Annons

Återkoppling: Liljesten är ingen ristning

Det är riktigt att Skandinavien under missionstiden kristnades både från öst och väst. Men en liljesten är ingen ristning.

Författare: 

Publicerad:

2001-07-01
När Ansgar kom till Birka på 800-talet fanns enligt Rimbert redan kristet döpta där, vilka förmodligen var ortodoxa. Sven Ulric Palme har författat en grundläggande dokumentation av detta i boken Sveriges kristnande. Den befästs alltmer i nordisk arkeologisk forskning.

I artikelns inledning har dock ett fel insmugit sig. Liljestenarna är inga stenristningar utan skulpterade i relief, vilket också sägs i själva artikeln. Materialet är sandsten och högrelieftekniken kallas champlevé och var okänd i Norden. Liljestenarna var förmodligen färgsatta från början.

Dateringen är osäker, men liljestenarna föregår den romanska tiden och hör hemma i s k protoromansk konst som i regel saknar inskrifter. Denna konstart hör till den kristna gravskulpturen. Den saknar motsvarigheter i romansk konst men det finns likheter med ornamentiken på dopfunter, som också är orientaliskt präglad.

Den bokillumination från 1200-talets senare del som återges i notisen är mycket senare än dessa gravornament. Där avbildas palmetter på ämbetsskruden som bärs av den komnenske sebastokratorn Konstantin Komnenos Palaiologos som var nummer tre i rang efter kejsaren. Palmettrankan var ett gemensamt drag i medelhavsskulpturen vid denna tid och har ingen förankring i nordisk konst. Den stammar i sista hand från Egypten.

Svar:

Elisabeth Piltz kommentarer från konstvetenskaplig utgångspunkt stärker bilden av liljestenarna som ortodoxa monument från 1000-talet. Så framställs saken i F&Fs artikel, som bygger på min och mina kollegers artikel i *Fornvännen*. Forskningen om en ortodoxkristen period i Sverige, bortsopad av katolikerna, har kanske bara börjat. Säkert visar det sig att mycket av det som man brukat beteckna som hedniska symboler under yngre järnålder egentligen är östkristet eller kristet influerade.

Att liljestenarna är huggna i hög relief står utan tvivel. Däremot instämmer jag inte i att högrelieftekniken var okänd i Norden kring år 1000. Den finns på flera runstenar, t ex Jellingestenen från 900-talet och på stenklotet på Inglinge hög, flera hundra år före vikingatiden. Jag delar Elisabeth Piltz uppfattning att liljestenskonsten inte tillhör den romanska konsten, men jag är tveksam till i vad mån liljestenarna har med gravskulptur att göra.

Stenarnas funktion är ännu oviss - särskilt som inga stenar finns bevarade i sina ursprungliga placeringar som antagligen var inne i stavkyrkorna. Bokilluminationen med den bysantinska ämbetsskruden visar ett tydligt konsthistoriskt samband med liljestenarna. Den slutsatsen ändras inte av att bilden på den ålderdomliga skruden är ett par hundra år yngre än liljestenarna.

LEIF GREN, Doktorand vid Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar