Annons

Den svenska paradoxen

Trots stora investeringar i forskning och utveckling blir det få lönsamma innovationer i Sverige jämfört med andra länder. Det är ett allvarligt problem i en tid då tillväxt skapas genom högteknologiska småföretag.

Svensk naturvetenskaplig och teknisk forskning är utomordentligt framstående. Det är en självklar följd av att vi satsar mest i världen på forskning och utveckling i förhållande till vår bruttonationalprodukt. Men sedan tar det stopp. Till skillnad från USA och Japan, eller mer närliggande Storbritannien och Finland, är vi dåliga på att kommersialisera våra forskningsresultat.

Problemet brukar kallas den svenska paradoxen: investeringarna i forskning och utveckling i Sverige är mycket stora, men de ger inte särskilt hög avkastning.

Den till synes enkla förklaringen till paradoxen är att vi saknar en offentlig innovationspolitik. Det är åtminstone det svar som ges av Charles Edquist, professor i just innovationspolitik vid Lunds universitet, och av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. I enighet med de flesta forskare inom området menar de att vi måste göra något åt det svenska innovationssystemet. De påpekar också att vi inte bara kan kopiera något annat lands framgångsrecept, utan att vi måste skapa en egen politik, ett bättre fungerande system.

Systemskifte krävs

Hur denna svenska innovationspolitik ska utformas har de dock litet olika syn på. Magnus Henrekson efterlyser ett systemskifte. Han jämför med den stora skattereformen 1990/

91, som i ett slag löste en rad olika problem i ett föråldrat skattesystem. Om politikerna inte tar ett helhetsgrepp om innovationspolitiken utan bara löser enskilda problem så kommer effekterna att bli alltför små, eller kanske till och med negativa, menar Magnus Henrekson:

- Det blir ett slags eftergiftspolitik som lätt skapar bubblor och nödutgångar. Vi måste förändra hela innovationsklimatet.

Det har Charles Edquist inget emot, men han är samtidigt orolig för patentlösningar. Charles Edquist vill att staten i en ständigt pågående och öppen process ska försöka identifiera enskilda problem och i de fall det är möjligt lösa dem.

- Man kan inte uttala sig om vilka åtgärder som krävs oberoende av tidpunkt. Om en faktor är viktig vid ett visst tillfälle, kanske den är oviktig vid ett annat.

Som exempel tar han tillgången på riskkapital. År 1999 fanns det inom flera branscher mycket gott om pengar. I dag, bara fyra år senare, ser läget helt annorlunda ut. Charles Edquist menar att det nu antagligen föreligger ett kapitalproblem som kanske staten behöver bidra till att lösa.

Brist på riskkapital är också ett av många skäl som framförs med jämna mellanrum som förklaring till den svenska paradoxen. Andra förklaringar är för få ingenjörer, brist på entreprenörskap, tröga storföretag, konserverande näringspolitik och dålig belöning till framgångsrika forskare. Generellt går det inte, enligt Charles Edquist, att peka ut vilket skäl som är avgörande. Det varierar tidsmässigt, skiljer mellan olika branscher och kan se olika ut i olika delar av landet.

Uppblåst forskning

Det finns också kritik mot själva formuleringen av den svenska paradoxen. Eric Giertz, rektor för KTH Executive School och adjungerad professor i industriell ekonomi och organisation, menar att statistiken kan läsas annorlunda.

- Tillväxten i forskning och utveckling är hänförlig till några få storföretag, inte till den offentligt finansierade forskningen. I själva verket har vi ganska stor utväxling på den offentligt finansierade forskningen, fastän det inte uppstår en massa nya forskningsbaserade tillväxtföretag. Och de etablerade svenska företagens forsknings- och utvecklingssatsningar är rätt framgångsrika, säger han.

Eric Giertz menar också att vi inte får glömma de enkla innovationerna. Fyra femtedelar av de patent som beviljas enskilda personer är inlämnade av innovatörer utan högskoleanknytning. Det handlar ofta om förhållandevis enkla produkter, som tavelkrokar eller klädnypor. Enkla produkter med korta utvecklingstider och förhållandevis stor marknadspotential.

Sverige bra på processer

Innovationer kan delas in i två grupper: de som handlar om nya produkter och de som handlar om nya processer. I Sverige är vi sedan årtionden duktiga på det senare. Det gäller automation i industrin och datorisering i tjänstesektorn, men också användande av mobiltelefoner, persondatorer och Internet. Men om vi efterlyser högre tillväxt räcker inte det.

