Skolan mäter inte barnens kunskaper

Trenden är tydlig sedan länge – skolbarnen i Sverige halkar efter allt mer i internationella mätningar. Det säger Jan-Eric Gustafsson, som är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, och forskar om kunskapsmätningar.

Han har jämfört resultaten i Pisa med en annan liknande internationell undersökning kallad Timss (Trends in international mathematics and science study). Trenden i Timss visar en stark nedgång mellan 1995 och 2003, och sedan en fortsatt nedgång, om än inte lika stark. Trots alla dessa mätningar tycker Jan-Eric Gustafsson att det är ett stort problem att vi inte har någon regelbunden nationell utvärdering av skolan.

– Vi har stora okunskaper om just kunskapsutvecklingen i den svenska skolan. Vi är i händerna på internationella mätningar som inte ens utförs varje år, utan med flera års mellanrum. Det är inget fel på dem, men vi har inga egna regelbundna mätningar av kunskapsläget. Sådana bör genomföras med jämna mellanrum för att kunna utvärdera skolans arbete och skolreformer med större precision, säger han.

Redan 2006 arbetade Jan-Eric Gustafsson fram ett förslag till ett system för rullande kunskapsbedömning på uppdrag av Skolverket. Förslaget har lämnats till Utbildningsdepartementet, som dock ännu inte reagerat.

Till skillnad från kunskap, så mäts trivseln i skolan regelbundet, och eleverna trivs allt bättre, något som exempelvis Pisa inte säger så mycket om. Pisa mäter inte heller självständighet och kreativitet.

Eleverna själva tycker att de presterar allt bättre.

– Jag tror att det handlar om att skolan består av mycket eget arbete. Det blir då färre att jämföra sig med, säger Jan-Eric Gustafsson.

Han betonar att skolan har förändrats, och den största förändringen har skett inne i klassrummet. Lärarna har lämnat katedern, och eleverna ägnar sig mer åt eget arbete, vilket har gett eleverna större eget ansvar. Sverige ligger näst högst bland OECD-länderna vad gäller just eget arbete. När Norge införde eget arbete, inspirerat av Sverige, föll deras resultat lika snabbt som Sveriges.

– Det verkar som om denna form av individualisering har dålig effekt, och detta drabbar förmodligen framför allt elever från svaga hem, säger Jan-Eric Gustafsson, som ser individualiseringen av undervisningen som huvudförklaringen till det kraftiga fallet från mitten av 1990-talet. Detta genomfördes också snabbt och gav en tydlig effekt.

– De fallande resultaten efter 2003 är i sin tur främst en effekt av försämrad lärarkompetens, säger han.

I Sverige är det också stora svängningar i barnkullarnas storlek. Det underlättar inte för lärarna, eftersom skolorna ofta måste förändra antalet lärare, vilket i sin tur kan göra det svårare att rekrytera bra lärare.

Hur ska den svenska skolan bli bättre?

– Lärarnas roll kan inte överskattas, säger Jan-Eric Gustafsson.

Han menar att lärarkompetens är den viktigaste enskilda resursen för lärandet. Likt Jonas Vlachos (se sidorna 50–52) ser Jan-Eric Gustafsson en tydlig försämring av lärarkompetensen sedan mitten av 1990-talet, med färre sökande och lägre krav på de sökande. Detta ger färre behöriga lärare, och en minskad andel som undervisar i ämnen de har utbildning i.

– Allt detta har sannolikt mycket negativa effekter på elevernas resultat, säger han.

De svenska skolorna har även fått mer homogena elevgrupper, men med större skillnader i till exempel föräldrarnas utbildningsnivå, modersmål och prestation mellan grupperna. Men denna utveckling är rätt obetydlig mätt med internationella mått.

– Eleverna undervisas alltmer i homogena grupper, säger han. Vi har svaga grupper för sig och starka grupper för sig, vilket är väldigt olyckligt. Svaga grupper ger negativa effekter på varandra – men starka grupper drar inte upp varandra. Grupper av duktiga elever kan stjälpa självkänslan hos dem som inte är allra bäst i gruppen.

Homogeniseringen ger alltså dåliga resultat – men förklarar bara en del av nedgången i Pisa och andra mätningar.

Jan-Eric Gustafsson har själv gått igenom flera undersökningar och funnit att variabeln ”antal böcker hemma” påverkar utfallet mest. Elever från hem med fler än 200 böcker presterar bäst, oavsett andra faktorer. Men det är allt färre elever som kommer från hem med mer än 200 böcker hemma.

– Denna minskning motsvaras av en ökning av antalet barn från hem med väldigt få böcker hemma, säger han. Men i nuläget blir denna parameter allt svårare att använda på grund av digitaliseringen.

Har du något råd till vår skolminister?

– Det finns inga enkla lösningar. Men lärarens roll är nyckeln till skolan. Stärk professionen och öka lärarnas kunskaper, säger Jan-Eric Gustafsson.