Annons

Oredlighet i forskning

Författare: 

Publicerad

2010-09-27

Sverige är ett u-land när det gäller att hantera oredlighet i forskning. U-land ska här läsas ”underutvecklat land”, inte ”utvecklingsland”. Om detta har jag tjatat i många år. Insatta och erfarna människor håller med mig, men regering och riksdag är totalt ointresserade.

När regeringens senaste forskningsproposition hade lagts, kritiserade jag hur den behandlade den grundläggande forskningsetik som gäller vetenskapens trovärdighet: http://www.fof.se/tidning/2009/1/tandlost-forslag-mot-forskningsfusk.

De två största bristerna i själva hanteringen är (1) att en stor del av forskningen inte kan granskas av utomstående, nämligen den som utförs av andra än universitet och högskolor; (2) att lokala potentater har alldeles för stort inflytande i bedömningen av om något är klandervärt eller inte. Därtill kommer en mängd andra brister som jag har skrivit om i olika böcker och artiklar men som jag inte kan ta upp här.

Anledningen till att jag nu återkommer till det här ämnet är ett aktuellt ärende, kallat STAN-studien. Den var ett samarbete mellan flera svenska universitetssjukhus och ett företag. Det upptäcktes konstigheter i studien, och ärendet hamnade efter flera turer hos den expertgrupp inom Vetenskapsrådet som från 2002 har utrett misstänkt oredlighet i forskning. VR avgav i somras utlåtandet att de mest ansvariga hade ”avvikit från god vetenskaplig sed” (DNR 312-2008-7602). Nu har rektorn vid Lunds universitet (en annan än den rektor som bad om hjälp med att utreda saken) ”fattat beslut” i ärendet. Och han säger att det visserligen har förelegat fel i studien men att de inte är av så allvarlig art att de kan betecknas som oredlighet i forskning. Nej, ”avvikelse från god vetenskaplig sed” är en mildare bedömning än ”oredlighet”.

Detta innebär emellertid inte att man bara kan lägga saken till handlingarna och låta allt fortsätta som förut. Det finns lärdomar att dra av det här fallet, liksom av de flesta andra fall som kommer i dagen. I STAN-studien fick uppfinnaren av den teknik som skulle utprovas, tillika delägare i företaget som tillverkade den, vara monitor och kvalitetsansvarig för studien. Vi kan kalla honom NN. En anmärkningsvärd detalj är att NN inte är upptagen som medförfattare till den artikel som blev följden av studien.

I VR:s utlåtande heter det: ”Enligt de regler som utformats av International Council of Medical Journal Editors (ICMJE) och som flertalet stora internationella tidskrifter inklusive Lancet följde vid studiens publicering skulle samtliga författares potentiella intressekonflikter ha angetts vilket också skedde. De sakkunniga [personer som VR:s expertgrupp tillsätter för varje enskilt fall] anser att det formellt inte förelåg något regelbrott i att monitorn var nära knuten till studiesponsorn Neoventa. En så nära koppling innebär dock en risk för partiskhet och att monitorn blir mindre objektiv i sina bedömningar. De sakkunniga poängterar att denna typ av partiskhet är vanlig i forskning och att den inte kan likställas med oredlighet i forskning.”

Att hänvisa till att något är vanligt förekommande kallar jag ”cosi fan tutte-argumentet”. En brittisk medicinare, Harold Hillman, har myntat uttrycket ”parafraud” och gett många exempel på dåligt beteende i forskningssammanhang som är vanligt i forskarsamhället men som enligt honom borde stävjas, bland annat genom bättre utbildning av forskarstuderande. En del av hans exempel gäller publiceringsetik, där det finns många möjligheter att trampa fel.

Ett problem som ofta har uppmärksammats är att alltför många ”författare” tränger sig på och vill stå med på en artikel. Mindre uppmärksammat är att vissa typer av medarbetare ofta utesluts som författare. Det gäller framför allt sådana personer som, liksom NN, är direkt kopplade till ett företag. När Lancet nu efterfrågade potentiella intressekonflikter hos alla medförfattare, kunde de ju inte fråga NN om detta, eftersom han inte stod med som författare.

Utredningar av misstänkt oredlighet i forskning bör leda till att det förebyggande arbetet förbättras. Det är betydligt viktigare än att straffa de inblandade som kanske inte begrep bättre. Efter det här fallet borde det bli standard att alla som har bidragit substantiellt till en studie står med som författare, och att inte kommersiella medarbetare slentrianmässigt utelämnas.

För övrigt kommer väl Sverige att framhärda som u-land så länge de svenska politikerna får bestämma själva. Det man möjligen kan hoppas på är att EU utfärdar riktlinjer för hur problemet ska skötas. Flera EU-länder ligger långt före oss och kan i så fall tjäna som förebilder.

Kommentera:

11

Dela artikeln:

Kommentarer

Hej Birgitta! Du skriver att flera EU-länder ligger långt för oss. Vilka är dessa redligare I-länder? Vad har det fått för praktiska konsekvenser i dessa länder (dvs inte bara policydokument och riktlinjer, utan ändrat beteende på forskargolvet)?

Vänliga hälsningar,

Johan

Hej Johan,

EU-länder som ligger före oss är bl.a. Danmark och Tyskland. Men även länder utanför EU, speciellt Norge och USA har mycket bättre utvecklade system för att ta hand om (o)redlighetsfrågorna. Eftersom forskningen är internationell, borde samma regler gälla överallt. I en artikel i Svenska Dagbladet som kom tio dagar efter mitt blogginlägg nämner Pär Omling och Göran Hermerén också OECD, ESF och ENRIO: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hardare-tag-mot-fuskande-forskare_5....

Det du efterlyser är hur praktiken påverkas av strukturerna. Detta är effekt som kräver ingående empirisk forskning. Det kan jämföras med forskning om huruvida rattonykterheten verkligen minskar genom nykterhetskontroller längs vägarna.

Just nu är det snarare antalet utredda oredlighetsfall man kan mäta effekten av systemet i. Den nämnda artikeln i SvD påpekar att anmälningar om forskningsfusk i Danmark är mer talrika, trots att det finns fler forskare i Sverige. Detta tyder på att man är mer medveten om problemet i Danmark, inte att danska forskare avviker mer från god vetenskaplig sed än vad svenska gör. En del vill gärna tro att ”hälsan tiger still”, men det har visat sig att när utredningsinstanser upprättas i ett land blir fler fall kända och anmälda. Att det skulle vara så att forskare börjar fuska på grund av att det inrättas organ för att anmäla och utreda dem är lika verklighetsfrånvänt som att tro att bilförare börjar köra onyktra när de vet att det finns nykterhetskontroller utmed vägarna.

Om man har ett system där färre fall av oredligt förfarande har möjlighet att sopas under mattan, är det troligt att folk skärper sig mer. Men eftersom okunnigheten om forskningsetik fortfarande är stor, är det alldeles nödvändigt med en bättre utbildning. Då skulle man förhoppningsvis kunna slippa hamna i situationen att omfattande plagiat i en avhandling upptäcks först i samband med disputationen – för att nämna ett någorlunda färskt svenskt exempel.

Om man hade ett system där all forskning kunde anmälas och utredas, skulle man inte (som nyligen har hänt) behöva hamna i situationen att man upptäcker ett fall av trolig fabricering av data men inte har någonstans att vända sig med sin upptäckt utan måste låta saken bero, därför att arbetet inte har gjorts inom högskolan. Detta, att bara högskoleforskning får utredas, är en anomali som kan jämföras med att man kontrollerar nykterheten enbart hos förare av personbilar, inte av lastbilar. Det faktum att man då inte hittar några fall av onykterhet hos lastbilsförare kan inte tas till intäkt för att dessa alltid är helnyktra när de kör.

Själv avgick jag för fyra år sedan ur Vetenskapsrådets expertgrupp som utredde misstänkta fall av oredlighet och har inte arbetat systematiskt med frågan sedan dess. Därför finns det säkert detaljer i de senaste årens verksamhet som du kan få bättre besked om direkt från Vetenskapsrådet.

För ganska jämnt fyra år sedan skrev mina kolleger i expertgruppen och jag en debattartikel om hur vi ville ha det:
http://www.vr.se/huvudmeny/tvarsnittnr32006/debattforskningsfuskborutred...

Såvitt jag vet har ingen av oss ändrat uppfattning sedan dess.

Om du skulle vilja läsa lite mer ingående resonemang om hela denna fråga rekommenderas följande, inklusive de referenser som finns i böckerna:

”Forskningsfusk och vetenskaplig oredlighet: Forskarnas ansvar och samhällets insyn” (Enheten för medicinsk etik, Lunds universitet 1996, ISBN 91-973056-0-X).

”Vetenskap och moral” (Nya Doxa 2002), speciellt kap. 3, 4 och 6.

”Etik i biomedicinsk forskning – en orientering” (Studentlitteratur 2005) kap. 3 och 4.

Samtliga nämnda skrifter har mig som författare, men där finns många utländska referenser.

Tack för ett mycket utförligt svar och bra referenser!

Jag tror inte det här är ett så känt område för många aktiva forskare, eller så skiljer sig kanske kunskapen om oredlighet mellan de olika forskningsfälten. Oredlighet är ju också ett ganska vitt begrepp. Om jag nu fokuserar på just plagiering så tillmäts detta brott olika vikt inom olika kulturer, och då menar jag kulturer i bred mening. T ex är det "best practice" att så långt det är möjligt återanvända programmeringskod från gamla datorprogram när nya ska skrivas (för att uttrycka mig förenklat). Är det open source så återanvänder man även andras kod. Samma synsätt har vissa utländska doktorander och postdocar i min grupp applicerat på t ex den experimentella beskrivningen (hur gjordes proverna) och ibland t o m på inledningen till artikel. Deras argument har varit att en bra beskrivning är en bra beskrivning och blir sämre av att skrivas om varje gång. För mig känns det mycket konstigt att läsa samma stycke som i förra artikeln, men för en annan kultur upplevs detta som ett användbart textblock som inte vinner på att skrivas om eftersom det inte alls är det nya i studien. I ett fall så återanvände de vårt eget textblock. I ett annat fall var ett block kopierat från en annan grupps hemsida! Vilken skandal om jag inte känt på mig att just det stycket var så mycket bättre skrivet än den övriga artikeln.

Lärdomen av detta är väl att VR och universiteten måste göra det tydligt vad som är oredlighet. Ibland kan det tyckas vara självklart, men då antar man att alla tänker lika. Vad de kanske kommer att missa är att göra detta tillsammans med oss på forskargolvet. Vi har redan idag best practices för vad vi tillåter oss att göra och inte göra. Det skiljer sig säkert från område till område och jag tror t ex inte att medicinare vill ha en kommitté med fysiker som berättar hur de ska sköta sig. En dialog behövs. I t ex fallet med open source publishing tycker jag att VR helt ignorerat hur forskarna upplever de nya dekreten. Om oredlighetsbegreppet ska göras tydligare, gör det i så fall tillsammans med forskarna.

Återigen, tack för snabbt och utförligt svar!

Hej igen!

Intressant det du säger om olika syn på plagiat! Stephanie J. Bird vid MIT har skrivit så här:

”Foreign students may also need extra help in deciphering the unarticulated aspects of research practice. For example, in some cultures plagiarism is a high form of compliment so individuals from those cultures need help in understanding that it is not only NOT universally acceptable, but, in the Western scientific community, it is prohibited.” (”Mentors, Advisors and Supervisors: Their Role in Teaching Responsible Research Conduct”. I: Science and Engineering Ethics 2001, vol. 7, sid. 455-468.)

För övrigt har jag bett relevanta personer inom VR och Centrala etikprövningsnämnden (som nu har tagit över ansvaret för oredlighetshanteringen) att ha dina synpunkter i åtanke. Jag skulle inget hellre vilja än att fler forskare engagerade sig i den här diskussionen.

Vänliga hälsningar
Birgitta Forsman

Intressant diskussion! Ändå tycker jag att positiva incitament till förbättring saknas. Systemet för publicering är bristfällig, och incitament för forskare att ifrågasätta, granska i efterhand, upprepa och sakligt omkullkasta andras publicerade resultat är obefintliga. Birgitta Forsman förordar ordningsreglar och granskning från högre instans (rätta mig om jag har fel). Själv undrar jag om inte forskare själva är bäst lämpade att granska varandras resultat och slutsatser - inte bara de resultat som kommer från Sverige - utan från hela världen. Går det inte att skapa självständiga mekanismer där forskare själva kan rapportera om oegentligheter genom att publicera sina (väl grundade) misstankar?

Om jag har förstått rätt så handlar det här om att fusk och oegentligheter i publicerad forskning skall upptäckas och inte får premieras. Granskningen som görs av redaktören och granskarna (referees) hos en tidskrift räcker inte för att stävja eventuell fusk. Bara en sådan trivial sak att granskarna ofta inte har tillgång till rådata från kvantitativa mätningar (allt från enklare mätningar till röntgenkristallografidata, massspektrogram och NMR data) gör att skillnaden mellan att "lyfta fram" och "frisera" inte kan avgöras innan publicering. Författaren kan (och måste) lyfta fram resultat genom att välja vilka delar som visas - och hur dessa visas. När forskning bekostas av skattebetalarna så bör man få valuta för pengarna, och kräva att tidskrifter tillhandahåller rådata - helst också för granskarna innan publicering.

Apropå plagiering så är klipp-och-klistra-tekniken något som jag ser ofta i introduktioner och material- och metod-beskrivningar. Att rabbla upp samma saker istället för att helt enkelt referera till tidigare publikationer har att göra med olika syn på vad som utgör en "komplett" publikation. Här regerar institutionens och den enskilde forskarens praxis - och inte minst tidskrifternas egna riktlinjer. Att omformulera text utan att omformulera innehåll är enligt mig en meningslös redaktionell övning. Vänjer man sig tidigt (redan som doktorand) att istället publicera ofta i publikationer som premierar hänvisningar över kompletta beskrivningar i alla lägen, då kan man vänja sig vid att hänvisa utan att för den delen behöva upprepa genom att klippa och klistra.

Visst kan man gå några kurser i etik och moral, men när det kommer till kritan så är det vanans makt som avgör. Vanor ändras med övning och incitament, inte genom rädsla för konsekvenser. För övrigt borde man kanske uppmuntra forskare att våga göra fler misstag själva, så att eventuellt ifrågasättandet av deras resultat inte blir till en personlig hedersfråga.

Det är just de brister som du beskriver i ditt andra stycke som gör att de vanliga rutinerna inte räcker. Det är då det behövs regler för hur oredlighet av olika slag ska hanteras. Givetvis är det allra viktigast att förebygga oredlighet och få in goda rutiner. Det har jag skrivit om i bl.a. de referenser som nämns tidigare i den här diskussionen. Förebyggande arbete kan säkert se ut på lite olika sätt, men behovet av fuskprevention finns i alla verksamheter. Liksom behovet att beivra överträdelser.

Din kommentar om att forskare är bäst lämpade att granska varandras resultat är helt självklar. Och det är alltid forskare som genomför utredningar av anmäld oredlighet. Men det måste finnas strukturer som gör det möjligt att på ett ordnat sätt göra detta.

Tack för att du nyanserar frågan, Birgitta! Det är viktigt, som du skriver, att inte se det som svart eller vitt. Ändå ser jag inte fördelarna att skapa flera hinder och farhågor för just svenska forskare att publicera. Däremot vill jag förespråka större obligatorisk öppenhet med rådata - någonting som offentliga finansiärer är fullt berättigade att kräva.

Forskning är nationsgränsöverskridande och måste så förbli. Även om etik- och granskningsnämnder i Sverige lyckas fullt ut med sitt arbete att kvalitetssäkra all svensk forskning så kommer det sannolikt att öka tvekandet och publiceringsförlamningen hos många av våra (offentligt finansierade) forskare (samtidigt som oredigheter bland forskare i utlandet kommer att fortsätta som förr). Svenska forskare i Sverige kommer att våga publicera ännu mindre än vad de gör idag. Målet att stävja fusk och oredighet är så diffus att det är svårt att veta huruvida vi har lyckats eller ej. Kan vi inte istället göra gällande för vetenskapliga tidskrifter att om de vill publicera svenskfinansierad forskning så måste rådata (i form av ascii-filer med rådata för samtliga redovisade grafer, fullständiga beräkningsalgoritmer, diffraktionsdata, mm) alltid tas med som bifogade filer? Har Sverige eller EU någonsin försökt att ställa sådana krav på publicering av (statsfinansierad) forskning? Det känns som betydligt enklare att spela med öppna kort från början istället för att börja begära att de misstänkta visar korten i efterhand.

