Annons

Ett forskningsetiskt dilemma

Författare: 

Publicerad

2011-05-22

Vad ska en forskare göra, om han eller hon kommer fram till något som inte ”går” att publicera? Inom samhällsvetenskaperna har jag ibland träffat på detta problem. En forskare berättade till exempel att hon hade gjort intervjuer för att få veta mer om hur en viss grupp i samhället levde och vilka normer de ansåg viktiga. När hon upptäckte att det skulle öka fördomarna (eller motviljan) mot den här gruppen om hon offentliggjorde sina rön, valde hon att inte göra det.

”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på!” Detta råd som tillskrivs filosofen Benjamin Höijer (1767-1812) har väckt både beundran och förargelse. Ett problem med att följa rådet är att inte bara forskaren själv utan även - och framför allt - de som är föremål för forskningen riskerar att hamna i helvetet på grund av sanningssägandet.

Sanning eller hänsyn, vad ska prioriteras? Detta är ett verkligt dilemma, för hur man än gör blir det inte bra.

Forskare lever inte i ett lufttomt rum, och forskningen står inte bortom gott och ont. Men hur mycket hänsyn ska forskaren ta till vad som för tillfället är gångbart i samhället? Dagmar Lange, mer känd som deckarförfattaren Maria Lang, fick sitt avhandlingsarbete fördröjt då hon hade upptäckt att föremålet för hennes studium, Pontus Wikner, var homosexuell. På 1940-talet var detta inte lämpligt att säga om en ”vitter” författare.

Charles Darwin väntade i tjugo år med att offentliggöra sina rön om evolutionen, och att han inte väntade ännu längre än till 1859 med att ge ut sin bok om arternas uppkomst anses bero på att han fick veta att Alfred Russel Wallace var honom i hälarna med sin snarlika upptäckt.

Darwin förstod att hans rön skulle väcka förargelse och ville ha starka belägg för att han hade rätt innan han vågade publicera. Han verkar ha varit mycket medveten om att det finns andra krafter än rent intellektuella som påverkar vilket bemötande en forskare får. Argument kan väga lätt när det vill sig illa. I en anteckningsbok skriver han att det inom praktiskt taget alla vetenskapsområden används repressiva metoder för att hindra publicering, förvägra någon en professur eller att i pressen förfölja någon med invektiv och förlöjliganden. Detta leder till att den som har impopulära idéer håller inne med dem, publicerar anonymt, presenterar sina idéer i försvagad form eller skjuter upp publiceringen i många år.

Robert Malthus hade publicerat sin bok ”An Essay on the Principles of Population” anonymt 1798. Den boken blev en avgörande inspirationskälla för Darwin. En annan föregångare till Darwin var Robert Chambers, som 1844 hade gett ut en bok med titeln ”Vestiges of the Natural History of Creation” anonymt. Den väckte stor förargelse, och geologen Adam Sedgwick skrev i ett brev till sin kollega Charles Lyell att ”om boken är sann, är religionen en lögn”. Lyell, en av Darwins mentorer, ska ha instämt och sagt att om boken var sann, vore ”all vår moral förgäves”. Man kan förstå att detta höll tillbaka Darwin.

Den som ”bara” är ute efter sanningen och inte efter att göra karriär på sin forskning, kan kosta på sig att publicera anonymt, men det är inget alternativ för dagens forskare som hela tiden måste visa upp sina meriter för att få mer pengar att forska för. Så hur ska en modern forskare göra med oönskade resultat? En lösning är förstås att utelämna dem ur redovisningen och hoppas att ingen upptäcker det, men hur ”etiskt” är det?

Den danske medicinaren Daniel Andersen, som har varit aktiv i debatten om vetenskaplig oredlighet, är mycket klar: Att hålla tillbaka oönskade resultat som har kommit fram genom kvalitetsmässigt god forskning är lika allvarligt som att fabricera data, säger han. Skälet är att man i båda fallen handlar bedrägligt mot dem som ska ta del av resultaten.

Återstår då att låta bli att forska på områden där det är troligt att man får fram oönskade resultat. En fri forskare är naturligtvis inte tvungen att forska om ett visst område, men är det alltid bra att vissa områden inte blir utforskade? I efterhand är det lätt att se att forskare har blundat för vissa fakta när det var inopportunt att se dem. Ett sådant exempel är att det dröjde länge innan biologer ”såg” att många djurarter är homo- eller bisexuella.

Enligt mitt vetenskapsideal ska en forskare försöka stå utanför sin egen tid och plats och inte begränsas av vad det omgivande samhället godkänner som opportunt. Ett sådant vetenskapsideal gör inte det skisserade dilemmat mindre.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar