Gömda vrak avslöjas med ny teknik

I östersjön väntar minst 100 000 vrak på att upptäckas. På grund av det bräckta vattnet trivs inte skeppsmasken, och många vrak är i förbluffande gott skick även efter 400 år.

Örlogsfartygen Mars och Svärdet som hittades utanför Öland år 2011 står, liksom Resande man i Stockholms södra skärgård, på en legendarisk lista över tolv förlista skepp som vrakletaren och sedermera Vasas upptäckare Anders Franzén tog fram på 1950-talet. Resande man kan ha varit det sista.

– Det var fantastiskt! Det var en otrolig upplevelse att se vraket ligga där med allt som är kvar, riksdalermynt, gamla fat och tallrikar utspridda, säger Michael Ågren, som var med och fann vraket i maj 2012.

En del kanoner och dyrbarheter bärgades redan efter förlisningen 1600. Fyra kanoner finns kvar i djupet, men hur mycket silver, guld och ädla stenar – mutor till kung Johan Kasimir och hans hov i Polen – som fortfarande döljs i dyn är oklart.

Fyndet är inte bara spektakulärt och frukten av ett långt sökande. Det visar också hur ny teknik har revolutionerat vrakletandet på senare år. Dagens marinarkeologer har en arsenal av hjälpmedel som för ett tiotal år sedan bara fanns hos militären eller storindustrin och kostade hundratusentals kronor. Det är avancerad sonar och ekolod för att söka, förfinad mätutrustning för att beskriva vrak och fyndplatser samt kraftfulla program för att analysera och presentera fynden.

– Det som gör att det blir fler fynd nu är att tekniken har blivit billigare. Är man några som går ihop och köper utrustningen har man råd, säger Michael Ågren.

Han är en av nio medlemmar i Grebbestads marinarkeologiska sällskap, en sammanslutning av erfarna dykare och skeppare som söker vrak som hobby. Att hitta Resande man tog fyra år, vilket betyder dykning fyra veckor per år, hälften på somrarna.

Få söker vrak professionellt, utom vid till exempel projekteringen av den ryska gasledningen över Östersjön. Då krävs först arkeologiska undersökningar, precis som på land.

Det finns några få privata sällskap, men de verkliga musklerna har företaget Marin mätteknik (MMT), som mäter upp havsbottnar med teknik i världsklass. Storägaren Carl Douglas är marinarkeologiskt intresserad och även delägare i Deep sea productions (DSP), som bland annat gör filmer om skeppsvrak.

MMT har hittat och kartlagt flera uppmärksammade vrak och ingår i en expertgrupp som analyserar fynd tillsammans med Sjöhistoriska museet, Försvarshögskolan och Maris, den marinarkeologiska institutionen vid Södertörns högskola.

Tack vare utvecklingen av flerstrålelod (multibeam) och sidotittande sonar, så kallad side scan sonar-teknik, ökar nu vrakletarnas chanser att hitta förlista skepp. En sonar släpas efter en båt, eller sitter monterad under den, skickar ut ljudsignaler och spelar in ekot. Formationer på bottnen registreras som punktmoln i tre dimensioner och syns som skuggor på bilderna.

Tekniken har inte bara blivit billigare utan även effektivare. Man kan nu hitta allt mindre träföremål samtidigt som digital bildbehandling under optimala förhållanden gör bilderna knivskarpa.

– Offshore-industrin och energibolagen använder tekniken när de lägger ner ledningar. Vi kan använda den för att hitta vrak och mäta upp fyndplatser när det är för dålig sikt eller för djupt att dyka. Samtidigt driver de arkeologiska projekten tekniken mot finare upplösning, vilket industrin drar nytta av, säger Joakim Holmlund, projektledare på MMT.

Företaget samarbetar med Maris i långsiktiga projekt finansierade av bland annat KK-stiftelsen. Bland annat har man kartlagt ett holländskt handelsskepp från 1600-talet. Det är nästan osannolikt välbevarat och har därför kommit att kallas Spökskeppet (se ruta på sidan 49).