Jag håller med om att det vore bra med open access till rådata, och ibland fungerar det så också. På senare år har dock fokuseringen på patent och kommersialisering utgjort hinder för detta. En del universitetsforskare har vittnat om att de på konferenser medvetet håller inne med sina intressantaste rön för att inte deras konkurrenter ska få några gratis snilleblixtar. Det är en mycket olycklig utveckling. Därtill kommer att privatfinansierad forskning inte kan antas ha den önskvärda öppenheten.

Svenska forskare är inte mer utsatta för granskning än forskare i andra västländer. Oredlighetsutredningar startade i USA för 20 år sedan och i flera andra länder långt före Sverige. Danmark, Norge och Finland, för att nämna några grannländer, har var sitt system för detta. Hittills har det skötts på nationell basis, men som jag skriver i krönikan ovan vore det önskvärt med ett internationellt grepp - utom för sådana discipliner, oftast humaniora, som skriver på det nationella språket.

Kravet att följa god vetenskaplig sed ska inte ses som ett större hinder än de regler som gör att bilister måste köra på rätt sida vägen och hålla hastighetsbegränsningarna.

Jag vill också påpeka att oredlighetsutredningar gynnar förfördelade personer. Det första fall som VR:s expertgrupp lät utreda gällde en yngre forskare som hade fått delar av sitt material stulet av sin handledare. För honom blev utredningens resultat en upprättelse som gjorde att han fick en chans att arbeta vidare med forskning.

Vi verkar vara överens om att problemet finns, men vi skriver om två i grunden olika sätt att försöka lösa det på.

Jag förespråkar att problemet angrips på publikationsnivå, att redan där komma åt eventuella oredigheter. Vetenskapliga tidskrifter ägs förvisso av företag som gör vad de vill. Ändå finansieras en stor del (den största delen?) av forskningen med skattepengar. Alltså kan och bör VR, NIH och andra offentliga finansiärer kräva motprestationer av sina bidragstagare (forskare). Om finansiärer tvingar forskare att publicera på ett visst sätt, då kan tidskrifterna bli tvungna att rätta sig därefter (NIHs krav på allemansrätt på publicerat material - open access - har troligtvis ökat trycket på tidskrifter att ändra sina affärsmodeller, vilket har skett och fortsätter att ske).

En rimlig motprestation för att bland annat stävja oredighet vore att rådata bifogas vid publicering. Om en korresponderande författare insisterar att rådata bifogas (som "supplementary material" eller att den deponeras på någon offentlig databas) i en artikel som skall publiceras, så är det möjligt att medförfattarna eller tidskriftsredaktionen finner detta överflödigt. Författaren kan då tvingas att ge vika och undanhålla rådata. Om finansiären bestämmer däremot att rådata måste inkluderas, då kommer rådata med oavsett. Om forskningen delfinansieras å andra sidan av ett företag som vill visa sina resultat utan att redovisa dessa fullt ut, då kan man fråga sig om det handlar om forskning eller om reklam. Framförallt bör de statliga/offentliga delfinansiärerna ha klart för sig hur de vill ha det. Den som betalar (huvuddelen) bör också ha rätt att diktera villkoren.

Det låter bra, det du säger, men jag tror tyvärr att ditt förslag till lösning är orealistisk. Och även om det skulle fungera, skulle det bara lösa en liten del av alla oredlighetsproblem som kan dyka upp. (Be mig inte förklara mer i detalj. Läs mina böcker i stället; där är det mesta förklarat och exemplifierat.)

Men skicka gärna ditt förslag till anslagsgivande organ och hör efter vad de säger!

Lägg till kommentar