Annons

FOI och förtroendet för forskare

Författare: 

Publicerad

2012-03-09

Under vetenskapsnyheterna i P1 i morse vädrades farhågor om att forskarna vid FOI och deras hantering av turerna kring vapenfabriken i Saudiarabien riskerar att skada förtroendet för hela forskarsamhället. Forskarnas moraliska ansvar är i det här fallet onekligen en intressant fråga. Jag menar att de, åtminstone till viss del, agerat i enlighet med utbildningssystemet vid de naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna.

I de utbildningar som handlar om arbete med människor ingår i allmänhet några veckors studier i etik. Varför gäller inte detta för studier inom naturvetenskapliga ämnen? Yrken inom det här området kan medföra mängder av moraliska ställningstaganden – djurförsök, miljöpåverkan, hantering av känsliga data, hälsorisker av nya produkter, immaterialrätt, säkerhetsrisker, vapenfabriker…

När jag läste till civilingenjör inom teknisk fysik för tio år sedan gjorde jag ett försökt att påverka programledningen att införa en kort introduktion till yrkesetik. Det finns till exempel en ”hederskodex” för ingenjörer, men denna hade inte nämnts enda gång under hela utbildningen. Jag tyckte att utan etisk medvetenhet reducerades vi till passiva kuggar i industriapparaten.

Studievägledaren var positiv och bad mig skriva förslag till kursupplägg, vilket jag också gjorde, men högre instanser var skeptiska och satte stopp. Exakt varför fick jag aldrig veta. Riskerar civilingenjörer med samvetsbetänklighet att bli problem? Var det för dyrt? Jag tror att det är både effektivt för samhället och ekonomiskt lönsamt om tekniker på ett tidigt stadium i en utvecklingsprocess förmår resonera kring sitt arbetes konsekvenser.

Det närmaste en student idag kommer moralfilosofi vid teknisk fysik på LTH är av allt att döma kursen ”termodynamik och kinetik” om ordvitsen ursäktas mig. Först som doktorand finns möjlighet att välja en kurs i vetenskapsetik (såvida den nu inte blivit inställd). Som kuriosa kan nämnas att författare till en av böckerna på litteraturlistan till denna kurs, åtminstone när jag läste den, var Birgitta Forsman – som bekant en av denna bloggs skribenter.

Eftersom civilingenjörsutbildningen varken belyser moraliska frågeställningar eller uppmuntrar till ifrågasättande diskussioner är det inte särskilt förvånande att vapenindustrin är en populär arbetsgivare. Häftig teknik, stora resurser, en sektor som inte krymper i kristider. Den etiska aspekten av att utveckla krigsmateriel avfärdades enkelt av mina gamla kursare med att ”vi trycker inte på avfyrningsknappen” eller att ”vapenanvändningen är de styrandes ansvar”. På samma sätt resonerar soldaten vid frontlinjen. Där gäller det att lyda order – de högre officerarna bär ansvaret. Dessa kan i sin tur skylla på politikerna. Och politikerna, i en demokrati, kan hänvisa till att de är folkvalda.

Vi bär alla ett ansvar för vårt samhälles felsteg. Att forskarna vid FOI inte omedelbart erkänner försvarshemligheter är förståeligt. Misstaget begicks tidigare i processen – när vi slöt vapenavtal med en diktatur, när vi började exportera krigsmateriel, när vi valde att blunda för de negativa konsekvenserna av en god inkomstkälla, när vi byggde ett utbildningssystem där ingenjörernas moraliska delaktighet osynliggjordes – kanske för att undvika välbehövligt grus i produktionsmaskineriet.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar