Annons
Hjärnan lär sig sluta härmas

Imse vimse. Vår förmåga att imitera andra är ursprungligen en närmast automatisk impuls. Men redan före ett års ålder blir den mer och mer viljestyrd, vilket underlättar socialt umgänge.

Bild: 
Linda Forsell

Hjärnan lär sig sluta härmas

Människans tanke- och handlingsförmåga är unik. Men det är också hennes förmåga att avstå från vissa tankar och handlingar.

Filmen visar tre vitklädda och tre svartklädda personer som spelar basket. Din uppgift är att räkna hur många gånger spelarna i det vita laget passar bollen mellan sig under en halv minut.

Rätt svar är 14. Men det märkliga är att många som håller koll på vad som händer med bollen helt missar gorillan. Tio sekunder in i klippet promenerar en människa i gorillakostym in från höger. Mitt på spelplanen stannar han och dunkar sig för bröstet. Sedan fortsätter han ut till vänster. Åskådare som missat gorillan tror knappt sina ögon när de ser filmen en andra gång.

Gorillan visar hur effektivt hjärnan kan tränga undan vissa intryck och processer. På senare år har intresset ökat för hur denna så ­kallade inhibering bidrar till männi­skans tanke- och handlingsförmåga.

Det är lätt att fascineras av människor som kan lösa problem, hantera långa matematiska formler, komponera fantastiska musikverk eller uträtta mentala styrkeprov av olika slag. Men kanske är några av våra viktigaste prestationer att kunna avstå från tankar och handlingar, att stänga av eller hålla igen.

Begreppet inhibering förekommer inom många forskningsgrenar. Hjärnforskare beskriver hur vissa nervceller inhiberar andra. Här ska vi koncentrera oss på inhibering på en mer övergripande nivå, och jag ska ge fyra exempel.

Gorillan ingår i det första. Filmklippet ställer frågan om hur vårt system för uppmärksamhet egentligen fungerar.

Två system konkurrerar

De senaste åren har det blivit alltmer troligt att vi har minst två delvis konkurrerande uppmärksamhetssystem. System 1 är äldre och finns även hos många djur. Det reagerar snabbt på förändringar i omgivningen som är viktiga för vår överlevnad. Vi är särskilt känsliga för rörelser i synfältet, ljud utanför synfältet, förändringar i ljusförhållanden och vissa typer av beröring. Allt som kan medföra smärta eller utgöra ett påtagligt hot uppmärksammar vi nästan tvångsmässigt.

System 2 är ett målstyrt uppmärksamhetssystem som gör det möjligt att fokusera på något särskilt en lång stund. Det är en förutsättning för att man ska klara av att räkna passningar mellan basketspelare. För att behålla uppmärksamheten på uppgiften måste system 2 inhibera system 1. Det beror främst på att vår uppmärksamhet totalt sett är begränsad. Vi har svårt att hålla koll på mer än en sak i taget.

Att det faktiskt råder konkurrens mellan systemen märker vi hos de individer som tillfälligt eller kroniskt har svårt att behålla fokus på en sak. Det gäller till exempel människor med svår ångest och de som har diagnosen adhd. Hos dem har system 2 svårt att stänga av system 1. Minsta ljud eller rörelse kan störa koncentrationen.

Men hos en majoritet av befolkningen är system 2 så väl utvecklat att vi kan hålla fokus på en uppgift utan att lägga märke till märkliga händelser i omgivningen som pågår samtidigt. Det är det som sker när vi räknar passningar men missar gorillan.

En sådan miss är inget att bli upprörd över. I stället kan man tänka sig att gorillan försvinner på grund av ett välfungerande uppmärksamhetssystem: system 2 har tillfälligt stängt av system 1.

De få som klarar uppgiften samtidigt som de ser gorillan kan ha ett bredare omfång på sitt totala uppmärksamhetssystem och kan därför lägga märke till två saker samtidigt. Och de få som tappar räkningen för att de blir störda av människan i gorilladräkt kan följaktligen ha en nedsatt funktion i system 2.

Ett annat område där inhibering spelar en viktig roll gäller imitering. Hos människor – särskilt barn – är imitationsförmågan stark och i vissa fall närmast automatisk. Men denna förmåga är inte enbart till vår fördel. Vi kan ju inte hela tiden imitera allt vi ser och hör.

Efterapning kan gå för långt

Som vuxna imiterar vi ganska sällan. Men det kan knappast vara så att imitation är en instinkt som dör bort med åren. Mer troligt är att vi har kvar vår goda imitationsförmåga, men har utvecklat en annan förmåga: att kunna dämpa eller stänga av imitationen.

Barn klarar den konsten till viss del redan före ett års ålder. Som vuxna är det ovanligt att vi imiterar and­ra personer mot vår vilja. Men det finns kända syndrom där förmågan att inhibera imitation är nedsatt. Förmodligen beror det på en skada i särskilda delar av hjärnan.

Ett tredje exempel på hur inhibering hjälper oss handlar om att sätta sig in i någon annans tankar.

Tänk dig att du är buss­chaufför och ser en kvinna stå vid nästa hållplats. Du antar att hon står där för att hon vill åka med, och saktar in. Men kvinnan väntar på att bli upplockad av en vän. Hon ser dig sakta in och antar att du tror att hon vill åka med. Därför backar hon några steg och skakar på huvudet. Du förstår och kör vidare.

Förmågan att sätta sig in i andras avsikter, känslor och tankar hjälper oss att samarbeta på ett sätt som andra djur inte kan. I slutet av förra århundradet var i stort sett all forskning om detta fenomen inriktad på två olika synsätt på hur det är möjligt för oss att tränga in i någon annans mentala värld.

Den andres perspektiv är blekt

Det första synsättet innebär att man simulerar en annan persons situation, helt enkelt försöker sätta sig i hans eller hennes ställe. Det andra går ut på att man skapar teorier som ställföreträdare för den andres tankar. Det kräver att man går igenom en rad slutledningar som alla ska hänga samman. Man kan då ha sin egen syn på saken och sin teori om den andres syn på saken samtidigt.

Men det finns ett problem. Även om vi kan simulera eller skapa en teori är detta en blek upplevelse jämfört med vad vi ur vårt eget perspektiv upplever just nu. Det är ungefär som att försöka få tyst på kacklet i hönsgården en kort stund för att kunna höra orrarnas spel en kilometer bort.

Lösningen på problemet kom för några år sedan: inhibering. Genom ökad förmåga att inhibera kan vi sätta vår utgångspunkt – den egna upplevelsen – inom parentes en stund, till förmån för ett alternativt perspektiv. Vi behöver inte helt stänga av det egna perspektivet utan bara dämpa det så att det alternativa perspektivet får träda fram.

Talet blir mer privat

Mitt fjärde exempel handlar om tyst tal. Små barn talar ofta högt när de leker. De beskriver med ord sina handlingar och tankar. Någon gång i 3–4-årsåldern kan man märka att barn i sina vardagsaktiviteter börjar viska i stället för att tala högt. De försöker göra sitt tal mer privat. Som 5–6-åringar behärskar de konsten att använda ord utan att uttala dem högt. Som vuxna kan vi hålla långa monologer eller dialoger tyst för oss själva när vi planerar vad vi ska säga eller göra vid ett visst tillfälle.

Under denna utveckling är det troligt att det har hänt något i lillhjärnan. Vid hjärnstudier där man jämför hörbart tal med tyst tal visar det sig intressant nog att i stort sett samma delar av hjärnan är aktiva. De skillnader man kan se finns bara i lillhjärnan.

I hjärnan är många områden inblandade i inhibering. Ingen vet exakt var beslutet att tala tyst uppkommer, men troligen sker det i den främre delen av hjärnan. Lillhjärnan verkar spela en viktig roll när det gäller att reglera hur mycket som musklerna ska röra sig i samband med talet.

Signaler från lillhjärnan till and­ra hjärnregioner, eller direkt till ryggmärgen, kan bara stänga av andra signaler. Det är väsentligt. Lillhjärnans roll verkar vara att inhibera andra delar av centrala och perifera nervsystemet. En tänkbar funktion är just att finjustera redan utsända signaler så att artikulationen blir mer nyanserad.

När det gäller övergången mot viskning och tyst tal är det troligt att barn tränar upp lillhjärnan så att den kan stänga av signalerna till musklerna.

Förmågor hänger ihop

Tack vare inhibering kan vi männi­skor alltså tala när det behövs, och behålla orden för oss själva när det behövs. Vi kan låta förändringar i omgivningen styra uppmärksamheten när det behövs, eller fokusera på en enda uppgift. Och vi kan välja när vi ska imitera, och växla mellan vårt eget och andras perspektiv.

Förmågorna hänger också ihop. Genom att inta någon annans perspektiv kan man till exempel inse att det är bäst att inte uttala sina tankar.

Naturligtvis finns det andra typer av mentala aktiviteter där inhibering är viktig. Vi kan följa abstrakta regler genom att inhibera våra egna önskningar, vilket gynnar gruppen. Att avstå från en liten vinst nu till fördel för en större vinst lite senare kräver förmåga att inhibera omedelbara önskningar. Vi kan även inhibera vissa känslouttryck. Det kan vara användbart både när vi ska samarbeta och när vi vill dölja våra egentliga avsikter.

Ökningen av hjärnans volym de senaste årmiljonerna har delvis gått till att utveckla en rad inhiberingsfunktioner. Även om vi människor inte är ensamma om förmågan att inhibera, är vi i många lägen bättre på det än andra djur. Slutsatsen är därför att vi i vår förståelse av människans unika egenskaper även bör fokusera på sådant som vi avstår ifrån att göra, och inte bara sådant som vi uppenbart gör.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Intressant. Inhibering bör robotforskare tänka på när de bygger robotar med artificiell intelligens! Eller annars kanske roboten blir intelligentare än människan som måste inhibera för det mesta, vilket inte roboten behöver?!

Lägg till kommentar