Hallandsåsen

Tunnelbygget genom Hallandsåsen inleddes 1993. Tre år skulle bygget ta. I dag, fem år senare, står tunneln inte ens halvfärdig. Arbetet har avstannat, ett otäckt ras har inträffat i den södra delen av tunneln, åsens vatten har förgiftats och grundvattnet har sänkts långt under de tillåtna nivåerna. En statlig kommission och flera utredningar har tillsatts för att belysa olika aspekter av detta olycksaliga företag. Hur fortsättningen blir är en öppen fråga. Ett projekt som var avsett att skona naturen blev en miljökatastrof.

Varför tunnel?

Tunnelbygget genom Hallandsåsen är en del i ett mycket större projekt. Den dagen bron över Öresund är klar står Sverige i direkt förbindelse med järnvägsnätet på kontinenten. Av miljöpolitiska skäl satsar Sverige, liksom många andra europeiska länder, på snabba persontåg och på att bygga ut den spårbundna godstrafiken. Men om järnvägen ska kunna konkurrera med landsvägstrafiken krävs ett effektivare järnvägsnät. Västkustbanan mellan Malmö och Göteborg, som går över Hallandsåsen, är en viktig länk i det svenska järnvägsnätet. Att snabbtåget mellan de två städerna inte ska ta mer än två timmar är ett av målen. Men den enkelspåriga och krokiga sträckan över Hallandsåsen är en flaskhals i sammanhanget. Ett dubbelspår rakt genom åsen skulle göra att flaskhalsen försvann.

Det är känt sedan länge att åsen till största delen består av sprickigt och söndervittrat berg. Innan tunnelbygget startade utfördes geologiska och geotekniska undersökningar som bekräftade att berget skulle bli svårt att bygga i. Att tunnelbygget genom Hallandsåsen skulle bli besvärligt kom alltså inte som någon överraskning. Banverket som har huvudansvaret för tunnelbygget skriver i en nyligen publicerad översikt på Internet: ”De faktiska förhållandena i Hallandsåsen har visat sig överensstämma väl med vad som kom fram i de geotekniska förundersökningarna.”

Åsens geologiska historia

För att förstå varför det är så komplicerat att bygga i Hallandsåsen måste man gå långt tillbaka i tiden. Berggrunden i Hallandsåsen domineras av gnejser och utgör en del av den baltiska skölden som är en av jordens gamla urbergssköldar. Det är inte klarlagt vilka bergarter som har givit upphov till gnejserna. Under olika geologiska skeden har berget nämligen omvandlats så genomgripande att dess ursprungliga egenskaper och utseende nästan helt har utplånats. Men det har troligen bestått mest av granit som senare har blandats upp med sedimentära och vulkaniska bergarter i processer som pågick för 1 800-900 miljoner år sedan, under en era som kallas proterozoicum.

Förutom gnejser finns bergarterna amfibolit och diabas. Diabasgångarna kan vara upp till 50 meter breda. De bildades under perioderna perm och karbon för 360 till 240 miljoner år sedan av basaltmagma som trängde upp längs sprickor i berget.

Sprickorna löper i riktningen nordväst till sydost. För 100-65 miljoner år sedan, under den geologiska period som kallas yngre krita, skapades själva åsen. Storskaliga rörelser i jordskorpan ledde till förkastningar i berggrunden. Landskapet blev på så sätt präglat av horstar och gravsänkor. Hallandsåsen, liksom övriga åsar i Skåne, är alltså urbergshorstar av mycket gammalt datum.

Gränsar mot baltiska skölden

Hallandsåsen och de övriga skånska horstarna tillhör den s k Tornquistzonen, uppkallad efter en tysk geolog som levde mellan 1868 och 1944. Zonen löper längs den sydvästra gränsen av baltiska skölden. Mot nordväst går den upp mot Nordsjön och i sydost ända bort mot Svarta havet. Längs hela zonen har förkastningar format landskapet. Våra rullstensåsar har däremot en helt annan geologisk historia. De byggdes upp mot slutet av istiden av block, sten, grus och sand i isälvar och är sålunda bara omkring 10 000 år gamla. Berggrunden inom hela Tornquistzonen är söndersprucken och vittrad. Sprickor och vittrade partier är fyllda av lera och grus. Där det finns lera stoppas vattnet upp, medan grusfyllda sprickor och gångar leder vatten ner i berget.

När man bestämde hur tunneln skulle dras genom Hallandsåsen tog man stor hänsyn till regionalpolitiska önskemål och mindre till vad som hade varit motiverat med tanke på åsens geologi. Det finns visserligen rikligt med sprickor och vattenförande partier i hela åsen, men just där tunneln dras genom berget ligger spricksystemen mycket tätt. Vid förundersökningen framkom att tunnellinjen korsas av 140 större sprickzoner där materialet kan vara kraftigt krossat och vittrat. Sprickorna löper i många fall ner under den planerade tunnelnivån.

En lång rad geofysiska och bergtekniska studier utfördes före 1993 då tunnelbygget startade första gången. Redan då stod det klart att berget är mycket svårt att bygga i. Sprickorna, liksom gränsytorna mellan olika bergarter, gör berget mindre hållfast. De partier i berget där vittringen har resulterat i lera är ur byggnadsteknisk synvinkel ännu besvärligare att hantera.

Under 1989-90 borrades 12 hål längs tunnellinjen ner i berggrunden i områden där man kunde befara problem. I samtliga hål utom ett var berget allt från dåligt till exceptionellt dåligt. Ett 130 meter långt hål borrades horisontellt vid den norra tunnelingången. Också här visade sig berget vara extremt dåligt.

Mycket vatten i åsen

Att Hallandsåsen innehåller mycket vatten och är så rikt på sprickor som leder vatten är ett minst lika stort problem för tunnelbyggarna som bergets dåliga hållfasthet. Skandalen i samband med det giftiga och vattenlösliga tätningsmedlet visar hur svårt problemet har varit att bemästra.

Uppe på åsen finns våtmarker som lagrar stora mängder vatten. Det vatten från nederbörden, som tas upp av marken och inte avdunstar, hamnar antingen i våtmarkerna eller rinner bort i bäckar utefter bergets sluttningar. Bara en liten del sjunker djupare ner för att bli grundvatten. Innan bygget avtunneln i Hallandsåsen påbörjades låg grundvattenytan på några meters djup under markytan och följde i stort sätt topografin.

Men hur grundvattnet är lagrat och hur det rör sig är svårare att få ett grepp om eftersom berget är så genomkorsat av sprickor, förkastningar och söndervittrat berg.

Grundvattnet rör sig mot s k utströmningsområden där det når markytan i form av källor eller vattendrag. Den tid som det tar för en grundvattenström att vandra från den punkt där vattnet tränger ner i marken tills det kommer fram vid källan eller i vattendraget varierar kraftigt. Det beror på markytans form och den väg som vattnet söker sig genom berg och jord. Djupt liggande grundvattenströmmar tar lång tid på sig, medan grunda vattenflöden har kortare transporttid.

Innan bygget av tunneln påbörjades, strömmade grundvattnet från Hallandsåsen åt sydväst mot Skälderviken, åt väster och norr mot Sinarpsdalen och norrut mot Laholmsslätten Sinarpsdalen, som löper tvärs över urbergshorsten, utgör en gräns mot nordväst så att grundvatten från Hallandsåsen hindras från att rinna till Bjärehalvön.