- Det är produktinnovationer som skapar flest jobb och högst tillväxt, eftersom de ger upphov till nya verksamheter, säger Charles Edquist. Och det ska helst vara högteknologiska produkter.

När det gäller produktinnovationer ligger Sverige långt efter många jämförbara länder. Detta är det viktigaste skälet till att den svenska paradoxen är så aktuell. Det märks bland annat på den mängd utredningar och rapporter som kommit på senare tid. Inom ett år har Verket för innovationssystem (Vinnova) publicerat tre stora innovationsrapporter, där Magnus Henrekson och Charles Edquist står som författare till var sin. Själva myndigheten Vinnova, som bildades i januari 2001, är i sig ett tecken på ämnets genomslagskraft. Verket skapades som en direkt följd av nya teorier om innovationer och innovationsklimat. Begreppet innovationssystem började användas omkring 1990.

- Ämnets aktualitet är en internationell trend, och vi har föregångare i länder som Kanada, Finland och Sydkorea, säger Per Eriksson, generaldirektör för Vinnova.

Edison var ingen akademiker

- På Edisons och Fords tid behövdes inte akademiker för att starta framgångsrika teknikföretag. Det var trial and error, säger Magnus Henrekson och fortsätter:

- Nu är det inte längre finmekanik, utan ligger på molekylärnivå och är betydligt mer akademiskt avancerat.

Det är alltså först de senaste årtiondena som den akademiska forskningen har fått en så betydande roll för ekonomisk utveckling. Problemet är därmed ett annat nu än för bara 30 år sedan. Kanske är det också skälet till att man inte längre talar om uppfinnare och uppfinningar, utan om forskare och innovationer.

Enligt flera debattörer är detta ett systemskifte som de svenska universiteten inte är anpassade till.

- När det här blev aktuellt för 20-30 år sedan fattade man det i USA men inte i Europa, säger Magnus Henrekson.

Han menar att det amerikanska systemet är betydligt bättre på att fostra akademiska entreprenörer. En omvandling som Sverige inte lyckats med. Magnus Henrekson får medhåll av Lena Torell, vd för Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA.

- Vi har ett gammaldags system. Universitetsstrukturen är föråldrad med karriärgångar baserade på forskningspublikationer och inte på patent. Belöningssystemen fungerar inte för tekniköverföring av forskningsresultat, konstaterar hon.

Lena Torell vill ha betydligt bättre ekonomiska villkor för de forskare vars forskningsresultat leder till innovationer: högre lön, möjlighet till tjänstledighet, bättre karriärvägar.

- Universiteten måste applådera dessa forskare, inte se dem som besvärliga.

Trög industri, konservativ politik

Inte bara svenska universitet har en gammaldags struktur, även själva industrin kan ha en föråldrad sammansättning. Träindustri, järn och stål, samt bilindustri dominerar. Det har skett en viss förbättring på senare år, men hur stor den är råder det delade meningar om.

Detta är ett exempel på en sådan innovationsfråga som enligt Charles Edquist behöver undersökas mer i detalj. Om undersökningen visar att vi fortfarande har en sämre industristruktur än omvärlden, är det ett problem som företag och marknader uppenbarligen inte har lyckats lösa på flera årtionden. Då, men först då, behövs statligt ingripande.

Att industristrukturen är föråldrad, om den nu fortfarande är det, kan i sin tur bero på att statens näringslivspolitik är konserverande. Att så är fallet råder det inga delade meningar om.

Ett typiskt exempel, om än något gammalt, är 1970-talets stöd till varvsindustrin.

- 30 miljarder i varvsstöd, suckar Charles Edquist, tänk om man i stället hade satsat det på ny teknik!

Statliga bidrag bör inte rädda redan dödsdömda branscher utan i stället lösa problem inom nya områden. Charles Edquist nämner lyckade exempel som mobiltelefonin, där Televerket i inledningen gav avgörande stöd till bland andra LM Ericsson. Eller Internet, som till en början helt stöddes av det amerikanska försvaret.

Denna typ av stöd utgår ofta i form av statlig teknikupphandling. Bakåt i tiden finns flera lyckade svenska exempel där företag som Asea och Ericsson genom att få offentliga beställningar av starkströmsanläggningar respektive telefonväxlar kunde utveckla ny och världsledande teknik. I dag sätter dock EU:s konkurrenslagstiftning stopp för offentlig teknikupphandling.

- EU-reglerna är besatta av fri konkurrens, men vi har kunnat visa att de faktiskt motverkar innovationerna, säger Charles Edquist.

Slopa inte lärarundantaget

En del debattörer har menat att det så kallade lärarundantaget minskar universitetens vilja att investera i framgångsrika forskare och att det därmed bidrar till den svenska paradoxen. Lärarundantaget innebär att det är de enskilda universitetslärarna och inte deras arbetsgivare som har rätten till de uppfinningar som de gör på arbetstid. Argumentet för att ta bort lärarundantaget skulle vara att universiteten då skulle tjäna på att satsa på innovationer. I dag får de i princip ingen ekonomisk avkastning av att ge en forskare stöd.

- Med dagens system blir det ett smygande, vilket inte gynnar någon. Vi får inga förebilder, och det är oklart var folk har sina lojaliteter, säger Magnus Henrekson.

Internationellt går utvecklingen dock åt olika håll. Tyskland och Danmark har avskaffat sina lärarundantag, medan Italien och Japan just håller på att införa lärarundantag - alla för att stödja innovationsklimatet i sina respektive länder.

Enligt en utredning som genomfördes 1996 skulle ett upphävande av lärarundantaget i Sverige inte ge universitet och högskolor rätt till lärarnas uppfinningar. Utredningen ansåg dessutom att det knappast kan vara en uppgift för högskolor och universitet att bedriva kommersiell högriskverksamhet.

Innovationsforskarna tycks vara tämligen överens om att innovationsklimatet inte skulle främjas av att universiteten får äganderätten till innovationerna.

- Det skulle bara skapa lokala potentater på universiteten, tror Magnus Henrekson.

Lösningar som framförs för att få universiteten mer intresserade är i stället öppenhet och tydligare regler. Hit hör bland annat krav på att universiteten ska ge service till forskare som vill kommersialisera sina forskningsresultat och regler för hur universiteten ska kompenseras ekonomiskt om de satsar på en forskare som senare blir framgångsrik.

Tidig finansiering handlar mer om att bedöma personer än deras idéer, något som enligt Magnus Henrekson är svårare för institutioner än för dem som själva är framgångsrika entreprenörer. I Sverige finns det inte så många rika affärsmän som satsar privata pengar på innovationer och företagsidéer. Här är det stiftelser och myndigheter som nästan helt står för finansieringen i inledningsskedet.

Strävar efter rättvisa

Det är risk att det blir vad Magnus Henrekson kallar för en skönhetstävling: det är inte den bäst lämpade utan den som gör snyggaste presentationen som vinner.

Det är inte säkert att Thomas Alva Edison skulle ha varit bra på PowerPoint-presentationer, som Magnus Henrekson uttrycker det.

Han menar också att stiftelser och myndigheter i alltför hög grad strävar efter säkerhet och rättvisa.

- För att slippa välja ger man litet pengar till många i stället för att våga investera mycket och riskera att satsa fel. Bostadsbidragslogiken kan inte överföras på forskningsanslag eller såddfinansiering.

Bland andra förklaringar till den svenska paradoxen har nämnts att investeringarna är felaktigt fördelade, att forskningens kvalitet är för låg och att utbildningen av tekniker är otillräcklig. Men det är inte många som tror att dessa skäl är avgörande. Lena Torell på IVA säger:

- Utgifterna är hyfsat bra fördelade, och vi är duktiga inom rätt områden, till och med världsledande inom vissa nischer, till exempel bioteknik och IT.

- Visst har vi för få tekniker, fortsätter Lena Torell, men det är ett problem vi har gemensamt med de flesta andra industriländer, så det kan inte förklara den svenska paradoxen.

Lena Torell vill i stället lyfta fram bristen på entreprenörskap, bristen på kultur som främjar entreprenörer, och hon jämför gärna med Storbritannien.

- Där har man satsat mycket medvetet på att lyfta fram entreprenörerna. Universiteten är också mer ekonomiskt oberoende av staten.

- Finland har också gjort ett ryck. Där är man numera mycket modern i sitt synsätt. Tänk om Göran Persson kunde göra likadant som Paavo Lipponen, säger Lena Torell.

Hon menar att den förre finske statsministern har höjt statusen och ambitionen hos innovationspolitiken genom att själv leda arbetet så att motståndet mellan olika departement undviks. I Sverige delas ansvaret på två departement, utbildningsdepartementet och näringsdepartementet.

Samarbete i öster

- Ofta hamnar dessa frågor mellan stolarna. Det skulle behövas ett övergripande ansvar från statsministern för att överbygga motsättningar och verkligen driva innovationspolitiken, säger Lena Torell.

