

Inom projektet Utmanad marginalitet, UTMA, vid Uppsala universitet, har arkeologerna John Ljungkvist och Karl-Johan Lindholm kartlagt handel med pälsar och hornhantverk. Björnklor är vanliga gravfynd från folkvandringstid (cirka 400–550 i Norden) och vendeltid, då många döda lades på björnfällar i sina gravar. Under vikingatid blir de betydligt färre – troligen för att björnstammen decimerats kraftigt.

Arkeologiskt-historiska perioder är konstruktioner – de uppstår inte över en natt. Det finns alltid spår som löper längre tillbaka. När tidigare förbisedda mönster uppmärksammas frigörs tanken ytterligare, och det finns de som vill gå längre i omvärderingen av perioder.

Vulkanutbrottens effekter från mitten av 500-talet är till exempel inte lika tydliga i allt arkeologiskt material. Exempelvis märks inga dramatiska brott i utvecklingen av Lunds föregångare, Uppåkra, som började växa kring 200-talet och var betydelsefull åtminstone till 900-talet.

Andreas Hennius, som alltså undersökt utmarkernas betydelse och nyttjande, vill också tona ned utbrottens betydelse:

– Tittar man på utvecklingen i utmarkerna ser man att nyttjandet ökar kontinuerligt redan från 300–400-talen. Det verkar inte påverkas nämnvärt av klimatförändringarna.

Om vulkanutbrottens vikt ifrågasätts kan även periodgränsen bakåt mot folkvandringstiden framstå som konstruerad. Där är nu inte den breda forskningen ännu, men periodindelningen som gjordes under sent 1800-tal får sig allt fler törnar när forskningen utgår från överlappande skeenden snarare än skiften.

Vikingakulturens djupa rötter

Klicka för att ladda ner infografiken som PDF.

Bild: 
Johan Jarnestad

Blot och gästabud vid Bråviken

Blot, offer och storslagna bjudningar hörde inte bara vikingatiden till.

2020-05-27

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

Stora gravhögar kan inte enbart förknippas med vendel/vikingatid, strax utanför Uppsala finns den imponerande, till både storlek och gravgåvor, Hågahögen som dateras till 900 år före kristus, dvs bronsålder och 1500 år äldre än Högom som nämns i texten.

Lägg till kommentar