Annons

Med ström i hjärnan fick Konrad tillbaka sitt liv. När läkarna senare tvingades ta bort elektroderna blev han sjuk direkt.

Bild: 
David Magnusson

Befriad: El i hjärnan mot tvångstankar

Konrad fick så svåra tvångstankar att han hamnade i en sjuksäng på psyket. Varken piller eller terapi hjälpte. Då blev han erbjuden att testa elektroder som leder ström rakt in i hjärnan. 

Författare: 

Publicerad:

2014-03-04

När Konrad skulle göra lumpen fanns bara två alternativ han kunde tänka sig: fallskärmsjägare eller kustjägare.

– De var tuffast. Jag rankade nog fallskärmsjägare lite högre, så jag satsade på det.

Han är 42 år gammal och bor mitt i Uppsala. Håret är snaggat. Han är intensiv, pratar snabbt. Vi sitter i en brun tygsoffa i hans vardagsrum. Två ikoner som föreställer Jesus betraktar oss från väggen mitt emot.

Konrad växte upp med föräldrar och fyra syskon i byn Byske tre mil norr om Skellefteå. Pappan var läkare, mamman hemmafru. De tillhörde Evangeliska fosterlands-stiftelsen, men Konrad har inte alltid följt sina föräldrar i andliga frågor. Som ung var han mest engagerad i det militära.

Han blev fallskärmsjägare, reservofficer och tog sig av bara farten genom Försvarets tolkskola. Så småningom fick han fast jobb inom den militära underrättelsetjänsten i Stockholm och gifte sig. Till det yttre var livet en framgångssaga. Det inre landskapet var annorlunda. Något hade sakta börjat röra sig mot en avgrund.

Ett förebud om kommande prövningar visade sig i Georgien. Konrad var adjutant åt en svensk general stationerad i Abchazien som chef för en grupp militärobservatörer, men fick allt svårare att hänga med.

– Det var något slags utmattningssymtom. Jag fick problem att ta in fakta. Jag klarade inte ens att se en film utan att tappa tråden, säger Konrad.

Tack vare sin järnvilja lyckades han ändå fullfölja uppdraget. Samtidigt började han fråga sig vart denna järnvilja hade fört honom – och vad den hade fått honom att undertrycka. Den frågan skulle vända upp och ner på livet.

Konrad skilde sig och sade upp sig från sitt jobb på försvarshögkvarteret. I januari 2000 började han i stället jobba som lärarvikarie i SO och svenska på Rissneskolan i Sundbyberg.

– Jag hade ett födelsedagskalas i den vevan och berättade för folk att jag var lärare. En kompis från min jägarpatrull blev kvar sist. Han frågade mig vad jag gjorde egentligen. ’Ja, men jag är lärare’, sa jag. ’Jaha, jag trodde att det var en cover!’

Efter ett par år tog vikariatet slut. Då ville Försvarsmakten gärna ha honom tillbaka. Konrad fick två erbjudanden: antingen komma tillbaka till högkvarteret eller arbeta med signalspaning på Försvarets radioanstalt.

– Jag höll på att bli sjuk av valet, men bestämde mig till slut för högkvarteret.

Det höll i två år, sedan gick en ny skälvning genom tillvaron. En kärleksrelation tog slut. Kvar blev en bottenlös känsla av ensamhet och nätter utan sömn. Konrad satte sitt psyke i stridsberedskap, röt militära befallningar inom sig: Move marine! Rör dig eller dö! Inget hände. Han blev blek, mager, långhårig och sjukskriven.

Krisen blev början på ett sökande efter Gud. Under bön i Sankta Clara kyrka nära T-centralen i Stockholm såg han Jesus Kristus framför sig. Någon vecka senare upplevde han ett möte med den heliga Anden under en lovsång i samma kyrka.

– Jag blundade och såg en ljusgestalt tio meter framför mig. Han höjde sin högra hand och jag höjde min högra hand, och mellan oss gick det som en flod av silver. Och så lagades någonting. I dag inser jag att det var min själ som lagades, säger Konrad.

fter en höst och en vinter av andlig kamp ledde upplevelserna till att Konrad, som han uttrycker saken, mötte Herren på förklaringsberget. Han blev frälst. Där kunde berättelsen ha fått ett lyckligt slut. Men sex veckor senare skulle han möta sitt livs värsta prövning.

Fotbolls-VM i Tyskland år 2006 hade börjat och Konrad var hemma hos föräldrarna i Byske. Han låg i soffan och var lite frustrerad över att Sverige bara hade spelat oavgjort mot Trinidad och Tobago, när hans mamma sade något som bet sig fast. Hon pratade ofta om det andliga, och nu var det något hon sade om syndernas förlåtelse. En ganska alldaglig fundering.

Syndernas förlåtelse? En tanke dök upp: Jag vill inte ha syndernas förlåtelse! Men en annan del sade: Nej, nej, nej, så här får du inte tänka! Det här är en synd! Konflikten utlöste en ångestattack som varade i en halvtimme.

– Det hände något i huvudet då, säger Konrad.

Och tvångstankarna blev värre. Han kände att en enda felaktig tanke skulle betyda att det är kört för evigt. Fler och fler tankar som ville kränka Jesus trängde sig på.

Konrad beordrade sig själv att stänga av de förbjudna tankarna, men då blev det bara värre. Under en period kastade han sig på knä och bad om förlåtelse ungefär var femte sekund.

Det kom bättre perioder, en hel sommar med bara något halvdussin tvångstankar. Men så småningom fick den inre konflikten sådan kraft att Konrad hamnade på en psykiatrisk klinik vid Skellefteå lasarett. När det var som värst låg han till sängs i fosterställning och klamrade sig fast vid sina ikoner. Jesus ansikte gav lindring, men bara tillfälligt.

Sjukdomen tvångssyndrom har liksom många andra psykiatriska diagnoser genom åren varit omgiven av skamkänslor som hämmat både forskning och effektiv vård. Det bidrog till att tvångssyndrom ända in på 1970-talet ansågs vara sällsynt och i det närmaste obotligt. Den bilden är dubbelt felaktig.

Numera är det känt att omkring två procent av befolkningen kämpar med tvångssyndrom, som även kallas OCD, obsessive compulsive disorder. Sjukdomen är delvis ärftlig och har många skepnader. De första tecknen kommer ofta i barndomen eller i tonåren. Skrämmande tankar på att till exempel bli smittad av en dödlig sjukdom eller att hugga ihjäl sina anhöriga tränger sig på. Ångesten kan leda till handtvätt så överdriven att huden blöder, dubbelkoll av lås och spisplattor som upprepas i timtal och många andra tvångshandlingar.

Lyckligtvis finns hjälp att få. Vissa typer av antidepressiva mediciner dämpar både tvångstankar och tvångshandlingar, och beteendeterapi förbättrar symtomen hos cirka hälften av patienterna med tvångshandlingar. Det visar en genomgång av den tillgängliga vetenskapen som SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, gjorde för några år sedan.

Konrad fick terapi och en lång rad olika mediciner under sin tid på den psykiatriska kliniken i Skellefteå. Tyvärr hade ingen behandling någon märkbar effekt i hans fall. Efter två år var han fortfarande kvar på avdelningen. En stor del av tiden låg han till sängs och stirrade på sina ikoner.

Hösten 2011 fick han frågan om han ville bli opererad i hjärnan. Metoden kallas DBS, deep brain stimulation, och innebär att en kirurg borrar hål i skallen och för in tunna elektroder långt ner i hjärnvävnaden. Elektroderna kopplas sedan till en batteridosa under huden vid ena nyckelbenet. Anordningen kallas ibland en pacemaker för hjärnan.

– Jag var så klart skraj innan. Kanske hamnar jag i rullstol, tänkte jag, men då får det väl bli så. Jag kände att jag var skyldig mina anhöriga att i alla fall försöka, säger Konrad.

Operationen på Norrlands universitetssjukhus i Umeå gick bra. Han fick återvända till sin psykiatriska avdelning i väntan på att strömmen i elektroderna skulle slås på en månad senare.

Vid återbesöket förklarade sköterskan att det kunde dröja ett eller två år innan något förändras. Hon slog på strömmen med en fjärrkontroll och mycket riktigt, inget hände. Steg för steg ökade hon spänningen och frågade varje gång om något förändrades. Det gjorde det inte.

– Nu då? frågade systern.

– Nja … jag ser lite ljusare på tillvaron, sade Konrad.

– Och nu?

– Ännu ljusare!

Efter ytterligare ett snäpp fick Konrad en stark känsla: allt är möjligt!

Hans två elektroder har sammanlagt åtta kanaler, det vill säga punkter i hjärnan som kan stimuleras med olika spänning. Under testerna fick han stark ångest av en annan kanal. Efter alla justeringar var aktiviteten fortfarande hög i den ljusa och glada kanalen. Konrad kallar den ”amerikanen” eftersom den är så great!

– Jag sov inte en sekund den första natten, jag blev superjobbig och pepprade alla med sms och mejl.

Han hamnade i ett maniskt tillstånd och satte sprätt på massor av pengar. Bland annat köpte han en amerikansk kamouflagedräkt för krypskyttar som liknar en myrstack. Tanken var att hans bror skulle använda den under älgjakten.

Då höll det på i några veckor, sedan började Konrad lugna ner sig. Han sov normalt igen och kunde flytta in i sin lägenhet i Uppsala som hade varit uthyrd. En del tvång fanns kvar, men ångesten och depressionen hade lättat. Alla de små rutiner som ger ordning i vardagen kom tillbaka; duscha, städa, träffa vänner, ta en träningsrunda på racercykeln.

– Jag började plugga teologi på halvtid i januari 2012. Någon gång i mars, april hörde jag av mig till försvarsmakten och sa att jag gärna skulle vilja ta frilansuppdrag som översättare. Men då hände det tråkiga, säger han.

Det gick hål på huden. Konrad pekar på en plats vid vänster nyckelben där batteridosan var inopererad. Dosan blev synlig på grund av en infektion som spred sig via sladdarna under huden. Följden blev att alltihop, även elektroderna, måste tas ut.

– Det var tungt. Jag blev dålig direkt och fick läggas in på psyket, säger Konrad.

Där blev han kvar i månader. Först i november kunde hjärnkirurgen Patric Blomstedt och hans medarbetare i Umeå genomföra en ny operation. Den här gången väntade de inte med att slå på strömmen.

– Det var samma grej igen! Jag blev utskriven och kunde flytta tillbaka till lägenheten, säger Konrad.

Han är fortfarande på sin vakt mot tankar som vill kränka Jesus, den vaksamheten finns alltid i bakgrunden. Men han har fått tillbaka sitt liv, och är fascinerad av att operationen har ändrat så mycket. Han har börjat frilansa lite som översättare, skickar fakturor, tjänar pengar. När strömmen är på finns det ljus och hopp.

– Det ställer en del existentiella frågor om vad som gör en människa till den hon är. Jag känner igen mig själv. Jag är fortfarande jag, men jag tänker annorlunda nu, säger han.

På en punkt är han dock oförändrad. Tron är fortfarande det viktigaste i livet. Trots att tvångstankarna har handlat så mycket om religion så är det fortfarande teologi han vill plugga. Studierna går på halvfart. Han siktar på att fylla resten av tiden med arbete och ta sig ur sin sjukskrivning helt och hållet.

Jag kan inte låta bli att ställa en hypotetisk fråga. Tänk om strömmen som nu håller tvångssyndromet i schack även skulle ha påverkat hjärnan så att tron på Gud försvann. Vad skulle du ha gjort då?

– Då skulle jag hellre slå av strömmen. Tvånget är värre än något annat jag har råkat ut för, men frälsningen skulle jag inte välja bort, säger Konrad.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Antingen är hela artikeln ett Aprilskämt eller så är det det yttersta beviset på att Psykiatrin inte går framåt, utan bakåt eller aldrig har gått framåt någonsin i västvärlden....

:-)

Det finns annan kunskap. :-)

Jag kanske skall förklara och inte bara klaga :-)

Ett av dom mest grundläggande biologis-psykologiska systemen hos människan är rädsla. Och för vem som helst som läser artikeln är det ju tydligt att killen utsatt sig själv och sin kropp för mycket rädsla. Det är inte samma sak som att han känner eller har känt rädsla. Känsla och att känna är en kommunikation från kroppen, en kommunikation som inte alltid går fram. När känslor som finns inte går fram brukar man säga att man är avstängd. Och när känslor inte går fram då har dom en tendens att konvertera, tillexempel till tvång, eller så lagras dom för framtida tvång, eller ångest eller annat. Hos vissa blir det depression efter ett tag men det beror på annat också.
Rädslan måste visserligen inte alltid "gå fram" till medvetandet men den behöver ladda ur. Annars stannar den och konverterar till något annat.

Problemet med elektricitet är dels att det inte laddar ur någon rädsla, men också att det skrämmer kroppen ÄNNU mer! och skapar ännu mer rädsla. Om tio år kommer killen få ännu mer problem. Det är som att kissa i byxorna, det är varmt först men blir kallt, lösningen är inte att kissa ännu mer i byxorna under längre tid... för eller senare kommer det bli kallt ändå. :-) . Det tar nog tio år men då blir det ännu värre.

Det du skriver är i högsta grad kvalificerat skitsnack och du resonerar precis som scientologerna kring psykiatrin? är du måhända scientolog? jag har själv fått dbs för tourettes och operationen har räddat mitt liv.

Lägg till kommentar