Grundvattnet har sjunkit

I takt med att tunnelbygget har fortskridit har grundvattenytan i åsen sänkts. Massvis med vatten har trängt in i tunnlarna. Dessa har fungerat som jättelika dräneringsrör. Banverket, och de byggföretag som verket har anlitat, har hela tiden brutit mot den vattendom som avkunnades av vattendomstolen innan bygget påbörjades. Enligt domen skulle åsen få tappas på 1,8 miljoner kubikmeter vatten per år. I verkligheten har mängden mer än fördubblats. I den norra delen av tunneln har åderlåtningen varit särskilt stor. Här skulle inte mer än 26 liter per sekund få läcka ut ur berget, men för det mesta har läckaget legat på 50 liter per sekund. I området kring den norra delen av tunneln har grundvattnet sjunkit så lågt att många brunnar har sinat (bild 5). Närmast tunneln har grundvattennivån sänkts över 100 meter.

Vare sig bygget kommer att fullföljas eller inte är det angeläget att tunneln så småningom tätas så att den ursprungliga grundvattennivån kan återställas och de sinande brunnarna återfå sitt vatten. Problemet är bara att om det giftiga tätningsmedlet fortfarande finns löst i grundvattnet så kan förorenat vatten söka sig nya vägar och sprida sig till delar av berget som tidigare har varit skonat från giftigt vatten.

Vid den nuvarande grundvattennivån har man kontroll på vart det förorenade vattnet strömmar. Vatten som i dag rinner in i tunneln vid det s k mellanpåslaget (bild 6) pumpas upp i dammar och ska renas innan det får rinna vidare till Vadbäcken. Det vatten som rinner ut vid södra mynningen har mycket låga gifthalter, medan det finns betydligt mer gift i vattnet från den norra mynningen. Här ska ett reningsverk ta hand om giftet, men än så länge rinner orenat vatten därifrån ut i Stensån och vidare till Laholmsbukten.

Att så fort som möjligt stoppa läckaget av grundvatten genom att täta tunneln med betong skulle knappast vara klokt. Först måste det gifthaltiga vattnet få rinna ut och renas. – Giftig akrylamid från tätningsmedlet har tyvärr också hunnit tränga ner i grundvattnet vid sidan av Vadbäcken. Här har vi sämre kontroll över hur giftet kommer att sprida sig. Men vi vet att giftet har spritt sig till brunnar som ligger längs bäcken, berättar statsgeolog Ove Gustafsson vid Sveriges geologiska undersökning, SGU, i Lund.

Åtminstone tio år framåt måste man ta vattenprover från brunnar och borrhål i berget för att se om gifterna eventuellt dyker upp på nya ställen i berget. Det är inte givet att grundvattnet kommer att stiga till sin gamla nivå ens på tio år. En annan av anledningarna till de många motgångarna med tunnelbygget kan vara ett symtom på att överföringen av kunskap mellan geologer och tekniker inte fungerar.

– Geologernas sätt att beskriva berg är inte effektivt när det gäller att förse tekniker med underlag för att bedöma bergets materialegenskaper, säger Per-Arne Lindqvist, professor i bergteknik vid Luleå tekniska universitet.

Men kommunikation bygger på ömsesidig medverkan. Därför kan man vända på argumentet och fråga sig om undervisningen vid de tekniska högskolorna ger tillräckliga grunder i geovetenskap. Det tror åtminstone inte Malin Falkenmark, professor emerita från Linköpings universitet och en av Sveriges mest namnkunniga vattenforskare.

– Det måste vara fel på utbildningen vid de tekniska högskolorna när det kan gå så här galet, anser hon.

– Banverket och andra myndigheter har inte ens så mycket kunskap att de kan bedöma vilken geologisk information som behöver tas fram för ett projekt som detta, anser Ulf von Brömssen vid Naturvårdsverket.

– Men geologerna måste generellt bli bättre på att förmedla budskapet i sina utredningar, fortsätter Ulf von Brömssen som är projektledare för verkets analysgrupp för Hallandsåsentunneln. Gruppen utreder miljöproblemen på kort och lång sikt och ska redovisa vad som behöver göras för miljön om projektet avbryts.