Lätt att glömma värdet av glömska

I en novell av den argentinske författaren Jorge Luis Borges från år 1942 ramlar den unge Ireneo Funes av sin häst. Efter olyckan försvinner hans förmåga att glömma. Allt blir kvar i minnet. Vore det inte underbart att ha ett sådant minne?

Definitivt inte, enligt den amerikanske författaren och alzheimerforskaren Scott Small. Han menar att Borges långt före den moderna neurovetenskapen insåg att hjärnan måste glömma för att kunna generalisera och tänka abstrakt. Funes ofelbara minne hindrade honom att se skogen för alla träd.

Självklart innebär Alz­heimers sjukdom och andra former av demens att livet blir svårt. Men vi måste också kunna glömma. Scott Small illustrerar den saken genom att berätta om hur minne och glömska samverkar hos patienter med autism och posttraumatiskt stressyndrom. Han skriver att glömska ”inte bara är normal utan fördelaktig för våra kognitiva och kreativa förmågor, vårt känslomässiga väl­befin­nande och till och med för samhällets hälsa.”

Boken beskriver även några av minnets och glömskans neurobiologiska mekanismer. Bitvis blir det snårigt. Men en normal­glömsk hjärna skakar av sig detaljerna och tar fasta på det övergripande budskapet: Ett och annat glapp i minnet är inget att oroa sig för. Tvärtom är det en tillgång.