– Det är inget vrak, det är ett intakt skepp. Arkeologiskt är det helt otroligt, vi har kunnat mäta upp det, se hur det ser ut inuti, hur det var möblerat, kika in i kajutan och se kaptenens bord. Det är helt magiskt, säger professor Johan Rönnby, chef för Maris.

Arbetet och en del av fynden är i världsklass, framhåller han.

– Samarbetet har lyft marinarkeologin; vi kan göra saker som vi tidigare aldrig kunde göra. Det vi gör är världsunikt. Det handlar inte bara om att vi har den nyaste tekniken, utan om att vi kan berätta nya historier och bättre förstå människor och tider.

Ett annat fynd är Sjöhästen, ett anonymt örlogsfartyg från 1700-talet (se ruta på sidan 49).

– Det är mycket välbevarat, ett sagoskepp! På däck ligger en död sjöman som fortfarande har mössan på. Det ligger på en platå utanför Oskarshamn, i svensk ekonomisk zon, på trålbart djup. Så det är verkligen otroligt att det har bevarats, säger Andréas Olsson, chef för Arkeologienheten på Sjöhistoriska museet.

Vrak finns i överflöd längs Östersjökusten och även längre ut till havs. Bara i svenska vatten finns 3 500 kända vrak, och förlisningsuppgifter finns för ytterligare 12 000. Andra länder har sämre register över vrak och förlisningar, men ungefär 20 000 vrak är kända i Östersjön.

– Mörkertalet är stort. Det är inte alls orimligt att det kan finnas 100 000 vrak; jag skulle inte bli förvånad om det är ännu fler. Vi hittar nya varje gång vi går ut, säger Andréas Olsson.

Vrakjakt börjar med att man söker förlisningsuppgifter i skriftliga källor. Fast det gäller att läsa med sund skepsis. Exempelvis letade Anders Franzén efter Resande man på det djup som angetts i källorna, 24 meter. I själva verket låg fartyget på 15 meters djup.

– Franzén passerade kanske 50 meter från vraket 1982. Han höll sig på Norrskärs ostsida, men hade han letat på andra sidan skulle han ha hittat det, säger Michael Ågren, som har läst Franzéns detaljerade dagbok.

När sökområdet väl har begränsats, analyserar man vindar och strömmar, grund och andra vrak, tänkbara farleder och annat som kan ge en fingervisning. En bra indikation kan vara nätfastnor – ställen som fiskare undviker för att deras nät brukar fastna där. Först därefter tar man till högteknologin.

Vrak påträffas också vid sjömätning. Allt fler fynd görs nu också, som på land, vid exploatering. Det sker när man drar gasledningar och kraftkablar från vindkraftverk till havs eller när mineralföretag gör geologiska undersökningar. Hjälpmedlen som används är ungefär desamma.

Med sidotittande sonar används breda söklinjer, ett hundratal meter på varje sida av båten, för att få en grov bild av botten. Sonartekniken har använts länge, men det senaste decenniet har den digitala bildbehandlingen utvecklats enormt och gjort det lättare att tolka registrerade data.

En annan militär teknik som på senare år blivit billigare och tillgänglig för fler är multibeam sonar, eller flerstrålelod. Det sänder ut massor av strålar i solfjäderform, vilket ger en bra avståndsmätning och gör det lättare att mäta upp ett hittat vrak. Förfinad teknik med bland annat ökad frekvens ger bättre upplösning i bilderna, men samtidigt minskar det räckvidden och djupet som tekniken kan användas på.

Går man i stället ner i frekvens kan man hitta dolda föremål på upp till tre meters djup i själva bottensedimentet. Tekniken används i dag när man letar efter till exempel kablar eller odetonerade sprängladdningar från andra världskriget.

Den har testats inom marinarkeologin, men ger än så länge inte tillräcklig upplösning.

Innan man börjar dyka krävs dock en annan kompetens.

– Plötsligt kan alla hitta vrak. Men det krävs stor erfarenhet innan man blir duktig på att tolka data. Förutom att känna igen ett vrak måste man veta hur bilden påverkas av olika störningskällor som vågor, strömmar och skillnader i temperatur, och hur vattendjupet och bottnens lutning inverkar, säger Andréas Olsson.

Själva dykningen och undersökningen av vrak har också utvecklats mycket. Ska man ner på mer än 75–80 meters djup krävs så kallad teknisk dykning med blandgas i stället för luft. De senaste 5–10 åren har dykarna använt rebreather, slutna dyksystem med två gasflaskor där utandningsluften återanvänds, och gasblandningen styrs automatiskt under hela dyket.

Arbetsmiljöreglerna när det gäller yrkesmässig dykning gör att det är personalkrävande och dyrt att dyka med blandgas på stora djup, vilket minskar antalet undersökningar i offentlig regi. Det är ett annat skäl till att allt fler vrak undersöks av privata aktörer.

Men det är inte helt lätt att hitta ett förlist skepp.

– Man söker inte av en större yta för att tekniken har blivit bättre. Vi måste köra de här slingorna på havet och täcka in ett hundra meter brett band. För att få bra bilder måste vi köra i tre knop, och på en dag jobbar vi effektivt i sex timmar. Om det inte är för mycket sjögång. Då går det att räkna ut hur lång tid det skulle ta att täcka in Östersjön, säger Michael Ågren.

Ett vrak kan mätas upp från ytan med sonar och ekolod, även på ganska stora djup. Med högfrekvent ekolod, flerstrålelod och sidotittande sonar kan man dokumentera vrak på centimetern när. För större djup krävs undervattensrobot, vilket ökar kostnaderna kraftigt eftersom det krävs stora fartyg som klarar av att ligga tillräckligt stilla i sjögången.

– Det kan kosta upp till en halv miljon om dagen. När vi mätte upp Spökskeppet (se ruta på sidan 49) utvecklade vi metoder som andra också har nytta av. Med multibeam och undervattenskamera fick vi fantastiska bilder, säger Joakim Holmlund.

Uppmätning med stor precision resulterar i ett ”punktmoln” i tre dimensioner, som inom en snar framtid kommer att kunna kopplas till digitalbilder av vrak. För att analysera bilderna räcker det med en vanlig pc och programvara som sjunkit i pris de senaste åren.

– Mjukvaran har förbättrats så att man mer eller mindre automatiskt får fram bildmosaiker av botten och 3D-presentationer av vrak. Vi kan visa vraken på plats och hur de ligger i havslandskapet. Det som fattas är att göra det tillgängligt, men där finns till exempel Google maps som börjat med undervattensvyer, säger Andréas Olsson.

Det han, Johan Rönnby och andra forskare annars drömmer om är inte skattskeppen på Franzéns lista, utan mer jordnära fynd. Eller snarare nere i dyn, närmare land. Där hoppas de hitta skeppen på bronsålderns hällristningar. För det krävs att de tekniker som hittar trä i bottensedimenten förfinas och blir billigare.

Maris bedriver däremot redan ett projekt tillsammans med MMT/DSP där sjunkna stenålderslandskap på botten av södra Östersjön undersöks. Ett sätt att i framtiden visa upp vrak är att ta med besökare till fyndplatsen och sänka ner en kamera monterad på en fjärrmanövrerad plattform, en ROV. Andréas Olsson ser framför sig ett museum på hjul, en marinarkeologisk buss med ROV som turnerar och visar upp vrak. Men viktigast är att försöka bevara vraken och att sätta in dem i sitt historiska sammanhang.

– I den bästa av världar hänger teknik och tolkning tätt ihop, när vi har en gedigen analys. Många har en vanföreställning om att ett fynd, ett vrak, har ett fixt vetenskapligt värde som det bara är att gräva fram. Men en kreativ del av forskningen är att välja vilken historia vi berättar, säger Johan Rönnby.

– I slutänden handlar det om att förklara varför vi gör det. När vi undersöker holländska handelsflöjter ser vi starten på kapitalismen, världsekonomin. Örlogsskeppen från 1500-talet säger något om statsbildning, krig och våld. Arkeologi handlar om människokunskap.