Ansökningar & Anslag

Om tidningen Forskning & Framsteg hade grundats idag hade den kanske fått namnet Ansökningar & Anslag som filosofen Nils-Eric Sahlin pricksäkert föreslog. Vid den här tiden av året kan jag inte annat än hålla med.

Visserligen söker många forskare pengar för jämnan, men särskilt när april närmar sig brukar det vara intensivt för vår del. Då går ansökningstiden ut för de stora utlysningarna från forskningsråden VR (vetenskapsrådet), FORMAS (forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggnad) och FAS (forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap).

Att söka forskningsmedel är ett oupphörligt tiggande om jobb. Det ger mig ibland en känsla av att ingen egentligen vill ha vår forskning, men om vi bara skriver riktigt bra ansökningar kan vi ändå få den stora nåden att jobba övertid några år till inom universitetsvärlden. Och visst, jag älskar att gräva efter ny kunskap och leta efter spännande användningsområden för vår teknik. Det enda som emellanåt får mig att överväga andra yrkesbanor är den ändlösa raden av tillfälliga anställningskontrakt inom högskolevärlden och den eviga pengajakten.

Om nuvarande system att finansiera forskning är bra eller dåligt vet jag inte. Många har åsikter om den saken. Ekonomiskt ineffektivt är det helt klart emellanåt. Att skriva en ansökan kan ta veckor om all tid läggs ihop för att få fram den ofta mer än 30-sidiga texten (bilagor inkluderade). Sedan ska ett antal forskare ägna tid åt att utvärdera projektet. Med en enkel överslagsräkning skulle jag gissa att kostnaden för att skriva och behandla en ansökan därmed typiskt ligger på någonstans mellan 50 000 till 100 000 kronor för ett projekt som, om det beviljas, kanske kostar runt 2-4 miljoner. Det är egentligen helt acceptabelt om det inte vore för att chansen att projektet beviljas ofta är mindre än 10%. Då blir det helt plötsligt mycket ansökningskostnad per utdelad krona.

Det värsta exemplet jag har stött på var en mindre fond från någon godhjärtad donator som velat stödja medicinsk forskning. När jag kontaktade de ansvariga fick jag veta att de föregående år hade gett anslag till ett enda av de 64 inkomna projektförslagen. Summan var några hundra tusen. Arbetet för att få ihop en ansökan hade i det här fallet bara varit en dag, men frågan är om ändå inte den totala kostnaden kring skrivande och hantering av 64 ansökningar översteg de utdelade medlen. Se där en sofistikerad metod att ställa till det för en högskola: utlys ett stipendium så brett att många söker och dela sedan ut ett lagom litet belopp.

Nej, nu ska jag sluta gnälla. Att jag sitter här och skriver blogginlägg beror bara på att det är mycket roligare än det dryga ansökningsarbetet. Inga undanflykter längre…