Annons
Dansa dig frisk
Bild: 
Nisse Schmidt / Scanpix

Dansa dig frisk

Dansen når vårt medvetande på ett djupare plan än vad orden förmår. Eva Bojner Horwitz har forskat om dans i tjugo år och beskriver hur dansen på olika sätt kan bidra till ökad empati och livskvalitet. Den kan också påverka inlärning och minska smärta.

Författare: 

Publicerad:

2013-04-30

”Dance your PhD” är en tävling om vilken avhandling som bäst kan gestaltas i dans. Tävlingen startade häromåret i USA och fick stort genomslag, kanske för att dansen fungerar som komplement till de tunga forskningsrapporterna. De koreograferade subtila dansrörelserna kompletterar den muntliga framställningen och gör den mer begriplig. Och det är ingen slump.

Tack vare det ökade vetenskapliga intresset för dans och dansterapi har dansen blivit mer accepterad som behandlingsform inom många olika nya discipliner. Det dansas med patienter med depression, stressrelaterad smärta, vid borderlinestörningar, adhd, vid inlärnings- och koncentrationsbesvär samt vid demens. Även inom skolan har dansmatematik introducerats som en metod för att öka och underlätta inlärning. Och inom äldrevården har dans visat sig fungera bra, inte minst för vårdpersonal och som övergång mellan sjukskrivning och arbete.

Men inget av detta är nytt. Tack vare fynd av 40000 år gamla musikinstrument från neandertalarna kan vi dra slutsatsen att danskonsten är mycket gammal. Genom historien har vi människor alltid använt danskonsten som inspirations- och kraftkälla för att förändra vårt medvetandetillstånd. Shamanen och medicinmannen förmedlade till exempel helande krafter genom speciella ritualer som kunde bestå av både dans, drama, musik och bild. Tack vare arkeologiska fynd har vi nått kunskap om dessa helande riter som våra förfäder faktiskt utövade – i dag skulle vi kalla dem dansterapeutiska metoder.

Det är först under antiken som vi börjar definiera konst på det sätt som vi gör i dag. De nio muserna, som under antiken ansågs vara gudomliga väsen kring guden Apollon, fick rollen som beskyddare av olika konstarter och vetenskaper. Muserna framställdes ofta med särskiljande attribut som vi fortfarande än i dag kan finna i den antika konsten. Terpsichore, som var dansens och lyrikens musa, avbildades ofta med en lyra och Euterpe, musikens musa, hade en flöjt.

Konsten och danskonsten har i alla tider fått stå som symbol för det som vi människor inte alltid kunnat greppa eller förstå och fyller därför en viktig meningsbärande funktion. Men förr separerade man inte alltid konsten från livets vardagliga händelser på det sätt som vi gör i dag. De konstnärliga sysslorna var tidigare en integrerad del i livets alla olika faser och funktioner. Vid förlossningar och andra livsövergångar, vid hantering av konflikter och vid helandeprocesser hade danskonsten en självklar plats.

Trots att danskonstens helande krafter har använts på olika sätt genom årtusendena, kan vi urskilja vissa drag som är gemensamma med dagens sätt att dansa. Dansen ger uttryck för något som ord inte alltid kan förmedla, den innehåller symboliska laddningar och den kan ge möjlighet till transcendens. I dag har dansforskningen kommit en bra bit på väg och antalet vetenskapliga danstidskrifter har ökat kraftigt. Den senaste tidens metodutveckling har bidragit till ökad kunskap om dansens läkande funktion.

Samhället har nog aldrig tidigare haft ett så stort behov av dans som nu, eftersom dansen visar sig kunna fungera som motvikt till den stress som prestationssamhället skapar. Dansen har hittat in i nya rum, på arbetsplatser och skolor, för att kunna användas för att förebygga ohälsa och sjukskrivning. Kunskapen om hjärnans plasticitet har bidragit till det ökade intresset för dans, inte bara inom flera vårddiscipliner, utan även inom utbildningsväsendet. Den ökade plasticiteten uppvisar både ökad minneskapacitet och nya kontaktytor mellan hjärnans olika nätverk och ger även möjlighet till ökad nyinlärning.

Länkarna mellan det centrala nervsystemet, det autonoma nervsystemet och immunsystemet (det vi kallar psykoneuroimmunologi) samt våra tankar, känslor och inre bilder påverkar varandra. Det är dessa länkar som vetenskapligt kan förklara delar av de helande mekanismerna som ligger bakom den dansande rörelsen. Vi vet också att vårt tänkande och vår föreställningsförmåga är kopplad till yttre rörelser som kan trigga fysiskt mätbara förändringar med hälsosam effekt.

Under andra världskriget började man i USA använda dansterapi när krigsveteraner behövde hjälp med att bearbeta krigstrauman. Patienterna fick, tillsammans med en terapeut, fritt ge uttryck för känslor och tankar i improviserad dans. Med hjälp av dansen, musiken och även bilder, kunde patienterna få avlastning och distraktion från negativa minnen och känslor, vilket ingen verbal behandling hade kunnat åstadkomma. Man märkte att det icke-verbala inslaget i metoderna hade bättre effekt än enbart ordbaserad behandling. De dansande rörelseuttrycken gjorde patienterna lugna och gav dem redskap för egenkontroll. I början dansade de individuellt med en terapeut och därefter dansade de i grupp. De första föreningarna för dans och dans­terapi startade just efter dessa upptäckter på 1940-talet i USA.

Dans kan signalera känslor till hjärnans djupare emotionella delar. När vi ser en annan person röra sig så kan vi faktiskt känna vad den personen känner. Det finns även mekanismer som gör att vi kan känna oss mer empatiska efter att vi tränat spegling av andras empatiska rörelsekvaliteter. Ju starkare identifikation med den andre personen desto starkare empatisk spegling.

I dag börjar vi se konstnärliga terapier och improviserad dans som en naturlig del av den integrerade medicinen inom de flesta behandlingsområden. Multimodala behandlingsprogram, det vill säga behandling där man blandar olika konstnärliga uttryck som dans och musik, har visat sig ge bättre resultat än om man använder enbart en uttrycksform i taget. Hjärnans formbarhet – plasticitet – och utvecklingspotential, har visat sig öka när man blandar olika konstnärliga former och när individen själv får välja.

Dansen har genom sin icke-språkliga uppbyggnad möjlighet att nå de djupare delarna av hjärnan, den så kallade känslohjärnan, före förnuftshjärnan. Känslohjärnan är mycket snabbare än förnuftshjärnan på att ta emot stimuli vilket ger en mer avskalad och försvarslös respons. En snabb ökad känslomässig kontakt och medvetenhet ger energi och stimulerar hjärnan till ett intresse för inlärning. Det innebär att spontana dansrörelser som tar sig bakom hjärnans prefrontala försvarssystem faktiskt kan påverka inlärning och utbyta information på ett annorlunda sätt än med ordbaserade tekniker. Den konstnärliga effekten bygger delvis på ett slags försvarslöshet vilket den oförberedda hjärnan utnyttjar. Vi kan tack vare känslohjärnans inblandning förklara dansens verkan än mer allteftersom våra mätinstrument slipas och nya upptäckter av våra sinnen görs och presenteras.

Funktionell magnetresonanskamera används mer och mer för att registrera rörelser i olika hjärnområden. Genom att använda starka magnetfält kan tvärsnittsbilder av hjärnan registreras hos professionella dansare, som uttrycker svåra eller enkla rörelsesekvenser. Efter hjärnregistrering av den professionella dansarens uppfattning av sina egna rörelsesekvenser används materialet även på ovana dansare. Man intresserar sig för hur den ovana dansaren uppfattar eller speglar dansarens rörelser i sin hjärna. Frågan är om det går att passivt registrera komplexa rörelsemönster och deras känslomässiga laddning, även om man inte har tillgång till de koder som den professionella dansaren har. Forskargrupper som har intresserat sig för att undersöka hur vi kan uppfatta andra människors emotioner är på god väg att kunna förklara dessa mekanismer. Forskarna menar att vi kan träna upp vår förmåga till känslomässig avläsning genom att titta på dansrörelser som innehåller olika känslomässiga kvaliteter. Hjärnan kan lära sig att känna igen nyanser i rörelseavläsning genom att spegla olika mer eller mindre laddade känslonyanser från en dansande rörelse.

Våra tankar påverkar kroppen på samma sätt som vår kropp påverkar våra tankar. Bjuder vi in avläsning av kroppen till vårt medvetande kan vi förstärka vår medvetenhet om våra tankar. Inom dansforskningen har därför kroppsspråksavläsning börjat användas eftersom kroppen visat sig signalera förändring långt innan förändringar syns i olika biologiska systemmarkörer. Vid rörelseanalys av kroppen används en videotolkningsmetod för att få patienter att tidigt i sjukdomsförloppet lära känna och se sina subtila kroppsspråksförändringar. Inom konstnärliga terapier, däribland dansterapi, börjar även självbildsteckning att användas före och efter olika interventioner. Patienten får rita en bild av sin kropp som han eller hon känner sig just nu, före och efter en behandling, och själv tolka förändringar över tid. Vi forskare har även börjat kvantifiera dessa bilder genom att till exempel beräkna storleken på bilderna, antalet kroppsdelar i bilden och kraften med vilken man ritat bilden. Dessa bilder jämförs sedan under och efter en intervention med en kontrollgrupp som inte erhållit någon behandling.

Videotolkning är en metod som jag har utvecklat och som innebär att patienter får tolka sina egna rörelsemönster inspelade vid olika tillfällen, före respektive efter en behandling med dans. Dansinterventionen handlar i detta fall om improviserad dans i grupp, en gång i veckan under sex månader. Patienternas tolkning av sina egna videofilmer visar, jämfört med kontrollgruppen (som inte fått någon dansintervention) att rörelsemönstren blivit mer nyanserade och differentierade och att tolkningen i sig haft en terapeutisk, positiv effekt. Att få speglas av sina egna positiva rörelsemässiga förändringar kan beskrivas som ett resultat av de känslomässiga spegelneuronernas aktivitet och visade under efterföljande intervju att ny kroppskunskap integrerades på ett nytt sätt hos patienterna. Patienterna var inte bara mindre smärtpåverkade efter dansinterventionen, utan upplevde även ökad livskvalitet och kände en ökad självkänsla.

De kognitiva delarna av hjärnans funktioner har länge ansetts hänga samman med motorisk aktivering och i en nyligen avslutad studie visas att skrivkramp kan låsas upp med hjälp av kroppslig rörelse/dansaktivering kopplat till blockerade nyckelord. Under en kontemplativ rörelse kunde en student ”överraska” sig själv med olika symboliska rörelsefragment och därigenom fortsätta sitt skrivande. I handledarsammanhang kan det finnas ett värde i att kombinera verbal och icke-verbal rörelseaktivering för att låsa upp knutar i arbetsfunktionerna. I studiens resultat uppmärksammades även att den egna empatin kunde påskynda skrivförloppet.

För att bättre förstå hur vi påverkas av dans bör vi även nämna spegelneuron. Det visar sig att våra hjärnor stimuleras oavsett om vi observerar en aktivitet eller om vi faktiskt utför den själva. Likt inre speglar stimuleras neuron i främre delar av hjärnan, inte bara av rörelseaktivitet, utan även av beteenden och känslouttryck. Passiv dansaktivitet, det vill säga att vi tittar på när någon annan dansar, kan ha lika stor inverkan på våra hjärnor som när vi själva dansar. Det visar sig att de rörelser vi observerar, och inte det som vi intellektuellt skapar eller resonerar oss till, triggar speglingen i vårt inre. Återigen spelar här den förnuftsmässiga delen av hjärnan inte så stor roll för att spegling ska fungera. Det är intressant att tänka att innan vi hade det vi i dag kallar ett språk, processade våra språkcentraler tidigare enbart rörelseavläsning. Det var rörelsens budskap som var central och än i dag lägger den fortfarande grunden för vår språkliga kommunikation och förståelse.

Forskare menar att spegelneuron kan tränas upp och stimuleras till mer empatiska eller sociala färdigheter i rätt sammanhang. Det viktiga med träningen av spegelneuron är att den sker i relation till någon annan, antingen genom visuella observationer av kroppsrörelse eller genom förändring av olika ansiktsuttryck som rädsla, glädje eller avsky. Man antar att spegelneuron ligger i närheten av områden i hjärnan som sköter om den sensomotoriska retningen där visuell, ljudmässig och taktil avläsning sker, vilket gör att rörelsen kan iklädas en känslomässig kvalitet. Det är det som bland annat kan vara förklaringen till att en speglad rörelse kan innehålla den speglade personens emotionella kvaliteter. Och det är det som gör att vi kan avläsa en annan persons känslomässiga läge genom att iaktta den personens rörelser. Inom forskningen mäter vi även aktionspotentialen i muskelresponser när vi tittar på andra som dansar. Vissa rörelseaktiviteter – till exempel sparkar – triggar till exempel en lägre muskelrespons hos den som tittar jämfört med muskelresponsen efter att få se på en person som hoppar. Den icke-empatiska sparken triggar således en lägre respons hos åskådaren.

Ju mer vi tränar oss i att memorera rörelser desto mer utvecklar vi våra spegelneuron. En tränad dansare är vassare på att studera in rörelser än en person som inte har dansat. Ju mer vi dansar, desto mer länkar vi våra spegelneuron till våra emotioner. Det finns ett slags emotionellt återkopplingssystem som är länkat till vår motoriska spegelneuronaktivitet. Vi kan tack vare återkopplingssystemet med det limbiska systemet känna en annan persons intentioner.

Förklaringen till att dans har möjlighet att påverka vår hälsa hänger samman med att dans kan stärka både de autonoma, immuna och hormonella systemen i kroppen. Vi kallar detta som sagt för psykoneuroimmunologi, vilket beskriver hur mentala processer påverkar våra kroppars psykologi. Psykoneuroimmunologin gör, tillsammans med nya upptäckter hos känslohjärnan, att dansens användningsområden fortsatt kommer att öka och tack vare funktionell magnetresonanskamera kan vi nu börja förstå varför andra världskrigets veteraner mådde bättre av att uttrycka sig i dans än i ord. 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Har under årens lopp träffat på vad jag har uppfattat som resonansfenomen mellan människor. När jag åkte utförsåkning på skidor så gick det t ex bättra att åka om man kunde åka efter en som var duktigare än man själv var. Man åkte liksom i den duktigas energifält och det var ett fenomen, vars förekomst alla åkare var överens om.

Skidlärare med erfarenhet menade i det här sammanhanget, att när man åkte efter skidläraren eller iakttog en instruktion var det bättre att tona in sig på hela individens rörelse, framför att överfokusera på någon speciell del. Man skulle på ta in individens energi i sin helhet framför att fokusera på partikulära delar för att få bästa möjliga guidning i sin skidåkning.

Likaså gick det lättare att åka om man föreställde sig vara en duktig skidåkare, som man kanske bara sett på TV någon gång eller så. Grejen var att man skulle tona in sig på skidåkaren ifråga och sedan ge uttryck för denna energin i sin egen åkning och det gick också mycket bättre att åka då.
Man kunde även föreställa sig att man åkte mjukt som en katt, svävade fram som en fågel, eller som en clown eller vad för slags individ som helst man kunde tänka sig, och åkningen förändrades i enlighet med vilken slags individuell beteende-energi man tonade in på.

Har också noterat att man genom att imitera en individs sätt att röra sig kunnat få en uppfattning hur denna person känner sig själv. Liksom att man också kan få den upplevelsen, genom att nollställt tona in sig på en individen. Det räcker med att höra någons röst i telefon för att man skall få koll på hur vederbörande känner sig. Ja, man måste då öppna upp och tillåta sig ta emot de intryck man får.

Likaså smittar ju skratt och andra emotioner människor människor emellan. En någorlunda allmän uppfattning, vad gäller att bli bra på något speciellt, är förutom att träna och göra vad som krävs för att kunna utföra aktiviteten ifråga, är att just att vara tillsammans med människor som är duktiga på området.

Har alltså sedan decennier tillbaka uppfatta detta resonansfenomen som jag spontant uppfattat har med något slags energiuttryck och/eller energifält att göra. Men för ett tiotal år sedan fick jag läsa om detta termer av spegelneuroner och har läst om det så fort fenomenet aktualiserats i något sammanhang.

Med olika typer av registrering av hjärnans aktivitet går det att läsa av vilka delar av hjärnan som aktivieras vid olika typer av rörelser och emotionella uttryck. Så det är uppenbart att det finns och förekommer en slags spegling av det man gör i relation till iakttagelser och /eller interakation med andra. Att ett spegelfenomen finns är alltså helt uppenbart. Men vad jag har förstått har man ännu inte något som helst underlag för att tala om specifika spegelnuroner. Att neuroner i en del av hjärnan aktiveras, som har med en viss typ av rörelser att göra, bevisar ju inte att dessa är några partikulära spegelneuroner. För de aktiveras ju även då individen är i gång med aktiviteten, utan ett speglingsförfarande är med i situationen.

Det underliga och ovetenskapliga i sammanhanget är att man direkt redan från början knyter speglingsfenomenet till partikulära spegelneuroner innan man har klarlag att det finns just sådana neuroner. Det kan ju lika gärna vara något slags energi-fälts-resonans-fenomen. Ett vetenskapligt förhållningssätt borde ju vara att lämna frågan öppen tills man är klar över hur spegelfenoment fungerar.

var finns Evas doktorsavhandling?Går den att läsa?

Lägg till kommentar