Annons

Noduler är knölar på havets botten som är rika på kobolt, nickel, koppar och mangan. I somras meddelade Naurus president att landet planerar att börja bryta mineraler i djuphavet.

Bild: 
NOAA Ocean Exploration, 2021 North Atlantic Stepping Stones: New England and Corner Rise Seamounts

”Jag vill kunna lita på forskare – även marinbiologer”

Som det är nu kan inte ens den mest samvetsgranna marinbiolog med pengar från gruvindustrin värja sig mot misstanken om att vara köpt. F&F:s Per Snaprud efterlyser forskning som inte kan misstänkas för påverkan från finansiärer.

Annons

F&F kommenterar. Det behövs mängder av metaller för att bygga alla de elbilar som förhoppningsvis ska hjälpa mänskligheten att bryta sitt beroende av fossil energi. Som tur är finns ett jättelikt förråd inom räckhåll.

Så kallade noduler är potatislika knölar rika på mineraler som kobolt, nickel, koppar och mangan. De täcker vidsträckta slätter på djuphavens botten cirka fyra kilometer under ytan. Länge har det pågått diskussioner om hur denna resurs skulle kunna tas i bruk.

Nu har den pyttelilla republiken Nauru i Stilla havet ryckt åt sig initiativet i frågan. Under förra seklet levde landet gott på att exportera fosfatmalm som ingår i konstgödsel. Nyrika öbor importerade sportbilar, bland annat en gul Lamborghini – trots att vägen runt hela ön bara är två mil lång. När fosfatmalmen tog slut blev en alternativ födkrok att ta betalt av Australien för att låta landet placera asylsökande människor i läger på ön.

I somras meddelade Naurus president Lionel Aingimea att landet planerar att börja bryta mineraler i djuphavet. Beskedet innebär att FN-organet International Seabed Authority (ISA) senast om två år måste bestämma vilka regler som ska gälla för framtidens eventuella gruvdrift i världens djuphav. Om Nauru då kan visa att det finns tillräcklig kunskap om effekterna på miljön så kan exploateringen börja.

Men är det inte bättre att bara lämna djuphavsbottnarna i fred? Jag mejlar några universitetsforskare inom marinbiologi som borde kunna göra en klok avvägning. Det finns ju en målkonflikt här. Å ena sidan potentiellt klimatvänlig teknik. Å andra sidan ett ingrepp som i stor skala kan tänkas skövla en tidigare orörd djuphavsekologi för all framtid. Vad är bäst för miljön?

Några av svaren får mig att haja till: ”… jag är i en känslig sits – mitt nuvarande jobb betalas av ett aspirerande gruvföretag.” En annan forskare beskriver av samma skäl sin situation som ”något prekär”.

Jag kan inte låta bli att tänka på tobak. En gång i tiden bidrog tobaksindustrin med stora pengar till medicinsk forskning. Kan man lita på att en forskare betald av ett tobaksföretag talar klarspråk om rökningens hälsoeffekter? Knappast. Risken är stor att forskaren hamnar i en prekär situation. Därför beslutade Karolinska institutet redan för nästan tjugo år sedan att tacka nej till forskningspengar från Swedish Match.

Numera har alla ledande vetenskapliga tidskrifter slutat ta in studier gjorda med tobakspengar. British Medical Journal motiverade sitt beslut med att tobaksindustrin genom åren har använt forskning för att medvetet producera okunnighet, och för att främja sitt yttersta mål som är att sälja sina dödliga produkter.

Nauru samarbetar med det kanadensiska gruvföretaget The Metals Company, tidigare Deepgreen Metals. En reklamfilm på företagets webbplats berättar om planerna på att utvinna metaller till batterier i miljövänliga bilar på ett ”ansvarsfullt sätt” med ”minimal störning” på miljön. Och detta företag betalar alltså universitetsforskare runt om i världen för att kartlägga gruvbrytningens eventuella risker.

Visst, parallellen till tobaksindustrin haltar något. När tobakslobbyn pumpade ut sina tätaste rökridåer fanns det redan övertygande belägg för att rökning faktiskt skadar hälsan. Och det är svårt att se hur tobak skulle komma i närheten av att lösa något av de stora problem som mänskligheten har att tampas med.

Samtidigt gnager frågan om trovärdighet. Går det att lita på att forskare betalda av ett gruvföretag talar klarspråk om hur gruvdriften påverkar miljön? Inte nödvändigtvis. Men forskningen behövs. Och den kostar.

Den som vill hyra ett lämpligt forskningsfartyg med besättning får slanta upp omkring en miljon kronor per dag. Utöver det krävs en habil djuphavsrobot. Dygnshyran för en sådan – inklusive det tiotal tekniker som behövs för att styra och underhålla den – går loss på ytterligare någon halv miljon per dag. Summor i den här klassen ligger långt över vad traditionella finansiärer av grundforskning i olika länder är vana att hantera.

Så vad ska man göra? Det verkar dumt att blankt säga nej till all gruvdrift i havet för all framtid. Kanske går det att få upp mineralerna med lindrigare effekter på miljön än motsvarande brytning på land. I så fall får vi fler klimatsmarta elbilar utan att sätta djupare spår i naturen.  

Svaren kräver forskning. Oberoende forskning. En möjlig lösning skulle vara att inrätta en global forskningsfond för att bekosta sökandet efter kunskap om mänsklighetens gemensamma resurser, inklusive havens rika mineralfyndigheter.

Ja, visst låter det som en utopi. Dyrt och krångligt förstås. Men trovärdighet är en värdefull sak. Som det är nu kan inte ens den mest samvetsgranne marinbiolog med pengar från gruvindustrin värja sig mot misstanken om att vara köpt. Jag skulle vilja att de slapp den debatten. Gärna innan Nauru får chansen att göra verklighet av sina planer på gruvbrytning i djuphavet inom två år. 

Per Snaprud är medicin- och forskarredaktör på Forskning & Framsteg

Per Snaprud är medicin- och forskarredaktör på Forskning & Framsteg.

Den gröna teknikens baksida

Gruvbrytningen måste öka kraftigt. Satsningen på grön teknik lämnar spår i miljön.

2019-07-09

Måste elbilens batteri vara en miljöbov?

Elbilar släpper inte ut några avgaser när de kör.

2017-08-17

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

Det kan ju faktiskt vara så att Kina redan har startat brytning eller har långt gångna planer på brytning av noduler på havsbotten, de håller på med utforskning av havsbottnarna och sannolikt är det knappast för att de har ett vetenskapligt intresse (vilket de officiellt hävdar) utan det handlar med största sannolikhet om ett ekonomiskt och politiskt intresse.

De bryter och exporterar massor av jordartsmetaller och har säkerligen inga planer på att minska exporten av nödvändiga metaller som världen behöver för produktion av elbilar, vindkraftverk mm. mm. och det är tydligt att de inte bryr sig om miljöförstöringen (även om de officiellt hävdar det, vad Kinas ledning säger och vad de gör är ofta motsatser).

Lägg till kommentar