Annons

Kvantfysik kan förklara medvetandet

Ett slags proteiner som ger stadga åt cellerna kan rymma medvetandets gåta, enligt en omstridd teori.

Författare: 

Publicerad:

2011-07-07

Ingen forskare har den blekaste aning om hur medvetandet uppstår i hjärnan. Men det finns förstås åtskilliga hypoteser om saken.

– Jag är övertygad om att hjärnans mikrotubuli spelar en viktig roll, säger Stuart Hameroff, narkosläkare och professor i neurovetenskap vid University of Arizona i USA.

Det som kallas mikro­tubuli bildar ett slags skelett av rörformiga protein-polymerer inne i kroppens celler. Bland mycket annat hjälper de till med cellernas delning. De fungerar även som transportvägar för signalämnen mellan själva cellkroppen och de långa utskottens kontaktpunkter med andra celler.

Nyligen var Stuart Hameroff i Stockholm och berättade om en teori som han under närmare tjugo års tid har utvecklat tillsammans med sir Roger Penrose, matematisk fysiker vid universitetet i Oxford.

De tar fasta på att dessa mikrotubuli har egenskaper som gör att de kan växla mellan ett stort antal kvantfysikaliska tillstånd. Därmed kan de enligt Hameroff och Penrose utföra ett slags kvantberäkningar som de två forskarna anser vara grunden för det vi kallar medvetandet. Deras idéer är omtalade bland andra forskare, men långt ifrån allmänt accepterade.

– Även om det förekommer processer av den typen i hjärnan så säger det ingenting om hur subjektiva upplevelser uppstår, säger Peter Århem, professor i neurofysiologi vid Karolinska institutet i Stockholm.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej
Är medvetandet ett tillstånd där dessa kvantberäkningar är "medvetna om sig själva" och kan korrigera
sina olika tillstånd genom en slags feed-back?
R.R

MEDVETANDET, en illusion ?

Hej!

Läste med intresse det ni skriver om medvetandet.
Den närmaste tiden kommer jag att lägga ut en uppsats på nätet som berör de
frågeställningar ni beskriver.

Adressen är www.maticweb.com

Nedanstående text är hämtad från inledningen på kapitel 3 i uppsatsen.

Med vänlig hälsning
Bengt Hj Törnblom

3. MEDVETANDET

Den i grunden existentiella frågeställningen om vad det mänskliga "jaget" representerar, har sysselsatt och fascinerat mänskligheten inkl filosofer i tusentals år, och fortsatt med oförminskat intresse in i vår tid.

Människans medvetande antas inom forskningen lokaliserat till vår hjärna, och genereras troligen via komplicerade och komplexa elekrokemiska processer, i vilka information från våra sinnen lagras och bearbetas. Det rör sig om multisensoriska områden i hjärnbarken, t ex i pannloben och i hjässloben, som bl a integrerar signaler från olika känslosystem, som syn, hud, muskler och balansorgan. Trots alla braskande rubriker genom åren om förväntade närliggande vetenskapliga genombrott, har dock någon bra förklaring på vad "jaget" representerar, och dess mekanismer, ännu inte presenterats.
Som exempel har under senare tid experimentellt inriktade neuroforskare försökt börja
undersöka det mänskliga medvetandets väsen. Denna forskning förefaller enligt facklitteraturen i första hand inriktad på hjärnan ur ett atomärt perspektiv, utan egentlig påvisbar koppling till universum och de reella och imaginära strukturella fältsamband Delta-konceptet hävdar och beskriver.

Väljer vi att som här se på medvetandet som en typ av process är redan det dock en förenkling, då process underförstått här syftar på en funktion av tid, vilket utgör en omotiverad begränsning.
Med målsättningen att försöka förstå medvetandets mer grundläggande mekanismer framstår kravet på definition och komplettering av tidsbegreppet ofrånkomligt.
Så vitt jag känner till har ingen ännu lyckats med den bedriften.
Det förefaller även vara helt okänt vad som utgör REFERENS för medvetandets processer, och hur detta berör "jaget".

Hur medvetandet, inkl "jaget", uppkommer/genereras och dess relation till universum,
är således av stort intresse i detta sammanhang, då medvetandet och dess koppling till universum rimligen bör vara av fundamental betydelse för förståelsen av fysiken och universum på ett djupare plan.
Trots detta har jag inte kunnat finna någon bra och välgrundad förklaring till vad som utgör medvetandets verkliga grund, och särskilt dess koppling till universum inkl fysiken.

Det har visserligen skrivits mycket om medvetandet, ur olika aspekter, men inget trovärdigt om det som berör dess basala förankring och mekanismer. Personligen anser jag det nödvändigt att förstå de elektromagnetiska fältens principiella strukturer och växelverkan för att kunna fördjupa sig i medvetandets och "jagets" funktioner. Detta har ingen ännu lyckats med, även om många tror sig veta.
För att styrka denna uppfattning vill jag citera en professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, som tidigare skrev följande i SVD.

Metzinger och Rochat presenterar två väsentligen skilda teorier om jaget. De ger två olika perspektiv på läget inom den aktuella forskningen om hur vi upplever oss själva. Diskrepansen mellan dem visar hur undflyende jagbegreppet är.
Vi har långt kvar till en förståelse av oss själva.

Metzingers påstående att jaget inte finns utan bara är en konstruktion i våra medvetanden kan verka radikalt. Men han säger att vår förståelse av våra medvetanden fortfarande är mycket naiv och ovetenskaplig.
Den nya forskningen om medvetandets funktioner och hur de förverkligas av våra hjärnor kommer att slå hål på många av illusionerna om jaget.
Han säger också att vi därför kommer att få omvärdera många av våra moraliska föreställningar – men han talar inte om hur.

Jag tolkar rådande uppfattningar som att jaget inte direkt anses ha att göra med den skarpa skillnaden mellan medvetande och materia, vilken bl a Descartes hävdat. Descartes ansåg att materian är en typ av "substans" som karakteriseras av utsträckning i rummet, till skillnad mot medvetandet som antas vara en annan "substans", karakteriserad av existens i tiden.

Delta-konceptet innefattar och kommenterar dessa filosofiska frågeställningar utifrån ett resonemang baserat på kombinationen, filosofi och fältteori, där "jaget" innefattas, och fält och materia/partikel är samma fenomen men sett ur olika strukturella perspektiv.

Vad är då "jaget" och är det över huvud taget möjligt att definiera? Det är onekligen en svår frågeställning. Jaget kan definitionsmässigt sannolikt ha flera betydelser, men här intresserar sig konceptet i första hand för frågan om jaget har en utsträckning utanför vår hjärnas fysiska begränsningar.

Vår, via "jaget", förnimbara verklighet och dess "rum" kan beskrivas utifrån rummets koordinater. Dessa koordinater utgår t ex från punktformade referenser i rummet.
Enligt Delta-konceptet besitter universum minst en överordnad struktur, med andra avvikande referensstrukturer, som är överordnad vår verklighet. Utan kännedom och insikt om denna överordnade struktur förefaller utforskandet av det mänskliga medvetandets väsen svårbemästrat.
Skälet till detta är att den överordnade strukturen ej enkelt kan beskrivas/definieras via vår verklighet, med dess punktreferensrelaterade regelverk, där matematiken utgör en del av regelverket. En sådan beskrivning förefaller tvärt om närmast osannolikt, då det rör sig om relativt varandra "transformerade" strukturer, där transformeringen involverar vår egen interna "egenstruktur". Det vi förnimmer är således en "egengenererad" transformerad "verklighet" och/eller "illusion". Begreppet oändlighet är ett exempel på paradox som har sin grund i denna referensskillnad.

I kontrast till den pågående forskningen hävdar Delta-konceptet att det mänskliga "jaget" ej enbart kan beskrivas ur ett atomärt perspektiv. Det innebär att svaren på de i inledningen nämnda frågorna, med koppling till det överordnade universella perspektivet, är en lämplig grund, om vi önskar fördjupa
vår kunskap om "jaget". De återkommande frågorna som vi söker svar på är,

- VAD ÄR TID?
- VAD ÄR KRAFT?
- VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER?
- VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS?

För att kunna besvara aktuella frågor inkluderar/involverar Delta-konceptet via en enkel fältteori universum i medvetandets mekanismer. Via denna fältteori finner konceptet att fundamentala fenomen som TID och KRAFT kan ses som substitut som länkar olika skalfaktorberoende fältprojektioner till varandra.
Här behöver man tänka till för att se sambanden, men den förenklade kontentan är att den "verklighet" vi förnimmer är resultatet av skilda fältprojektioner, vars växelverkan beskrivs av skalfaktor substituten TID och KRAFT, som representerar dolda/maskerade strukturer.

En sammanfattande förenkling av konceptets syn på medvetandets mekanism är att medvetandet är en illusion genererad via våra sinnens egenstrukturers maskerande egenskaper, "nyckelkod", i relation till universums grundtillstånd, G.
Sinnets egenstruktur sätter därigenom "sin egen referens".
Den subjektiva obalans, inkl referens, i G, nyckelkoden ger upphov till, utgör grund för vår verklighet.
Svaren på ovanstående frågor blir härigenom en funktion av det våra sinnen inte förnimmer, därav benämningen substitut, vilket är likvärdigt med "nyckelkodens" maskeringsfunktion.

Den subjektiva obalansen ger upphov till varierande strukturella skalfaktorvariationer i G, ur sinnets perspektiv.
Dessa obalanser kompenseras via "balanssubstitut". Fenomenet tid är alltså ett exempel på sådant substitut.
I förlängningen medför detta att vi "atomer" inkl vårt medvetande, är involverade i genererandet av fenomenet tid.
Detta förtydligas längre fram i uppsatsen.

Det går inte att hävda att universum innefattar överordnade strukturer, med andra avvikande referenser, som skiljer sig från vårt medvetandes referenser, om vi inte samtidigt anger vad begreppet EXISTERA avser.
Här inledningsvis nöjer vi oss med att definiera existens som en strukturell differens/ avvikelse/obalans av något slag. Det medför att det vi förnimmer rimligen är en avvikelse mellan medvetandets/sinnets egenstruktur och något ännu odefinierat därutöver. Vår verklighet förutsätter m a o medvetandets egenstruktur.
EXISTENS blir med detta synsätt en form av växelverkan. Personligen är jag av uppfattningen att medvetandets egenstruktur innefattar en dynamik som saknar vår verklighets referenser och referensramar. Begrundas detta, inses att medvetandet innefattar komplexa beroenden, som utelämnas i vår syn på medvetandet och universum.

Mot bakgrund av ovan förda resonemang inrymmer medvetandet hisnande filosofiska perspektiv, med många dimensioner och bottnar. Vad som är hönan respektive ägget går ej att säga enkelt. Ambitionen är inte att här ytterligare fördjupa resonemanget om medvetandet, utan enbart selektivt kommentera några för konceptet viktiga infallsvinklar, som berör jaget, och vår syn på universum.
Då medvetandet, som framgår av ovanstående, är intimt förknippat med fenomenet TID, kommer dock tidsbegreppet att kommenteras mer ingående längre fram i texten.
TID och GRAVITATION som fundamentala fenomen, och dess bakomliggande strukturella och imaginära koppling till universum intar en central roll i konceptet.

Kortfattat innefattar Delta-konceptet hypotesen att medvetandet befinner sig i zonen mellan motriktade strukturobalanser av gemensamt ursprung.
Detta förklaras längre fram i uppsatsen. Länkningen strukturerna emellan sker transversellt och longitudinellt, beroende av egenstrukturen.

Föreliggande koncept redogör för hur våra sinnens interna atomstruktur utgör en del av universums i grunden balanserade struktur. Sinnets interna struktur kan ej "förnimma" sin egen struktur i G. Den interna strukturen introducerar därigenom en strukturobalans i förhållande till sin egen struktur. Enligt konceptet härrör vårt medvetande, inkl vårt "jag" och fälten till denna strukturobalans.
För att balansera, av strukturobalans genererad skalfaktordifferens, i grundstrukturen, G, krävs en typ av "balanssubstitut".
Fenomenet TID utgör ett exempel på sådant substitut.
Det är troligen svårsmält för många, men det konceptet redogör för är att ALLT i vår föreställningsvärld, inkl medvetandets EXISTENS förnimmelse, hänför sig till denna av oss "atomer", själva introducerade strukturobalans. Medvetandet är därigenom en typ av självförvållad/självgenererad illusion/skenbild, men existerar likväl som en del av universum, ur sitt eget perspektiv.

Det går att formulera detta som att, vårt s k RUM atomärt är ett substitut för den kontraktion som vår interna egenstruktur döljer/maskerar.
För att göra det än mer fascinerande, får detta balansfenomen till konsekvens att vårt medvetande "färdas" i ett TIDLÖST universum.

Att då, som vissa gör, hävda att universum startade som en s k Big Bang får mig att tro att experterna tagit ut svängarna ordentligt, utan att först begrunda medvetandets och "jagets" mekanismer och roll.
Min personliga slutsats blir därför att det ej existerar någon sann rättvisande atomär verklighet som kan göra anspråk på att utgöra livets referens. Livets referens bör således ligga "bortom" den självgenererade illusion som vi är delaktiga i skapandet av.

Föregriper vi efterföljande förklaringar kan ovanstående även uttryckas som att vi
"kombinerade atomer" förnimmer en skenvärld p g a att vi som obalans "färdas" genom ett polvänt strukturkomplex vi interfererar med. Vår "strukturobalansfärd" bestäms av vårt sinnes interna unika struktur, som utgör ena polen i interferensen.
Vi är alltså både beroende av, och delaktiga i, helheten.
Livet blir därigenom något som skulle kunna liknas vid en symbios reell och imaginär effekt av helheten/universum. Vi har alltid, och kommer alltid, således att existera, i ett universellt perspektiv.

Inom fysiken förefaller det som att man ej delar denna uppfattning, och då infinner sig paradoxerna, som ett brev med posten. Delta-konceptet hävdar att, de elektromagnetiska fälten, "kvanta", och alla elementarpartiklarna, ingår som rekvisita i denna av oss atomer skapade illusion av universum.

Med detta som grund, redogör föreliggande koncept för principer som visar att den verklighet medvetandet förmedlar är en transformerad skenförnimmelse, närmast att likna vid en illusion, då den hänför sig till ett överordnat sortlöst, troligen imaginärt, universellt grundtillstånd, GU. Våra atomära fenomen, som t ex rum, tid och kraft, är alltså funktioner av obalanser/avvikelser i GU, inkl växelverkan med våra sinnens interna atomstrukturer, och beskrivs via ett balanskriterie, ΔØ.

Hypotesen att sinnets interna struktur ej kan "se" sin egen struktur, och därigenom i det egna perspektivet introducerar en strukturobalans i förhållande till sin egen struktur, aktualiserar frågan huruvida GU, som är skilt från våra dimensioner, skall anses existera, är en delikat fråga, då G ev kan vara en sammantagen
kombinationseffekt av universums atomers egenstrukturer.
En fascinerande hypotes är att GU är en maskeringseffekt genererad av medvetandets struktur.
G representerar i så fall en imaginär balanserande spegling till vår verklighet.
Maskeringseffekten beskrivs mer ingående i senare kapitel.

Sammanfattat betraktas grundtillståndet som en komplex struktur av reell och imaginär karaktär.
Grundtillståndet kan brytas ned i delstrukturer/projektioner, varav Eulers formel/ekv är en, och derivatorna andra.
Vår verklighet förmedlat av "medvetandet", är en funktion av relationen mellan våra sinnens atomer interna struktur och grundtillståndets delstrukturer/projektioner. Substitutfenomen som tid och kraft, är exempel på sådant som förnims via dessa delstrukturer.

I det transformerade atomära perspektivet betraktas universum som en överordnad struktur. Den överordnade strukturen, i form av grundtillståndet, GU, kännetecknas atomärt, p g a aktuell expansion och kontraktion, av strukturella skalfaktorförändringar / densitetsförändringar refererande till det universella balanskriteriet, Delta, Δ (ΔØ).
De strukturella skalfaktorförändringarna refererar till expansion och kontraktion i GU.
Vårt medvetande inkl fenomen, är funktioner av, olika "projektioner" av dessa skalfaktorer. Detta ömsesidiga projektionsberoende benämns för växelverkan.

En konsekvens av ovanstående är att vårt medvetande kan betraktas som en på universums strukturella skalfaktorförändringar ÖVERLAGRAD funktion.
Detta i sin tur får till följd att våra liv inkl medvetandets förnimmelser får exponentiella egenskaper och kännetecken. Mot denna bakgrund hävdar Delta-konceptet att medvetandet inkl jaget har en utsträckning utanför vår hjärnas fysiska begränsningar. Konceptet beskriver till viss del även mekanismerna för detta.

Delta-konceptets fältteorier innefattas i medvetandets och jagets processer, vilket får till följd att medvetandet i någon form är beroende av sin externa omgivning. Konceptet ger, p g a den externa kopplingen, därigenom visst stöd för Metzingers påstående att jaget inte finns utan bara är en konstruktion. Involverar vi även vad som utgör
referens för medvetandet, blir frågan som framgår genast mer komplex till sin natur, och svaret inte lika distinkt. Professorns åsikt att vi har långt kvar till en förståelse av oss själva bekräftar den bilden.

De fenomen vi atomärt förnimmer som t ex tid och kraft, härrör från obalanser som kan beskrivas atomärt som funktion av kontraktion och expansion i grundtillståndet, G. Fenomenen utgör effekter av växelverkan/samverkan mellan grundtillståndets obalans i form av strukturella "orienteringsriktningar".
Taylors serie indikerar att "jaget" med dess rumsberoende verklighet sannolikt är en effekt/funktion av de förskjutningseffekter som uppstår i G, p g a att förskjutningen får karaktären av strukturellt avgränsade "minnesöar" i G.
Det "jag" som medvetandet genererar är därigenom förankrat universellt, utanför våra dimensioner.
En sammanfattning av ovanstående blir att vår "verklighet" är att betrakta som en begränsad fiktiv atomär spegling av den sanna verkligheten, en spegling med sin grund i vår tredimensionella materia.

Det är när jag under arbetet med föreliggande uppsats kommer till insikt om att de fenomen vi upplever via våra sinnen, enbart existerar med referens till atomens struktur. Det får till konsekvens att andra från atomens struktur avvikande
strukturer upplever universum på ett annorlunda sätt, som vårt medvetande sannolikt saknar förmåga att registrera, vilket ger upphov till substitutfenomen.
Man kan här därför med fog tala om en typ av, i tid och rum, transformerad
verklighetsuppfattning, där atomen med sin för oss unika struktur har en central funktion. Till detta bör läggas att våra sinnens egenstruktur har en relation till ett överordnat universum. Den transformerade verklighetsuppfattningen, avviker därigenom från det universella perspektivet.
Lorentz-transformationen och Einsteins relativitetsteori baseras på förutsättningar som utgår från det vi förnimmer och anser vara sann verklighet, men som alltså enligt detta koncept är en transformerad skenbild.
Båda dessa teorier saknar adekvat referens, och är därför ofullständiga.
Det tenderar till att bli något filosofiskt, men tyvärr verkar den absoluta sanningen, enligt konceptets förmenande och sätt att se på problemet, vara något som ej existerar i det atomära perspektivet.
Min förhoppning är därför att ni, bäste läsare, efter att ha läst detta kapitel förstår att beskrivningen av universum, inte går att förverkliga via de atomära fenomen vi t ex benämner tid och kraft.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär,
finns det därför goda skäl till att förhålla sig något skeptisk.

"Doubt is the origin of wisdom."

Det här var nog tyvärr för abstrakt för mig - men jag har inte riktigt förstått kvantfysik heller - men jag är beredd att stöda uppfattningen att här finns något mer än atomära fenomen och överhuvudtaget den del av fysiken vi känner till. Finns det någon ytterligare kraft än gravitation, elektriska och magnetiska kraftfält? Vad händer med vårt liv och vårt medvetande efter vår död? Är det möjligt att de här krafterna uppgår i universums livseter, varifrån nya levande varelser plockar åt sig av dessa krafter, utan vi alltså skulle ha ett samlat medvetande som (abstrakta) individer? Eller lever vi vidare som medvetande individer utanför vårt jordiska liv. Eftersom man inte kan vrida tiden bakåt måste man ju uppfatta tiden som linjärt framskridande!

Lägg till kommentar