Även Per Eriksson tar spontant fram Finland som ett föregångsland.

- Finland har tagit upp den Harpsundsanda som vi har tappat - ett fungerande samarbete mellan alla parter som är viktiga i innovationssystemet, säger han.

Det finns dock även goda exempel i Sverige, menar Per Eriksson, och nämner regionen kring Karlskrona och Ronneby, där han själv har arbetat. Där samarbetar högskolan, företagen på orten, politiker och offentlig verksamhet med gemensamma mål för ögonen. Resultatet har blivit en framgångsrik innovationskultur.

Ett ökat samarbete mellan dessa tre aktörssfärer är också en av de två åtgärder som Per Eriksson tror kan lösa den svenska paradoxen. Det andra som krävs är att öka den industriellt orienterade tekniska forskningen. Jämfört med andra länder är den för låg i Sverige.

- Vi gör ofta fel när vi jämför svenska universitet med utländska, vi glömmer att strukturen ser annorlunda ut i Sverige, säger Per Eriksson.

- Finland har egentligen mer teknisk forskning än Sverige i absoluta tal, trots att landet bara är drygt hälften så stort, påpekar han.

I Sverige har vi förhållandevis få forskningsinstitut, varför de tekniska högskolorna får axla ett större ansvar för den tekniskt och industriellt inriktade forskningen än i andra länder. En jämförelse mellan enbart universitet i olika länder ger därför en felaktig bild i statistiken.

Också Charles Edquist ser en fara i den skarpa gränsen mellan akademisk forskning och företagsforskning.

- Det ställs stora krav på att universiteten har mekanismer som kan föra ut forskningsresultaten, säger han och menar att det finns mycket att göra här. Den samverkan mellan universitet och näringsliv som förekommer sker i dag i en gråzon utan tydliga regler.

Charles Edquist tar, som de flesta andra, upp Finland som ett föredöme.

- Där har man haft en enastående utveckling på senare år. Litet slump och litet tur, men det har också funnits en medveten satsning på ett högteknologiskt innovationssystem, säger han.

Tursamma Finland

Att jämföra med USA, som annars är vanligt, är enligt Charles Edquist inte rimligt. Amerika är för stort. En enstaka avdelning på energidepartementet i USA har en lika stor forskningsbudget som den sammanlagda svenska forskningsbudgeten. Med så stora summor, även om det är i absoluta tal och inte i förhållande till bruttonationalprodukten, kan USA täcka in alla områden, och behöver inte välja.

Bättre är att jämföra med våra nordiska grannländer eller med Holland, Irland, Singapore, Taiwan och Sydkorea.

Att titta på andra länder och jämföra deras innovationssystem med det egna är en del av den ständigt pågående analys som Charles Edquist återkommer till. Han leder för närvarande ett projekt som jämför innovationssystemet i Sverige med de nämnda länderna.

- Det går inte att jämföra med ett perfekt system, för något sådant finns inte. Vi kan bara jämföra med andra existerande system.

En andra viktig poäng som Charles Edquist vill föra fram är att denna jämförelse måste pågå ständigt och vara offentlig.

- Jag saknar analyser och offentlig debatt. Varje år fattas det beslut om vad man ska satsa på, hur resurser ska fördelas mellan grundforskning och tillämpad forskning och mellan olika forskningsområden. Men det är lätt att det blir hugskott och resultat av påtryckningar, avslutar Charles Edquist.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej.I senaste numret kan vi läsa om innovationsteknikens problem eller snarare, det politiska etablissemangets problem att inse dess betydelse. Jag fattade aldrig riktigt vad problemet var, trots att jag läste artikeln noggrannt.Som jag tolkade var det ett politiskt problem som någon "höger"-professor vill påskina att det var regeringens fel att saker såg ut som det var. Men vad ÄR problemet egentligen? För inte kan det väl vara att svenska innovatörer helt enkelt är akterseglade av mer klipska utländska kollegor?Förresten, någon som kan svara på vad "adjungerad" professor egentligen är? Hur blir man det? Är man ingen professor eller vad menas...?

Tråkigt att jag inte lyckats förklara tillräckligt tydligt vad problemet är. Jag försöker igen: Vi satsar massor med pengar på forskning och utveckling, och det ger resultat i form av ny kunskap. Men om vi också vill att denna kunskap ska omvandlas i nya företag och nya tjänster är vi inte lika duktiga som omvärlden. Många anser att detta är ett probem. Det finns dock också de som anser att problemet är felformulerat eller överdrivet (båda parter uttalar sig i artikeln).

Är det inte ganska betecknande att det skrives fem sidor i FoF om innovationspolitik utan att någon innovatör får komma till tals? Jag har i tjugo års tid levt på mina innovationer. Det har inte varit lätt. Och jag vill påstå att väldigt få har en realistisk uppfattning om den verklighet vi frilancande innovatörer lever i. Här följer först något om orsakerna till svårigheterna vi har idag, som jag ser det. Kontakten med marknaden fungerar dåligt.Idag är det oerhört mycket viktigare än för 30-40 år sedan att jobba mot en marknad – att man tar fram de produkter marknaden behöver och att dessa marknadsförs på ett effektivt sätt. Förr gällde devisen ”bra vara säljer sig själv” i betydligt större utsträckning. Kruxet är att innovativa personer sällan är duktiga på - och ofta inte heller intresserade av - den biten. Det är faktiskt en ganska ovanlig kombination att en och samma människa är kreativ både som uppfinnare och marknadsförare. Oerhört många bra ideer och prototyper som innovatörer har tagit fram hade – tror jag - kunnat skapa tillväxt om de kommit i händerna på duktiga marknadsförare. Storföretagen orkar intePå de stora företagen har man liksom inom offentliga sektorn skurit ner bemanningen kraftigt på senare år. ( Det finns många andra namn på detta som kanske låter bättre men...). Denna medalj har minst en baksida. Den ”baksida” som är aktuell i detta sammanhang är att det helt enkelt inte finns kapacitet att engagera sig i innovationer på samma sätt som tidigare. Idag gäller det för industrins anställda att vara effektiva med det som ledningen ( - som idag har ett större inslag av ekonomer än tidigare ) har bestämt. Att lägga tid på att ta emot innovatörer och att lotsa sådana rätt inom det stora företaget finns väldigt lite utrymme för. Att samarbeta med innovatörer är ännu svårare. Skotten mellan storföretagen och innovatörerna blir allt vattentätare i effektiviseringens och den kortsiktiga lönsamhetens spår.På senare tid har skillnaden mellan produkt och företag minskat sett från storföretagens horisont. Man intresserar sig nästan inte alls för ideer eller uppfinningar. Vad man vill ha är företag som erbjuder helt färdiga komponenter. I det sammanhanget passar innovatörer in sämre än någonsin. Den svenska paradoxenAngående den svenska paradoxen att vi sedan 30 år har tappat ledningen i tillväxtligan har jag en kommentar:Satsning på forskning och utveckling är inte den enda faktorn som bestämmer tillväxten i ekonomin. Att Sverige, som drabbades förhållandevis lindrigt av andra världskriget, fram till år 1970 hade en högre tillväxt än många länder som drabbats värre av kriget, är väl egentligen ganska naturligt. Lika naturligt är det att dessa effekter idag inte påverkar förhållandena i samma grad. Att vi svenskar skulle vara någon slags övermänniskor i stånd att för evigt leda tillväxtstatistiken är i grund och botten en synnerligen orimlig (och osund) tanke... Från idrottens värld vet vi dessutom att det ”kostar att dra”... Dags att vara konstruktivEfter detta vill jag komma med några konkreta förslag till hur den resurs som vi frilancande innovatörer utgör skulle kunna utnyttjas effektivare.Jag tror att vi behöver stöd i andra delar av processen från ide till produkt än där vi traditionellt har fått mest stöd.Jag föreslår kort sagt att vi får hjälp till det vi är sämst på istället för det vi kanske är bäst på.Jag tror alltså att vi behöver hjälp med marknadsföringen av det vi redan åstadkommit. Förslaget är att vi skulle alltså kunna söka bidrag för marknadsföringstjänster av olika slag såsom framtagning av broschyrer annonsering, affärsplaner o s v – saker som vi innovatörer sällan är speciellt bra på.Men jag tror att ännu bättre vore det om vi kunde få hjälp med att finna ut vad som kommer att efterfrågas – helt enkelt en kontaktförmedling mellan dem som behöver våra tjänster och oss. Detta skulle kunna vara så enkelt som en hemsida. I en amerikansk tidskrift har jag sett en frågespalt som heter ”problems and solutions”. Där beskriver man problem som man behöver hjälp att lösa och uppenbarligen får man svar. I en del fall publiceras även lösningarna. Visst det går inte alltid att gå ut offentligt med tekniska problem på det här sättet - man kan inte avslöja industrihemligheter - men uppenbarligen fungerar det i en del fall.

Tack för ett långt och intressant inlägg. Jag vill dock bemöta dig på den punkt som handlar om "den svenska paradoxen". Att Sverige skulle ha höga förväntningar på tillväxten handlar inte om en tro på övermänniskor, utan om att vi satsar massor med pengar på forskning och utveckling för att öka tillväxten. Eftersom tillväxten faktiskt inte ökar som önskat så är det antingen fel på investeringarna eller på målet. Det är detta som paradoxen handlar om. Att kritisera den med att tillväxten inte kan vara hög i Sverige är för mig detsamma som att säga att målet är orealistiskt. Men då kan man också fråga sig om vi kanske ska satsa pengarna på något annat? Själv anser jag att målet är högst realistiskt men att det finns brister i systemet som måste rättas till. I ditt inlägg pekar du ju också på flera sådana.

Svar till Johan Olsson om frågan: vad är en "adjungerad" professor?Det är en oftast akademiskt utbildad (men inte alltid) specialist inom ett område som får sin professorstjänst betald av andra intressenter än universitetet men i samverkan med universitetet.Jag känner till några sådana: en tekn. dr. som har en privat forskningsfond som bekostar hans tjänst som adj. prof. inom kreativitets- och innovationskunskap. Naturliga Stegets grundare "köpte" sin professur enligt mediakritik för några år sedan.En fil. kand. jag känner till med lång erfarenhet av uppfinnarverksamhet, med praktiska erfarenheter genom egna produktioner samt verksam som föreläsare och handläggare är nu adjungerad professor inom detta område.För några år sedan fick en svensk folksångerska med unika röstresurser och sångkunskaper men utan akademiska betyg en gästprofessur i Finland.Vid en internationell fysikkonferens i Kazan i Ryssland nyligen (där jag presenterade fysikens enhetsteori som jag härlett ifrån en upptäckt jag gjort) fick jag förslaget att om jag ordnade sponsorstöd så fanns det intresse för att bjuda in mig som gästföreläsare under en period. Sådana adjungerade (inbjudna för en längre period) gästföreläsare tituleras vanligen professor av respekt för sina specialkunskaper.

Utförligt om läget i ett F&F angeläget segment. En innovation är ju ett resultat av forskning i vid tolkning som inte bara är ny kunskap utan även fått ett kommersiellt genombrott som ny produkt /process. Härmed finns ett intresse att ta tillvara samhällsnyttan så att den beskrivna paradoxen undviks. Rätt innovationspolitik ska styra innovationsprocessen rätt. VINNOVA har fåt rollen som huvudaktör. Andra aktörer nämns som finansiärer eller policyskapare. Fler finns. Egen erfarenhet har uppdagat några små detaljer som fattas: För innovatören är det första skedet att vidareutveckla och föra ut sin uppfinning avgörande. Bör man och vågar man ta steget från en trygg anställning till att driva eget företag? S k ”starta eget bidrag” verkar inte längre finnas värda namnet. Som sin egen entreprenör behöver han/hon förutom förmåga också riskkapital i form av såddfinansiering. Sådan kan vara förmånlig, men är i dag ofta strängt villkorad till vad pengarna får användas till. SICs (Stiftelsen Innovationscentrum) lån får t ex inte gå till lön för låntagaren. Detta skapar till slut en ohållbar situation och innovatören tvingas syssla med ströjobb vid sidan av det viktiga projektet. Jakt på mat för dagen tar tid och risken ökar att andra hinner före.IVAs Lena Torell pekar på dåliga villkor för universitetsforskare med sådana ambitioner, något som i än högre grad berör den som står utanför det systemet. Eric Giertz värnar om den relativt stora del av enkla men likväl patenterade innovationer med marknadspotential – de som beviljas enskilda personer, uppfinnare utan högskoleanknytning. Även om flertalet är produkter med korta utvecklingstider finns även mer avancerade som kräver ytterligare år av utvecklingsarbete fram till innovationen.Därför måste bättre ekonomiska förutsättningar skapas för innovatörer/ entreprenörer att kunna överleva hundåren tills dess att uppfinningen alstrar intäkter som ger möjlighet att ta ut en lön. För denna typ av rena utvecklingsföretag saknas också i dag en typ av vägledning som t ex NUTEKs Startlinjen tillhandahåller nystartare med kort ledtid till ”break-even”. Hot om kontrollbalansräkning skymtar snart, om råd inte står att finna att en sådan verklighet kan hanteras bokföringstekniskt och hur det praktiskt går till.

Lägg till kommentar