Annons

Nu jävlar!

Bild: 
Emma Hanquist / Form Nation

Jävlar anamma i skolan

Hjärnforskaren Torkel Klingberg förklarar hur personlighetsdraget grit höjer skolresultaten.

När jag stötte på ordet grit i titeln på filmen True grit, kunde jag inte exakt påminna mig om dess betydelse. Jag associerade det snarast till hårdhet eller tuffhet, vilket verkade återspeglas i skådespelaren Jeff Bridges fårade ansikte och slitna yttre. Men efter att ha sett filmen (och slagit upp ordet igen) klarnade betydelsen. Det var inte den slitne mannen som illustrerade true grit, utan den 14-åriga flickans kamp för upprättelse och hämnd för sin pappas död. Hon hade ett långsiktigt mål som hon vägrade släppa, trots alla motgångar.

På svenska skulle man kunna översätta det till gry (”det är gott gry i den grabben”), kämparanda, kurage, karaktärsstyrka, driv eller helt enkelt jävlar anamma. På finska är översättningen lättare. I generationer har man vetat vad sisu betyder och finska vinterkriget visade på dess vikt.

Frågan om varför vissa barn lär sig snabbare än andra var något vi och andra forskargrupper brottades  med i många år. Neurovetenskapliga studier pekade på att dopamin och striatum var viktiga för arbetsminnesträning. Men det var fortfarande oklart om detta var relaterat till motivation, och i så fall vilken typ av motivation.

Yttre motivation och belöningar i form av pengar verkade inte vara någon lovande väg att gå, åtminstone inte beträffande studieresultat. I vissa fall kan externa belöningar rent av ha negativa effekter. Liknande samband verkar finnas också för arbets­minnesträning. Susanne Jaeggi och hennes kolleger vid University of California har publicerat en översikt av studier som visade att ersättning till deltagarna i form av pengar enbart hade en svagt negativ effekt på hur mycket de förbättrades efter arbetsminnes­träning. De ger numera aldrig några pengar till sina deltagare.

Mått på inre motivation visade sig inte kunna förklara varför barn förbättrades snabbare genom träning av matematik eller arbetsminne. Analysen av Pisa-resultaten visade tvärtom på negativa samband mellan inre motivation och prestation.

Så läste jag några forskningsartiklar av Angela Duckworth, en psykolog från Philadelphia, om ett nytt begrepp som hon kallade ”grit”. Det är avsett att mäta en persons förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, trots tillfälliga motgångar. Grit verkade reflektera en ny aspekt av motivation som inte enbart handlade om att drivas av att man tycker att något är roligt, utan tvärtom att kämpa i motgång. Grit skulle också visa sig vara ett av svaren på varför barn lär sig i olika takt.

Grit mäts, precis som andra personlighetsdrag, genom en rad frågor där man genom att ange en siffra på en skala från 1–5 skattar hur väl ett påstående stämmer överens med hur man uppfattar sig själv.

Här följer de frågor som Angela Duckworth använt. Testa dig själv och sätt en siffra från 1 (stämmer inte alls) till 5 (stämmer i hög grad):

Nya idéer och projekt distraherar mig ibland från tidigare projekt.

1 2 3 4 5

Jag kämpar mig förbi motgångar. Jag ger inte upp lätt.

1 2 3 4 5

Jag sätter ofta upp ett mål men bestämmer mig senare för att följa ett annat.

1 2 3 4 5

Jag anstränger mig i det jag gör.

1 2 3 4 5

Jag har svårt att hålla fokus på projekt som tar mer än några månader att slutföra.

1 2 3 4 5

Jag fullföljer det jag påbörjar.

1 2 3 4 5

Mina intressen ändras från år till år.

1 2 3 4 5

Jag är flitig. Jag ger aldrig upp.

1 2 3 4 5

Jag har varit engagerad i ett projekt eller med en idé ett kort tag men sedan förlorat intresset.

1 2 3 4 5

Jag har kämpat mig igenom motgångar för att nå ett viktigt mål.

1 2 3 4 5

Poängen på frågorna i kursiv reverseras genom att du tar 6 minus den poäng du har satt på den frågan. För att få din totala ”gritpoäng” räknar du ihop alla dina poäng och delar med tio. Det är alltså inte så att en person har grit eller inte, utan alla ligger på en skala från 1 till 5. Medelvärdet för vuxna amerikaner är 3,8. Har du 4,5 eller högre befinner du dig bland de 10 procent som har högst grit.

Grit betraktas som ett personlighetsdrag, som är relativt stabilt över tid. På så sätt skiljer det sig från motivation som avser en speciell situation, aktivitet eller uppgift. Grit är nära relaterat till det personlighetsdrag som kallas conscientiousness, eller på svenska: samvetsgrannhet. Det är ett av de fem grundläggande personlighetsdragen och innebär att vara noggrann, ordningsam, plikttrogen och organiserad. Men flera studier har visat att grit säger något mer än bara hur samvetsgrann en person är.

Den första studien av grit gjordes med barn i åldern 7 till 15 år som deltog i en rättstavningstävling, med deltagare från flera länder. Det här är långdragna tävlingar, med flera tidiga uttagningsomgångar och en stor final i slutet. Barnen som deltar lägger veckor eller månader på att träna inför tävlingen.

Hos de barn som gått vidare till andra omgången av tävlingen gjorde Angela Duckworth och hennes kolleger en mätning av grit, liksom en del andra variabler, inklusive IQ. Men grit visade sig vara det mått som bäst kunde förutsäga hur framgångsrika barnen skulle bli i tävlingen. Grit gav också mer information om framtida testresultat än vad IQ-testerna gjorde.

En senare studie från samma forskargrupp undersökte om grit kunde förklara vilka som hoppar av high school (ungefär svenska gymnasiet). Att elever inte slutför sin skolutbildning är ett stort problem i USA: I genomsnitt hoppar ungefär hälften av alla studenter av. Nu studerade forskarna 4 813 elever som påbörjade sitt näst sista år på high school.

Förutom att be eleverna svara på gritformuläret samlade de in en mängd annan information som möjligen också kunde förutspå vilka elever som skulle fullfölja studierna: frågor om hur motiverade de var i skolan, hur de upplevde sin sociala situation, vilket stöd de upplevde att de hade från lärare, föräldrar och kompisar, socioekonomisk status och prestation på ett standardiserat test av matematik och läsförmåga. Sedan väntade de drygt ett år för att se vilka elever som skulle slutföra sina studier och ta examen från high school.

I den slutgiltiga analysen hittade forskargruppen bara fyra faktorer som var för sig var relaterade till sannolikheten att en elev skulle slutföra skolgången: prestation på provet i matematik och läsning, kön (flickor hade större sannolikhet), etnicitet (asiater klarade sig bättre) samt grit.

I ett försök att förklara varför grit spelar så stor roll har Angela Duckworth föreslagit en formel för betydelsen av grit:

talang x ansträngning = kompetens

kompetens x ansträngning = resultat

Grit räknas alltså två gånger, vilket är förklaringen till varför den spelar så stor roll. Den första delen av formeln, ”talang x ansträngning = kompetens”, påminner om formeln ”nivå = hastighet x tid”. Beskrivningarna går att förena om man ser grit som en (men inte den enda) förklaring till varför vissa barn lägger mer tid på att öva och lära sig. Det stämmer exempelvis med resultaten från studien av rättstavningstävlingen, där man mätte hur mycket tid barnen tränade. Grit utövade sin effekt genom att barnen med mer grit också la mer tid på att träna inför tävlingen.

Det finns även andra studier som pekar på betydelsen av uthållighet, även om de inte använt sig av just termen grit. I Personality quality project ville forskarna hitta psykologiska faktorer som förklarar varför vissa ungdomar klarar sina högskolestudier bättre än andra. Det är väl känt att testresultaten på intagningsprov till högskolan säger ganska mycket om hur det kommer att gå för studenter under deras senare studier, men de förklarar inte allt. Syftet med det här projektet var att identifiera vilka personlighetsfaktorer som spelar in.

Mer än hundra olika faktorer jämfördes. Men i slutänden var det en faktor som visade sig viktigare än alla andra: elevernas uthållighet och fullföljande av vad de påbörjat. Man mätte detta genom att se i vilken grad eleverna hållit fast vid fritidsaktiviteter, såsom karate, fiolspel eller fotboll. Vilken aktivitet de ägnat sig åt spelade ingen roll. Det som var viktigt var att de fortsatt med samma aktivitet under flera år i stället för att byta mellan olika intressen. De som hållit fast vid sina aktiviteter klarade senare sina högskolestudier bättre och lyckades bättre i sitt yrkesliv. Denna uthållighet är också en av de viktiga aspekter som definierar grit. Grit är inte bara relaterat till om man slutför sin skolgång eller inte, utan också till hur bra studierna går. I en undersökning av psykologi­studenter vid University of Pennsylvania var grit korrelerat med medelbetyget från universitetskurserna.

Grit spelar roll också i helt andra sammanhang. Angela Duckworth har i två studier undersökt hur grit bidrar till kapaciteten att slutföra krävande militärutbildningar. I den senaste studien ingick 677 aspiranter som valts ut för att påbörja sin träning till en elitstyrka inom den amerikanska armén. För att kunna gå vidare i sin utbildning måste de först klara av en 24-dagars hård grundutbildning som är både fysiskt och mentalt krävande. Före utbildningen gör de IQ-tester. De får också springa tre kilometer på tid för att man ska utvärdera deras kondition, och göra situps och armhävningar som test på deras fysiska styrka. Aspiranterna i studien svarade dessutom på frågorna i gritformuläret. Deras poäng på gritskalan var inte relaterad till vare sig IQ eller resultaten på de fysiska proven.

Bara 58 procent av aspiranterna lyckades genomföra grundträningen, resten hoppade av. När testresultaten analyserades kunde man se att alla de tre faktorerna, IQ, fysik och grit, bidrog till att förutspå vilka som skulle klara utbildningen. Gritpoängen gav således ytterligare information som man inte kunde få genom att titta enbart på IQ-resultaten eller de fysiska proven.

Grit verkade alltså vara ett intressant begrepp, även om flera frågor återstod. För det första var vi intresserade av att veta om grit också var viktigt för kognitiv träning eller matematikinlärning, vilket ingen tidigare undersökt. För det andra verkade en del tidigare resultat, som framgång i rättstavningstävlingar, kunna förklaras med att personer med högre grit lade ned fler timmar på att träna. Det var däremot oklart om de skulle vara mer framgångsrika om man också kontrollerade mängden träning. Det kunde man bara svara på om man kontrollerade exakt hur mycket varje person tränade, vilket vi skulle kunna göra i våra träningsstudier, där varje minut framför datorn loggades.

Den tredje frågan vi var intresserade av var vilka områden i hjärnan som var betydelsefulla för grit. Här hade vi två olika hypoteser.

Den första hypotesen var att motivationsaspekten var viktig för grit, och att vi därför borde förvänta oss att skillnader i grit hänger samman med skillnader i striatums funktion eller struktur. Vår andra hypotes utgick från att grit innebär en förmåga att utöva självkontroll och motstå impulser. Eftersom en sådan kontrollerande funktion borde vara relaterad till pannloben trodde vi att vi skulle hitta skillnader där som är relaterade till grit.

För att ta reda på vilken roll grit kan spela för träning studerade vi en grupp med sexåringar som använde surfplattor för att träna på matematikövningar eller arbetsminnesövningar med appen Vektor 30 minuter om dagen under åtta veckor. Det är en krävande träning för sexåringar. Lärarna skattade grit hos varje barn med hjälp av en version av Angela Duckworths formulär som vi modifierat för att passa yngre barn. Vi frågade exempelvis inte om deras intressen förändrades från år till år, utan från månad till månad. Skattningarna verkade fungera förvånansvärt bra: Lärarna gav ungefär samma skattningar vid olika tillfällen och olika lärare tenderade att ge samma skattningar för ett och samma barn.

Barnen fick också svara på frågor om hur rolig de tyckte att träningen var, för att vi (återigen) skulle se om deras inre motivation kunde förklara skillnader i träningsresultat. Vi gav dem också uppgifter som utvärderade matematikkunskaper, problemlösningsförmåga och arbetsminneskapacitet före och efter träning. Dessutom skattade föräldrarna uppmärksamhetsproblem med ett frågeformulär som används för att utvärdera adhd-symtom. Alla resultat på övningsuppgifterna sparades, så att vi i efterhand skulle kunna se hur mycket barnen tränat och hur mycket de förbättrats. Frågan var nu om grit kunde säga något om varför vissa barn förbättrades mer än andra.

Resultaten var glasklara: Grit förklarade hur mycket barnen förbättrades under träning, både vad gällde matematik och arbetsminnet. Grit var också korrelerat till hur mycket de förbättrades på testerna som gavs före och efter träning. Vi hade för första gången, efter flera års letande, hittat en faktor som kunde förklara träningsframgång. Relationen mellan grit och träningsförbättringar kvarstod även när vi senare utvidgade studien till mer än 300 barn.

För att kontrollera hur specifika resultaten var undersökte vi en rad andra faktorer. Barnens arbetsminne innan de började träna hade en viss effekt på träningen: Barn med högre arbetsminne förbättrades mer. Men även om vi tog hänsyn till skillnader i arbetsminne så gav måttet på grit signifikant mer information. Resultaten på problemlösningsuppgifterna, som var ett mått på intelligens, sa inget om hur träningen skulle gå. Adhd-symtom, alltså hyper­aktivitet, impulsivitet och uppmärksamhetssvårigheter, var inte kopplade till träningsframgång. Till sist analyserade vi frågor som var avsedda att mäta barnens inre motivation. Det var generella frågor om de tyckte att det skulle bli roligt att träna med surfplattor, och mer specifika frågor om de tyckte att övningarna var roliga eller svåra. Men deras svar var inte associerade med hur det gick på träningen. En faktor kvarstod alltså: grit.

Nästa fråga var om vi kunde identifiera vilka system i hjärnan som var relaterade till grit. Tillsammans med sina föräldrar hade en del av barnen frivilligt anmält sig för att också göra en undersökning med magnetkamera. En av de bilder vi tog var en högupplöst bild av hjärnans struktur. Vi analyserade först tjockleken på olika områden i pann­loben, som vi vet är viktiga för planering, inhibitionsförmåga, arbetsminne eller problemlösning. Men här hittade vi ingen korrelation till grit.

Sedan använde vi en speciell analysmetod som tittade på små variationer i storleken på striatum. Då såg vi att små skillnader i mängden grå substans, längst ned i striatum, var korrelerat med personernas grit. Det område vi identifierade kallas nucleus accumbens. Det har bedrivits mycket forskning om accumbens funktion.

Det är uppenbart att den är en viktig del av motivationssystemet. Djur vars accumbens har störd funktion lär sig sämre när inlärningen baseras på någon form av belöning. Men tittar vi närmare på data så verkar det inte som om accumbens är ansvarig för att ge en känsla av välbefinnande eller eufori. Råttor med skador i det här området fortsätter exempelvis att välja att ta narkotiska preparat. Accumbens är alltså inte det område som ger belöningskickar. Om däremot djuren själva ska leta efter sin belöning så störs beteendet efter en skada på detta område. Det är alltså själva letandet – ansträngningen eller drivet – efter en framtida, möjlig belöning som är relaterat till accumbens funktion.

Det finns många studier som visar hur aktivitet i dopaminsystemet återspeglar förväntningar, snarare än belöningar. I en numera klassisk studie av Wolfram Schultz lärde man apor att associera ett ljud med en senare belöning i form av en droppe apelsinjuice. När aporna första gången får sin belöning blir det en glad överraskning och nervcellerna som innehåller dopamin aktiveras. Men när aporna väl gjort associeringen mellan ljud och belöning börjar dopamin­cellerna i stället skicka signaler redan vid det ljud som förebådar belöningen, men inte vid själva belöningen. Dopaminet verkar då snarast koda för en förväntad framtida belöning.

I en annan intressant studie av accumbens kunde möss välja mellan två olika belöningar: en ordinär matbit eller en matbit som de visste var särskilt eftersträvansvärd men som krävde att de tog sig förbi ett besvärligt hinder. I vanliga fall väljer de alltid den mer attraktiva belöningen. Men störs accumbens funktion väljer de den mindre attraktiva men enklare vägen. De saknar driv.

En intressant fråga är hur samspelet mellan gener och miljö påverkar grit. De brittiska forskare som är knutna till den stora tvillingstudien TEDS blev också intresserade av begreppet grit och gav gritformuläret till mer än 4 600 tvillingar som var 16 år då de svarade på frågorna. Förutom grit fick deltagarna också svara på frågor som skulle utvärdera de fem grundläggande personlighetsdragen: extraversion, neuroticitet, samvetsgrannhet, öppenhet och vänlighet. Dessutom jämförde forskarna svaren på personlighets­frågorna med resultaten på ett stort nationellt skoltest som inkluderade engelska, matematik och naturvetenskap.

Som väntat var grit högt korrelerat till samvetsgrannhet. De som vill framföra kritik mot begreppet grit brukar framhålla just detta, att det liknar ett personlighetsdrag som vi tidigare redan vet mycket om. Ungdomar med höga poäng på grit och samvetsgrannhet presterade också bättre på det nationella provet. Alla personlighetsdragen, inklusive grit, var till 20–40 procent ärftliga. Men den gemensamma miljöeffekten, det vill säga hemmiljö och sådant som är gemensamt för både en- och tvåäggstvillingar, var noll. Det talar emot att föräldrar genom sin uppfostran, eller genom att föregå med gott exempel, skulle kunna påverka barnens grit.

Men å andra sidan förklarades 60–80 procent av skillnaderna av individuella miljöfaktorer, vilket inkluderar allt som inte är genetik eller hemmiljö. Det kan vara kamraters inverkan eller hur barnen formas genom att utöva olika fritidsaktiviteter. Det återstår att se om resultaten är liknande för barn i andra åldrar. Men just den här studien tyder på att föräldrarnas inverkan är mer indirekt, genom att de möjliggör barnens utveckling utanför hemmet. Det kan tyckas märkligt att miljöeffekterna utanför hemmet skulle vara viktigare än dem hemma, men det är ett vanligt mönster. Om du känner någon familj som flyttat från en del av Sverige till en annan, så tänk på vilken dialekt barnen talar. I tonåren kommer barnen i de flesta fall att prata som sina kamrater, inte som sina föräldrar.

Texten är ett bearbetat utdrag ur Torkel Klingbergs bok Hjärna, gener och jävlar anamma (Natur & Kultur).

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej.
När svaren viktas så måste alla frågor med jämn siffra viktas från fem till ett annars blir resultatet inkorrekt.

Vänligen
Carl Hägerstrand

Lägg till kommentar