Möt Annica Dahlström – Hon tar strid om könet i hjärnan

I mitten av 1990-talet skrev Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Göteborgs universitet, en artikel i universitetets tidning om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor. Reaktionerna blev häftiga. Inom en vecka hade hon fått sex vykort med skällsord – och ett kuvert med råttlort. Flera upprörda läsare hörde av sig per telefon. Ett egendomligt samtal kom från en kollega, en kvinnlig professor vid en annan fakultet. Annica Dahlström återger samtalet i sin nya bok Könet sitter i hjärnan:

”Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!”

”Vad intressant NN, jag skulle gärna vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?”

”Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!”

”Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som ska värna om sanningen i forskningen!”

”Ja, ja, det kan tyckas. Men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!”

Därmed var saken klar. Annica Dahlström kände att hon hade en mission: att berätta om olikheterna i hjärnan som gör att män och kvinnor är bra på olika saker och därför kompletterar varandra. Under det senaste året har hon hållit över fyrtio föreläsningar i ämnet.

Den nya boken ingår i denna mission. Budskapet är till stor del politiskt. Hon skriver bland annat att subventioner till hushållsnära tjänster är ett effektivt sätt att hjälpa kvinnor att göra karriär. Samtidigt tycker hon att det är fel att införa lagar för att tvinga män att ta ut hälften av barnledigheten. Skälet är, enligt Annica Dahlström, att många män är dåligt lämpade att ta hand om småbarn på grund av hur deras nervsystem är konstruerat.

Könshormoner påverkar foster

Den första gången jag träffar Annica Dahlström håller hon en kvällsföreläsning arrangerad av ett utbildningsföretag. Av en händelse som ser ut som en tanke befinner vi oss i en föreläsningssal på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm (KTH), en av landets mest mansdominerade akademiska miljöer. I bänkarna sitter nästan bara kvinnor, anställda i skolan eller förskolan. Jag kommer direkt från ett föräldramöte på dagis, där personalen har startat ett nytt genusprojekt. På dagisets anslagstavla hänger en tidningsartikel med rubriken ”Det finns inga naturliga kön”. Annica Dahlström har som väntat en annan uppfattning.

– Pojkar och flickor är olika från början, och det måste vi respektera.

Hon stöder sina slutsatser med en strid ström av powerpointbilder som bland annat visar att könshormoner präglar hjärnan hos råttor redan i fosterlivet. Ett återkommande budskap är att könsidentiteten sitter i hjärnan, och att den inte nödvändigtvis överensstämmer med hur kroppen ser ut i övrigt.

I pausen diskuterar några åhörare som arbetar på en ungdomsgård vad professorn har sagt. De tycker att det mesta stämmer med deras egen erfarenhet men gillar att ”få det här svart på vitt”.

Några veckor senare sitter jag på tåget för att intervjua Annica Dahlström i Göteborg. Frågan som jag vill ha svar på är hur stora skillnaderna egentligen är. Bästsäljaren Män är från Mars, kvinnor är från Venus, som har kommit ut på fyrtio språk, hävdar att vi i princip hör hemma på olika planeter. En av Annica Dahlströms powerpointbilder från föreläsningen slår fast att vi inte är två separata populationer. Men samma bild visar hur normalfördelningarna skiljer sig rejält mellan könen när det gäller begåvning, mental profil, personlighet och intressen. En snarlik bild finns även i hennes nya bok och i artiklar hon publicerat. Är detta en relevant beskrivning av hur stora skillnaderna är?

Jag kan inte låta bli att upprepa frågan som Annica Dahlström ställde till professorn som påstod att det inte finns några skillnader alls: Jag skulle gärna vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?

– Nej, detta är icke min forskning, men jag har läst litteratur, träffat forskare och varit med på konferenser, svarar hon.

Fick hantera sextrakasserier

I hennes kontorsrum på Medicinarberget i Göteborg hänger ett gammalt gruppfoto av hjärnforskare i vita rockar vid Karolinska Institutet i Solna. De var studenter till pionjären Nils-Åke Hillarp, som utvecklade en metod för att se var olika signalämnen finns i nervceller. Annica Dahlström sitter mitt i gruppen. Hon verkar i samma fåra av den svenska neurobiologin som Arvid Carlsson, Nobelpristagare i medicin. Men det är inte samma sak som att forska om hjärnans kön.

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Män är bättre på att kasta boll

Annica Dahlström har upplevt många påhopp i debatter om kvinnligt och manligt. Om sig själv har hon skrivit att hon kan ”visa lite armbågar”. Men hon svarar vänligt på alla mina frågor.

Resonemanget blir en aning tekniskt. Janet Hyde beskriver könsskillnaderna med så kallade d-värden, ett statistiskt mått på skillnaden mellan medelvärden. Sammanställningen innehåller över hundra d-värden för egenskaper som gäller språk, matematik, personlighet, kommunikation och mycket annat.

Flertalet värden ligger under 0,35, vilket kan tolkas som att skillnaderna är försumbara eller små. Bara två värden ligger över 1,0. Båda gäller förmågor som kan tyckas udda i sammanhanget, nämligen kast med liten boll. Män dominerar stort både när det gäller utgångshastighet och kastlängd. Värdena ligger nära 2,0 – en mycket stor skillnad, uppenbar för de flesta som någon gång spelat brännboll.

En biostatistiker har hjälpt mig att räkna ut d-värdet för skillnaderna i Annica Dahlströms bild. Värdet blir 2,0, alltså lika stort som för kast med liten boll. Annica Dahlström kan inte ge någon referens till en vetenskaplig artikel som beskriver en så stor könsskillnad för de egenskaper hon beskriver på sin powerpointbild. I stället pekar hon på en figur med d-värdet 0,21 i Janet Hydes rapport.

– Hur tror du att den här bilden kan ge information till gemene man? Ibland måste man överdriva för att få fram det man vill ha sagt, säger Annica Dahlström.

Manlig kollega undersökte bröst

Några av hennes uttalanden har nått ut till en stor publik. För drygt två år sedan talade hon med en ledarskribent på Svenska Dagbladet som under sin studietid i Lund hade noterat att tjejer som läste matematik som regel var mer plattbröstade än tjejer som läste till exempel moderna språk. Ledarskribenten undrade om det var en tillfällighet.

– Nej, det tror jag inte. Matematisk begåvning hör ihop med viss testosteronpåverkan under graviditeten, och till denna graderade maskulinisering hör även mindre ”fruktbarhet”, svarade Annica Dahlström i SvD.

När jag tar upp ämnet berättar hon om en god vän som besökte en doktorspromotion på KTH. Han roade sig med att försöka avgöra storleken på de kvinnliga doktorernas bröst. Av 126 kvinnor som defilerade förbi tycktes endast fem ha större kupor än A, som är den minsta storleken. Denna ikattagelse skulle alltså stödja tesen om ett samband mellan matematikbegåvning och bröststorlek. Men Annica Dahlström medger att pålitlig vetenskap kräver mer än att en karl sneglar på bröst vid en middagsbjudning.

Hon har fått hård kritik för sitt uttalande i SvD men säger att hon inte ångrar sig. Kritik är hon van vid. Hennes åsikter om barnomsorgen har också blivit omstridda. Annica Dahlström tycker att tre år är en lämplig ålder för barn att börja på dagis, och hon efterlyser starkare stöd till kvinnor som vill vara hemma med sina barn när de är små. Hon hänvisar till undersökningar som visar att råttor och silkesapor som växt upp utan sin mammas smek och kel blir ängsliga och deprimerade senare i livet. Bristen på kroppslig närhet lämnar också mätbara spår i nervsystemet.

– Det finns ingen anledning att tro att detta inte skulle gälla människan, säger hon.

I sin bok nämner hon att allt fler barn och ungdomar drabbas av koncentrationssvårigheter, ätstörningar och självskadebeteenden. ”Dessa beteenden kan vara resultat av tidig separation från modern och är troligen ett nödrop för att bli sedd.”

– Ja, det är ett rätt svidande påstående, säger Annica Dahlström.

Hon känner inte till några vetenskapliga undersökningar som visar att barn som börjar tidigt på dagis verkligen får de problem hon varnar för, men tycker att frågan borde undersökas närmare.

Pappa var klippan

När hon själv blev mamma var hon redan Sveriges första professor i histologi. Hon tog med barnen till jobbet när de var små. Senare fick hon hjälp av barnflickor. Barnens pappa försvann tidigt från familjen. Men hon tror inte att det är skälet till att hon värderar relationen mellan mamma och barn så högt.

– När jag växte upp var det pappa som var klippan, säger hon.

Han sa till henne att flickor kan göra allt som pojkar kan, och dessutom föda barn. Senare sa en farbror som var barnläkare att det nog skulle bli för jobbigt för en kvinna att läsa medicin. Men han hade fel.

Genom historien har medicinare ofta bidragit med biologiska argument i diskussioner om vilka livsval som är olämpliga för kvinnor. Annica Dahlström tror att detta är en viktigt orsak till att många feminister värjer sig mot att över huvud taget tala om kön i biologiska termer.

I den vetenskapliga litteraturen finns det gott om undersökningar som beskriver små men statistiskt mätbara skillnader i nervsystemet hos kvinnor och män. Men ingen kan öppna en skalle på en avliden och bara genom att undersöka hjärnan bestämma personens kön. Det säger en professor i anatomi vid Karolinska Institutet i Solna som jag talar med inför resan till Göteborg. Annica Dahlström kontrar med att hjärnforskaren Simon LeVay i USA kanske skulle klara uppgiften. Frågan går vidare till honom via e-post. Han svarar att man kan göra en kvalificerad gissning genom att väga hjärnan och titta med mikroskop på vissa anhopningar av nervceller i en del av hjärnan som kallas hypothalamus. Men säker kan man inte vara.

Hjärnans anatomi ger alltså inte stöd för att män skulle vara från Mars och kvinnor från Venus. Men små skillnader finns. Vad de beror på, och vad de betyder i verkliga livet, är mer oklart. Klart är däremot att blotta tanken på biologiska skillnader kan utlösa ideologiska attacker.

Censuren slog till

För två år sedan skulle Norrbottensteatern ge ut en intervjubok med föreläsare som teatern anlitat under jämställdhetsprojektet Tvärkrock. En av de intervjuade personerna var Annica Dahlström. Detta blev känt för Britt-Marie Lugnet-Häggberg, jämställdhetsdirektör vid länsstyrelsen i Norrbottens län, som hotade med att dra in finansieringen.

– Vår jämställdhetspolitik bygger på att vi är lika och socialiseras in i olika könsroller, sa hon till Dagens Nyheter.

– Annica Dahlström är särartsfeministisk och utgår från att pojkar och flickor är helt olika. Länsstyrelsen kan inte ge ut material med den uppfattningen, slog hon fast.

Annica Dahlström skrattar åt händelsen.

– Jag blev häpen. Det hela var ju så löjligt.

Några dagar senare backade Britt-Marie Lugnet-Häggberg. I ett pressmeddelande sa hon att länsstyrelsen inte vill beskyllas för att censurera åsikter. Intervjun med Annica Dahlström fick publiceras, trots att ”Dahlströms åsikter inte är i linje med regeringens och riksdagens linje när det gäller svensk jämställdhetspolitik”.

Händelsen visar att några av debattörerna i frågor om manligt och kvinnligt befinner sig på olika planeter.