Annons
Bild: 
Björn Öberg

Vår eviga skräck för ny teknik

Ikaros vingar smälte när han flög för nära solen – och Prometheus blev ihjälslagen av Zeus när han gav elden till människan. Det finns många berättelser som varnar oss för ny teknik. F&F har vänt sig till forskningen för att ta reda på vad vi kan lära oss av vår teknikrädsla. 

Författare: 

Publicerad:

2016-01-29

Förra året åtalades den 23-åriga amerikanskan Andrea Mears för misshandel. I ett friluftsområde i staden Madison, Connecticut, hade hon kastat sig över en 17-årig pojke, slitit söder hans kläder och försökt knäcka hans näsa. Alltsammans fångades på film.

Vad var det som fick henne så arg? Jo, en drönare. Pojken hade filmat landskapet genom att flyga sin radiostyrda och kameraförsedda quadrocopter.

Det här fallet är inte unikt. Flera gånger de senaste åren har medierna rapporterat om hur teknikanvändare attackerats av en uppretad omgivning. Vid ett par tillfällen har attackerna filmats och blivit virala på nätet.

Särskilt farligt tycks det vara för personer som bär så kallade Google Glass – en liten dator som bärs som glasögon och som styrs med hjälp av röstigenkänning och beröring.

Redan vid lanseringen 2014 väckte Google Glass en hel del löje. Mer än något annat högteknologiskt objekt från det senaste decenniet har de kommit att representera en glättig och oreflekterad teknikoptimism utan inslag av kritiskt tänkande, vilket inte gillas av alla.

Men det som väckt omgivningens impuls till attack är framför allt den kamera som är fäst på Google Glass skalm och som kan filma allt det bäraren ser – något som filmerna på nätet vittnar om.

I balansen mellan personlig integritet och den effektivisering av vardagsnära behov som vi har i vårt samhälle, säger sig många användare vara skeptiska till tekniken. Det visar ett projekt vid Kungliga tekniska högskolan, KTH: Assessing public acceptance of privacy invasive ICT solutions. Forskningen leds av Misse Wester och syftar till att öka kunskapen om hur människor ser på personlig integritet och olika former av övervakningsteknik – allt från insamling av surfbeteende och personliga data till kameraövervakning.

– Våra undersökningar visar att tekniken skapar en känsla av kontrollförlust, säger Misse Wester. Tekniken upplevs som riskabel och tilliten till de aktörer som samlar in informationen är låg, speciellt om insamlingen görs för kommersiella ändamål.

Framför allt är det teknik vars ursprungliga syfte inte är övervakning, men som ändå används på det sättet, som upplevs som kränkande, till exempel mobilpositionering och e-postövervakning.

Gruppen skeptiska teknikanvändare som ogärna lämnar ifrån sig personlig information via digitala plattformar har ökat med åtta procent sedan början av 2000-talet. Men det är stor skillnad mellan vad människor säger sig ha för inställning och hur de i själva verket agerar.

– Undersökningen visar också att kunskapen är låg om hur olika teknologier fungerar och om vilka regelverk som omger dem. Men samtidigt som människor misstror tekniken så gör de inte särskilt mycket för att skydda sin personliga information, säger Misse Wester.

Det som kallas för antitech-rörelsen uppstod i San Francisco kring 2014. Till en början var rörelsen en reaktion på hur teknikindustrin, med gigantiska företag som Facebook och Yahoo i spetsen, påverkade allt från demografi till ekonomi i norra Kalifornien. Hur stenrika teknikentreprenörer och välbetalda programmerare helt enkelt hade tagit över staden och trängt undan medelklassen som inte längre hade råd att bo kvar. Nu, ett par år senare, har rörelsen kommit att stå för teknikmotstånd i allmänhet och demonstrationer mot Google har blivit ett vanligt inslag i San Fransiscos stadsbild.

Men är den här negativa inställningen till teknik unik för vår tid? Nej, en tillbakablick visar att teknikutveckling har väckt kritik även historiskt.

I antikens mytologi kopplas teknologi, ingenjörskonst och vetenskapliga landvinningar samman med begrepp som hybris och apokalyps – övermod och undergång.

Som i den antika berättelsen om Ikaros. Han var son till uppfinnaren Daidalos som tillverkade ett par vingar av vax till honom. Under sin flygtur drabbas Ikaros av hybris. Han flyger för nära solen, hans vingar smälter av hettan och han störtar i havet och dör.

I en annan antik myt är det Prometheus som straffas för sitt övermod. Den högste guden, Zeus, är rädd att människorna ska försöka sätta sig upp mot honom. Han vill att de ska förbli obildade och primitiva så han förvägrar dem elden. Men Prometheus älskar människorna och vill hjälpa dem till ett bättre och bekvämare liv. Han stjäl elden från Olympen och skänker den till människorna. Tilltaget gör Zeus så rasande att han dömer Prometheus till ett fruktansvärt straff.

Sensmoralen är uppenbar. Teknik och vetenskap leder till högmod och fall. Att försöka sätta sig över liv och död är att gå emot gudarna – och det straffar sig.

Temat känner vi igen från mer sentida berättelser. Frankenstein, eller den moderne Prometheus, av Mary Shelley, räknas som en av de allra tidigaste science fiction-romanerna. Boken kom ut år 1818, i en tid då både upplysningen och romantiken präglade kultur och samhällsliv.

Handlingen är välkänd. Vetenskapsmannen Victor Frankenstein bestämmer sig för att betvinga döden genom att skapa artificiellt liv. Experimentet misslyckas eftersom han i stället skapar ett monster. Alltsammans slutar i katastrof och massdöd.

Romanen tillkom under influens av de nattliga samtal som Mary Shelley förde med bland andra den romantiske poeten Lord Byron under en sommarvistelse i Schweiz sommaren 1816.

Kritiken mot teknik och vetenskap kan många gånger fungera som ett ifrågasättande av det rationella tänkandet. Så såg i alla fall Lord Byron det hela.

Han var även en hängiven anhängare av de våldsamma ludditerna, textilarbetare som under några år på 1800-talet, under det första skedet av den samhällsomdanande industrialiseringen, drog fram över England för att slå sönder de maskinella vävstolarna. Maskinerna som effektiviserade textilproduktionen riskerade att göra vävarna och andra textilarbetare arbetslösa. Utan jobb, ingen inkomst och ingen mat på bordet. Lord Byron betraktade deras handlingar som ett uppror mot tidens upplysningsideal och teknikoptimism.

Trots att forskare i dag menar att det förmodligen inte var teknikutvecklingen i sig som drev ludditrörelsen (som för övrigt slutade i flera dödsdomar och deportationer till brittiska kolonier) utan ett allmänt missnöje över arbetarnas situation, så har ludditerna fått stå som modell för både organiserat och oorganiserat teknikmotstånd.

Men går det att bunta ihop å ena sidan våldsam ilska över hur ny teknik lyckas omstrukturera hela textilstäder och svindlande skräck för mänsklighetens undergång, med å andra sidan stillsam skepsis till övervakningsteknik och irritation över mobiltelefonernas ständiga närvaro? Ja, för motståndet mot teknikutveckling och nya maskiner behöver inte uttryckas i våldsamheter. Minst lika ofta har det kommit till uttryck i en allmän moralpanik.

På 1400-talet, flera hundra år före industrialiseringen, väckte Johann Gutenbergs nyuppfunna tryckpress en hel del oro. När munkarna inte längre måste ägna sig åt det mödosamma arbetet med att skriva av Bibeln och andra religiösa texter för hand, fruktade ledande gudsmän att munkarna skulle bli lata och deras själar förtappade. Och i det feodala Europa var det inte alla som uppskattade hur tryckpressen bidrog till att sprida läs- och skrivkunnigheten och därmed kanske upproriska idéer bland bönderna.

När den ångdrivna tryckpressen dök upp på 1800-talet utbröt motsvarande moralpanik. Nu kom den nya tekniken att stå för det massproducerade, det vulgära. Så kallad penny press trycktes på billigt papper och spred sensationsjournalistik till arbetarklassen, något som ansågs urholka deras arbetsmoral. Samtidigt protesterade tryckeriarbetarna, eftersom ångpressen var billig i drift och gjorde många av dem överflödiga på arbetsmarknaden.

Vi känner igen tankarna från mer samtida debatt. I en uppmärksammad undersökning från 2013 kom forskare fram till att hela 47 procent av alla arbeten i USA inom en 20-årsperiod kan komma att ersättas av robotar, artificiell intelligens och automatisering. Massarbetslösheten som då uppstår hotar att rasera samhällsstrukturen och den globala ekonomin.

I Sverige följde Stiftelsen för strategisk forskning efter och lät ekonomen Stefan Fölster göra en liknande studie av den svenska arbetsmarknaden, och här blev sifforna ännu högre. I sin jakt på framsteg och utveckling håller människan på att göra sig själv överflödig.

Andra har gått ännu längre i sina farhågor. För tänk om maskinerna inte bara tar våra jobb, utan även förgör oss.

1800-talet präglas bland annat av två stora genombrott: industrialiseringen och evolutionsläran. Influerad av tankegodset i den då av Charles Darwin nyligen utgivna Om arternas uppkomst, beskrev författaren Samuel Butler hur maskinerna, likt växter och djur, genomgår en sorts evolution. En konstant utveckling mot ett allt komplexare tillstånd skulle så småningom göra maskinerna så intelligenta att de skulle överträffa människan och helt enkelt förslava henne. Artikeln, med rubriken Darwin among the machines, publicerades 1863 i den nyzeeländska tidningen The Press.

Tankarna lever kvar. Under det senaste året har det blivit något av en trend att kända forskare och profiler inom teknikindustrin går ut och varnar för exponentiell teknikutveckling och artificiell intelligens, AI.

Utvecklingen av verklig, människoliknande AI skulle kunna leda till mänsklighetens undergång, menade Stephen Hawking i en uppmärksammad BBC-intervju 2014. Och på forskningsinstitutet Future of life institute i Boston har den svenska fysikprofessorn Max Tegmark samlat några av forskarvärldens största stjärnor, för att gemensamt undersöka hur det går att dämpa de existentiella risker som utvecklingen av AI medför. Utgångspunkten för Max Tegmark och hans meningsfränder är att teknikutvecklingen inte går att hejda, utan att vi måste lära oss hur vi ska hantera den så att den inte förgör oss.

Stoppa utvecklingen helt ville däremot de så kallade neo-ludditerna på 1980– och 1990-talen. Den teknik- och utvecklingskritiska rörelsen ansåg att teknik, liksom forskning och utveckling, var farligt, eftersom naturliga processer som evolutionen sätts ur spel – vilket så småningom leder till mänsklighetens undergång. Antitech-aktivisten och neo-ludditen Chellis Glendinning föreslog till och med att teknologier baserade bland annat på elektromagnetism, genetik och kemiteknik helt enkelt skulle förstöras och förbjudas, och att de som uppfunnit dem skulle straffas.

Men är det kanske inte rent av naturligt att människor reagerar med skepsis och förhåller sig avvaktande till nya företeelser?

Finn Arne Jörgensen är forskare i teknik- och vetenskapshistoria vid Umeå universitet:

– Mötet med nya teknologier representerar många gånger en sorts kontrollförlust, säger han. Vi har i alla tider delegerat olika former av kontroll till tekniken, men det är en mödosam process som måste upprepas varje gång vi möter nya teknologier, och det tar ett tag innan vi vågar lita på dem.

I höstas publicerades Finn Arne Jörgensens artikel ”Why look at cabin porn?” i den amerikanska tidskriften Duke University Press. Begreppet cabin porn syftar på en internationell internetföreteelse där människor publicerar bilder på stugor, bilder som kommenteras av andra, på bloggar och sociala medier.

Stugorna avbildas isolerade i naturen; fotona saknar både människor och infrastruktur. Vi ser inga vägar, inga elledningar eller tv-antenner. Vad är det här för fenomen?

Cabin porn representerar en romantisk natursyn, säger Finn Arne Jörgensen. Stugorna i naturen symboliserar en orörd, ostörd plats dit många längtar. Tekniken som representerar kontrollförlust förblir dold i bilderna.

Men teknik och natur är två begrepp som ständigt omförhandlas, som vi ger nya betydelser.

I Norge är exempelvis hytte-kultur – bruket att gå på tur och leva enkelt stugliv långt från civilisationen och mobilmaster – en mycket uppskattad aktivitet. I dag ser många norrmän hytte-livet som en tradition med lång historia, som ett sätt att återgå till en mer ursprunglig tillvaro där tekniken inte styr våra liv.

Men faktum är att när hytte-kulturen uppstod på 1800-talet, var den en högst tekniktillvänd företeelse. Den norske turistforening som bildades 1868 hade som mål att med hjälp av en mängd nya teknologier göra naturen mer framkomlig.

Kartor, guideböcker, vägbyggen och framför allt byggandet av hytter var några av de metoder som skulle göra naturen tillgänglig för människor.

De norska stugorna, som i dag representerar en romantisk natursyn, var en gång symboler för infrastruktur och modern utveckling.

– Det pågår en ständig förhandling om vad som får räknas till den autentiska naturen i förhållande till teknologin, menar Finn Arne Jörgensen. Men vi kan aldrig frigöra oss från tekniken – att vara människa är att vara en användare av teknik.

Men finns det någon samlande faktor för fenomen som längtan till något ursprungligt, oro för mänsklighetens framtid, kravet på mobilfria zoner och våldsam ilska mot Google? Jo, det är kritiken av en oreflekterad teknikutveckling vars påverkan på vårt samhälle vi inte kan greppa, utan bara spekulera om.

Jerry Määttä är doktor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och forskar om science fiction. Det är en film- och litteraturgenre som bemöts med ett konstant och möjligen växande intresse från fans och konsumenter. Men påfallande ofta är det ganska dystra och teknikkritiska skildringar vi möter.

– Att skriva utopier är svårt, säger Jerry Määttä. Det är svårt att hitta en intressant dramaturgi. I dystopin är det mycket lättare att skapa underlag för de mellanmänskliga konflikter som gör berättelsen intressant.

tt vanligt tema inom science fiction är berättelser om apokalypsen – världens undergång.

– Det tycks finnas ett ständigt behov av undergångsberättelser, säger Jerry Määttä. De apokalyptiska berättelserna kan fungera som ett sätt att bearbeta rädsla, en form av mental eller psykisk säkerhetsventil. Man föreställer sig det värsta för att vara mentalt beredd om det skulle hända.

Men apokalypsen är mångfasetterad. Berättelserna är mörka på ytan men ofta finns det en ljusglimt.

– Apokalypsen inom science fiction kan också vara en sorts katharsis, en rening. Alltså ett sätt att skapa underlag för nyordning, där det gamla förstörs och någonting nytt uppstår.

Men hjälp av en databas över de mest spridda verken med apokalyptiskt tema, inom både litteratur och film, har Jerry Määttä gjort en statistisk analys av hur berättelser om jordens undergång under olika perioder har gått upp och ner i popularitet. Och han har hittat mönster:

– Det tycks finnas en koppling mellan politik, ekonomi och den science fiction som produceras under en viss period, säger han. Det visar sig att många av de allra viktigaste apokalyptiska berättelserna har producerats under perioder av allmän ångest, ekonomisk tillbakagång och social och politisk oro.

Perioder som 1930-talets depression eller 1980-talets kalla krig har satt spår i sf-produktionen och lämnat ett relativt sett stort antal verk efter sig. Men under perioder av extrem kris, som exempelvis de båda världskrigen, liksom under politiskt stabila perioder, tycks produktionen vara låg.

– 1990-talet var en lugn tid. Muren hade fallit och världen tycktes bli en fredligare plats. Under de här åren producerades förhållandevis få verk med apokalypsen som tema.

Vi befinner oss fortfarande i kölvattnet av terrorattentaten den 11 september 2001 i USA. Det senaste decenniet har vi också upplevt miljöproblem, finanskriser och stora migrationsströmmar, och vi har fått lära oss begrepp som existentiell teknikutveckling, något som skulle kunna tänkas påverka floran av apokalyptiska berättelser.

Men både Jerry Määttä och Finn Arne Jörgensen menar att det inte går att säga så mycket om teknikrädslan i vår egen tid. Det är inte förrän i efterhand som vi kan avgöra om exempelvis attackerna på Google Glass-användarna är representativa för vår samtid eller om det är händelser som fått oproportionerligt stor spridning på grund av sitt spektakulära innehåll.

– Och det finns heller ingenting i själva tekniken och dess funktioner som avgör hur vi kommer att se på den, om vi tar den till oss eller är skeptiska, säger Finn Arne Jörgensen. Vårt förhållande till tekniken är helt enkelt någonting vi hela tiden förhandlar om.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar