Annons

Har du tankar och idéer om det du just läst? Mejla mig!

Vad borde vi veta?

Författare: 

Publicerad:

2014-10-08

Har du hört talas om 3-6-9-världen? Nej, det hade inte jag heller. Jag lärde mig beteckningen på ett 20-årskalas nyligen.

Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra, fyller 20 år och firade det bland annat med en heldag med föreläsningar om miljöforskning och miljöutmaningar. Först ut på scenen var Thomas Sterner, professor i miljöekonomi och en av huvudförfattarna till FN:s klimatpanels rapporter. Trots ett mycket gott humör var det mestadels en dyster berättelse om hur illa det ser ut och hur lite som politikerna tycks vilja göra gemensamt.

Efter Thomas Sterner kom Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef för Stockholm resilience centre. Det var han som berättade om 3-6-9-världen. Siffrorna står för att den globala temperaturen är på väg att bli i genomsnitt 3 grader varmare än före industrialismen, att vi lever under den 6:e massutrotningen av arter, och att beräkningarna just nu pekar på att vi år 2050 kommer att vara 9 miljarder människor på jorden.

Siffrorna kan diskuteras, till exempel tycks populationen just nu snarare vara på väg mot 10 eller 11 miljarder år 2050 medan IPCC:s prognos snarare pekar på olika scenarier än anger en exakt siffra. Både Thomas Sterner och Johan Rockström försöker också plocka fram några ljusglimtar – möjligheten att med teknisk utveckling avvärja de värsta effekterna och bromsa den negativa spiralen. Men det är ett mycket illavarslande budskap. Det mesta som behöver göras görs inte.

Det har skrivits spaltkilometer om klimathotet. Men bristen på åtgärder tyder ju på att vi inte förstått. Att inte jag, och kanske inte heller du, hört talas om 3-6-9-världen är förstås en detalj. Men de stora dragen känner vi ju till, ändå har vi inte förstått, inte tagit konsekvenserna. Tänk till exempel på hur lite klimatet diskuterades i valrörelsen.

Kanske finns det en parallell till en helt väsensskild fråga, en historia som ligger 70 år tillbaka i tiden: massmorden på judar i Europa. För några veckor sedan debatterades vad svenskarna visste då, när det hände. Skälet till att debatten blossade upp är Jan Guillous senaste roman, där han för fram tesen att det först var vid krigsslutet, när reportagen och bildbevisen på bred front publicerades, som folk faktiskt förstod och reagerade på vad som skett.

Flera författare och historiker, bland dem Ola Larsmo, Elisabeth Åsbrink och Klas Åmark, har påpekat att det visst fanns information allmänt tillgänglig. Flera stora dagstidningar publicerade uppgifter om judarnas öde.

När väl kriget var slut, och Nazityskland besegrats, var det inte längre någon tvekan. Då visste alla. Frågan är alltså vad man visste under kriget.

Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi, tar i viss mån Jan Guillou i försvar i en artikel i Dagens Nyheter. Han menar att det inte är uteslutet att Guillou har rätt, även om han menar att det är mycket svårt att i dag rekonstruera vad folk faktiskt visste.

Men oavsett vad människor visste då, och det moraliska ansvaret för hur de handlade, är en mer intressant fråga vad vi kan lära. Torbjörn Tännsjö avslutar sin artikel med det som plötsligt drabbade mig på Mistras jubileumskonferens. ”Vilka sanna informationer, som vi i princip har tillgång till, håller vi i dag (förnuftigt) ifrån oss?”

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar