Annons

Joanna Rose: Den katastrofala woldeffekten

Författare: 

Publicerad:

2011-02-01

När jag började läsa fysik vid universitetet i Warszawa 1968 var hälften av de nästan hundra studenterna kvinnor. Själv hade jag varit i final på fysikolympiaden, och aldrig hade det slagit mig att kvinnor skulle klara sig sämre bara för sitt köns skull. Men när jag nu ser på mina gamla tjejkompisar är det bara en av dem som i dag är fysikprofessor. Några har bytt bana och är professorer i andra ämnen. Resten gör annat. Någonstans på vägen gick chanserna till en forskarkarriär dem förbi.
Eller så tappade de intresset.

När jag efter min licentiatexamen i Stockholm började vid vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio fick jag rätt snart ytterst hemliga telefonsamtal och brev från bekanta kvinnliga akademiker. Hur gjorde du för att komma i väg från universitetet? Jag kom med goda råd, men började också fundera över varför kvinnorna ville bort från forskningen. I mitten av 1990-talet kom medicinarna Agnes Wold och Christine Wennerås med en del av svaret – svart på vitt visade de på något som i Italien i dag kallas för woldeffekten. Kvinnor missgynnas regelmässigt i universitetsvärlden, anses inte lika begåvade som männen, utesluts från de manliga nätverken, blir inte hörda ... – läs om Agnes Wold i artikeln på sidan 40 i papperstidningen.

Under en period i slutet av 1990-talet såg det ut som om kvinnorna skulle få en chans att komma i kapp. I karriären, vill säga, för när det gäller utbildningsnivån har kvinnorna redan passerat männen. Ändå är mekanismerna för att hålla kvinnor borta från toppositioner i forskningen fortsatt verksamma. Den nya rapporten från Delegationen för jämställdhet i högskolan beskriver hur katastrofala det senaste decenniets satsningar på excellenta forskningsmiljöer i Sverige har varit. Katastrofala inte bara för jämställdheten, för den blev det inget av med, utan också för forskningen. De excellenta visar sig huvudsakligen vara äldre män. Miljarderna har rullat och produktiviteten har sjunkit, konstaterar rapporten.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag blir ledsen och alarmerad när jag hela tiden läser samma sak. Wold och Wennerås artikel lyfts fram gång på gång på gång, utan att någon nämner alla de mycket större studier som kommit efter denna artikel. Dessa bekräftar nepotismen men visar att könsdiskrimineringen inte går att påvisa. Jag har för övrigt själv just blivit förbisprungen av en kvinna som hade en tredjedel så många publikationer och en 18-del så många citeringar! Ojdå, slump... men hade det varit tvärt om så hade det tagit som bevis på de patriarkala strukturernas inverkan. Det är detta som alarmerar mig, att det empiriska är en pompös fars, att det är ideologi uppklädd till vetenskap.

Skulle du överge tesen att kvinnor har en nackdel gentemot män i det akademiska om du fick empiriska bevis på det? Jag påstår att sådana bevis finns, och att W&W säkert hade rätt inom medicin, men, verkar det som, inte mer generellt. Är det så att du case-by-case kommer att underkänna varje motsägande studie av någon annan anledning? För om du varken vill ta intryck eller ens förhålla dig till forskning som motsäger din tes, så behöver du ju heller inte forskning som stödjer din tes. Den är uppenbarad sanning, bondförnuft eller någonting annat. Som fysiker borde du ju begripa hur förödande en sådan inställning är?

Jag orkar för övrigt inte leta upp referenserna. De är busenkla att hitta och det var du och inte jag som skrev en ledare om det. Sen så behöver du inte göra det alls. Eftersom det är hyper-PK att klaga över könsmaktsordingen så kommer alla att applådera helt oavsett. Men i långa loppet så är jag HELT ÖVERTYGAD om att lögner och intellektuell ohederlighet kommer att skada jämställdheten. Redan nu vet jag hur det är - alla vet att det kvoteras in, att "det vore kul med en kvinna" och så vidare... så alla är misstänksamma mot kvinnor i kommitéer och varhelst. Det tycker jag inte är bra, och nej, att lagstifta mot att folk tänker så lär inte funka.

Tyvärr har jag samma erfarenhet. Befinner mig i det osäkra stadiet mellan disputerad och anställd på en mer etablerad tjänst. Eftersom jag har valt att vara hemma med mina barn en hel del har jag inte kunnat hålla samma tempo som de jämnåriga män som antingen inte har familj eller låter bli att ägna tid åt den. För kvinnor, som verkar förväntas ta hand om barn, finns riktat stöd och jag har mindre meriterade kvinnliga kolleger som kunnat få dem. För egen del är det svårare.

Men, som så många har påpekat, det nuvarande forskningsfinansieringssystemet som mest bygger på publikationer, citeringar och formella meriter sliter på de flesta. Vid en forskartjänst i staterna fick jag se många dåliga exempel på hur bidragssökande och ständigt tävlande om pengarna pressade forskare och deras familjer till tragedi. Resultatet blev ironiskt nog dessutom ett sämre och mindre kreativt vetenskapligt arbete. Får hoppas att Sverige inte går lika långt.

Lägg till kommentar