Evidens

Evidens, ofta i sammansättningen evidensbaserad, används när man vill beskriva att något görs efter bästa tillgängliga kunskap. I Sverige började ordet användas i början av 1990-talet i och med att så kallad evidensbaserad praktik fick fäste. Från början gällde det främst medicinens område. Speciella metoder lyftes fram, särskilt kliniska prövningar där försökspersonerna slumpmässigt fördelas mellan kontroll- och behandlingsgrupp, och systematiska forskningsöversikter.

– Problemet är att den kunskap som evidensbaserade metoder ger, beskrivs som oerhört säker och robust, säger Ingemar Bohlin, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet. Och då glömmer man dess begränsningar. Vissa fenomen är svåra att fånga med kvantitativa metoder och ibland är det viktigare att förstå enskilda mänskliga sammanhang. Som att någon kanske får läkemedel utskrivna men ändå inte tar dem, för det strider mot personens självuppfattning.

Ibland kan det också bli svårt att generalisera. Som att utifrån prövningar där patientgruppen kanske bestod av unga manliga studenter dra slutsatser som också ska gälla äldre eller kvinnor. Det går alltså inte att bortse från läkarens öga och öra, och den roll som enskilda omständigheter kan spela.

Men sådant verkar inte ha stört evidensrörelsens frammarsch under de två senaste decennierna. Evidenskrav ska numera gälla socialt arbete, skola, psykoterapi, politik och mycket annat. I stället för den fina ambitionen att beslut ska bygga på god vetenskap har evidensen blivit ett tillhygge i många debatter.

– Det är en väldigt god tanke att till exempel klimatiska beslut ska tas på vetenskapliga grunder, säger Ingemar Bohlin. Men i praktiken blir det lätt så att man onyanserat använder sig av enbart kvantitativa metoder och missar väldigt mycket annat.