Annons
Jättelokan upprättad

Respektingivande. Jättelokan blommar i juli och augusti. Blomflockarna blir upp till 6 decimeter breda.

Jättelokan upprättad

Det är dags att acceptera jättelokan i den svenska floran. Det anser botanikern Lars Fröberg. Växten har varit bannlyst i Sverige under mer än ett kvartssekel.

Nu har jättelokorna börjat blomma i stora delar av södra Sverige. Den högresta växten är en nykomling i vår del av världen – och långt ifrån populär. I Sverige och flera andra europeiska länder pågår försök att utrota den.

Så här skrev Naturvårdsverket i ett direktiv om bekämpning av jättelokan år 1983: "… arten saknar både hemortsrätt i landet och naturliga konkurrenter och fiender i den inhemska floran och faunan." Växten är numera klassad som kraftigt invasiv, vilket betyder att den är främmande och hotar vår inhemska biologiska mångfald. Men det finns skäl att nyansera bilden av jättelokan och dess roll i vår natur.

Släktet lokor hör TILL familjen flockblommiga växter. Björnlokan, som indelas i två underarter, anses inhemsk i Sverige. Släktets övriga medlemmar har förts in senare.

Men gränsen mellan inhemska och främmande arter är flytande. Ända tills för cirka 10 000 år sedan var vår del av världen täckt av inlandsis. Många arter som har invandrat till Norden sedan dess har fått mer eller mindre hjälp av människan.

Invasiva arter brukar vara ett allvarligare hot i områden med en flora och fauna som är äldre än vår. Dessutom kan arter med lång lokal historia börja sprida sig kraftigt om miljön förändras. Flera inhemska arter har gynnats av de ökade kväveutsläppen i naturen. I en sådan miljö kan de uppträda som invasiva arter. Det gäller till exempel hundkäx, nässlor och knylhavre.

Det är förstås viktigt att hålla uppsikt över arter som uppträder invasivt och att vidta åtgärder när det behövs. Men att utplåna jättelokan är knappast motiverat.

En bidragande orsak till jättelokans dåliga rykte är att dess växtsaft innehåller ämnen som i kombination med solljus kan skada huden. Barn som leker med jättelokor kan i värsta fall få blåsor som liknar brännsår. Därför bör den hållas efter i tätortsnära områden, och det är viktig att människor lär sig att känna igen den för att skydda sig själva och sina barn.

Kunskaper om växtens utseende och egenskaper är också viktiga för att undvika missriktad bekämpning. Andra snarlika flockblommiga växter som kvanne, spenört och vanlig björnloka har tagits bort i tron att det rört sig om jätteloka.

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) och dess närmaste släktingar kommer från Kaukasus, Iran, Turkiet och andra delar av västra Asien. Flera arter har odlats i trädgårdar och parker. Dessutom har några använts som foderväxter i Ryssland och Baltikum.

Växterna introducerades till botaniska trädgårdar i olika delar av Europa under början av 1800-talet. Den första observationen i Sverige rapporterades från Skåne år 1870, men det är osäkert vilken av arterna det var.

Först på senare år har det visat sig att minst tre arter har kommit till Sverige och spritt sig här: jätteloka, tromsöloka och hörsneloka. Jättelokan är vanligast. Den har sitt ursprung i västra Kaukasus och kom till Sverige vid sekelskiftet 1900. Sedan dess har den spritt sig kraftigt och är nu vanlig i hela södra Sverige.

En närstående art till jätteloka är tromsöloka som är vanlig i Nordnorge. Den finns även på några platser i både norra och södra Sverige. Tromsölokan liknar Heracleum persicum som finns i östra Turkiet och västra Iran, och har därför förts till denna art. Det har dock visat sig att de nordiska populationerna av tromsöloka har dåligt utvecklade pollenkorn och därmed nedsatt pollenfertilitet, vilket tyder på att den är en hybrid.

Hybrider mellan jätteloka och H. persicum har knappast uppstått i naturen eftersom de i huvudsak växer på olika håll. Däremot kan de ha kommit i kontakt med varandra i botaniska trädgårdar på grund av att de stora arterna inom släktet Heracleum var populära att odla under 1800- och 1900-talen. Tromsölokornas utseende är mycket varierat, vilket också talar för att växten är en hybrid.

Det finns bevarade brev som visar att ett par engelska resenärer hade med sig frön av en stor Heracleum under en resa i Nordnorge i början av 1800-talet. Eftersom växten var så magnifik och storvuxen sådde de ut den på flera ställen.

De första uppgifterna om förvildade bestånd kom kring år 1900 från trakterna kring Tromsö. Men tromsölokan kan ha varit förvildad långt tidigare utan att ha blivit uppmärksammad. Numera är "tromsøpalmen" spridd i stora delar av Norge och ett besvärligt ogräs från de nordligaste delarna söderut till Trondheim. Den har funnits i Norge längre än jättelokan, men har inte ökat lika kraftigt.

Jätteloka är en flerårig ört som blommar efter två till sju år. Blommorna kan vara tvåkönade (med både ståndare och pistiller) eller hanblommor (med enbart ståndare). Ståndarna utvecklas före pistillerna så att självbefruktning delvis kan undvikas.

Efter blomningen dör plantan. Blomställningarna hos en välvuxen jätteloka producerar upp till över 20 000 frön, som gror bra i fuktiga jordar.

Forskare i ett EU-projekt om jättelokor har nyligen undersökt olika sätt att bekämpa växten. De misslyckades med att använda insekter och svampar som biologiska bekämpningsmedel. Däremot visade det sig att får, getter, kor och svin kan hålla bestånden i schack. Dock bör man använda sig av djur med pigmentering i huden för att undvika risken för hudskador. I mindre skala finns även möjligheten till mekanisk eller kemisk bekämpning.

En delstudie i Tyskland visade att de lokaler som jättelokorna spred sig till har hög kvävehalt i jorden. Nästan inga av lokalerna var naturvårdsmässigt skyddsvärda. På de få skyddsvärda lokaler där jättelokor fått fäste hade man slutat med slåtter, bete och andra naturvårdande insatser. Man såg också att inhemska kvävegynnade arter höll på att vandra in. Det betyder att jättelokan inte var orsaken till den rubbade sammansättningen av arter på dessa platser, utan snarare en följd av den bakomliggande övergödningen i form av kväve i jorden.

Det är uppenbart att jättelokan kan ställa till besvär både för naturvård och friluftsliv. Men att säga att den inte har hemortsrätt i Sverige är att ge sig på verkan utan att se orsaken. Vi löser inte problemen genom att utrota jättelokan och dess släktingar. Andra kvävegynnade arter (både inhemska och främmande) kommer att ta deras plats så länge de kväverika miljöerna finns. I stället borde vi begränsa lokala kväveutsläpp och hejda igenväxning med hjälp av betande djur.

Trots jättelokans negativa egenskaper bör vi enligt min mening acceptera den som medborgare i den svenska floran. Den är här för att stanna och vi måste lära oss att leva med den, precis som vi lever med huggormar, brännässlor och andra arter som kan vara besvärliga.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Björnlokans frön är delikata. De serveras malda som krydda i soppor i Iran.

jag äter malda frön till jättelokan supergod till frukter

Lägg till kommentar