Därför älskar vi både lika och olika

Varför väljer en livlig och utåtriktad människa ofta en tyst, asocial eller tillbakadragen partner – och tvärtom? Är det något slags jämvikt som naturen eftersträvar?

/Karl-Axel Björnberg

Publicerad
I våra ordspråk dras vi till varandra oavsett om vi är lika eller olika.
Bild: Istock

Svar: Det är en spännande fråga du ställer. Som vanligt finns det flera svar. Sedan antiken har västerländsk kultur präglats av två oförenliga föreställningar om partnerval: ”lika dras till lika” – vi har en naturlig tendens att inleda relationer med människor vars värderingar och strävan liknar våra – och ”motsatser dras till varandra” – vi söker partner som har egenskaper som vi själva saknar.

Flera biologiska och sociologiska argument har använts för båda dessa föreställningar. Psykoanalytiker har tidigt intresserat sig för frågan. Enligt Freud har vår förmåga att bli förälskade sin källa i barnets självkärlek. Narcissistiskt val innebär att man letar efter en kärlekspartner med sig själv som förebild. Anaklitiskt eller stödberoende val utgår från identifikation med den person som vi varit beroende av under vår tidiga barndom. Flera moderna psykologiska teorier beskriver, i olika termer, våra två grundläggande strävanden och två sammanvävda utvecklingslinjer: egen lycka och gemenskap, egoism och altruism, att värna om självbilden och att hysa medkänsla, att sträva efter oberoende och att värna om att bli omtyckt. Dessa två huvudspår, självavgränsning och relaterande, finns hos oss alla. Kanske söker vi i kärleken det vi själva saknar för att bättre älska oss själva och för att uppnå bättre balans. Men när obalansen blir för stor påverkas vår förmåga att älska både oss själva och en annan person, och vi kan få psykiska problem.

/Andrzej Werbart, psykoanalytiker och professor i klinisk psykologi

Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor