Oredlighet i forskning

Sverige är ett u-land när det gäller att hantera oredlighet i forskning. U-land ska här läsas ”underutvecklat land”, inte ”utvecklingsland”. Om detta har jag tjatat i många år. Insatta och erfarna människor håller med mig, men regering och riksdag är totalt ointresserade.

När regeringens senaste forskningsproposition hade lagts, kritiserade jag hur den behandlade den grundläggande forskningsetik som gäller vetenskapens trovärdighet: http://www.fof.se/tidning/2009/1/tandlost-forslag-mot-forskningsfusk.

De två största bristerna i själva hanteringen är (1) att en stor del av forskningen inte kan granskas av utomstående, nämligen den som utförs av andra än universitet och högskolor; (2) att lokala potentater har alldeles för stort inflytande i bedömningen av om något är klandervärt eller inte. Därtill kommer en mängd andra brister som jag har skrivit om i olika böcker och artiklar men som jag inte kan ta upp här.

Anledningen till att jag nu återkommer till det här ämnet är ett aktuellt ärende, kallat STAN-studien. Den var ett samarbete mellan flera svenska universitetssjukhus och ett företag. Det upptäcktes konstigheter i studien, och ärendet hamnade efter flera turer hos den expertgrupp inom Vetenskapsrådet som från 2002 har utrett misstänkt oredlighet i forskning. VR avgav i somras utlåtandet att de mest ansvariga hade ”avvikit från god vetenskaplig sed” (DNR 312-2008-7602). Nu har rektorn vid Lunds universitet (en annan än den rektor som bad om hjälp med att utreda saken) ”fattat beslut” i ärendet. Och han säger att det visserligen har förelegat fel i studien men att de inte är av så allvarlig art att de kan betecknas som oredlighet i forskning. Nej, ”avvikelse från god vetenskaplig sed” är en mildare bedömning än ”oredlighet”.

Detta innebär emellertid inte att man bara kan lägga saken till handlingarna och låta allt fortsätta som förut. Det finns lärdomar att dra av det här fallet, liksom av de flesta andra fall som kommer i dagen. I STAN-studien fick uppfinnaren av den teknik som skulle utprovas, tillika delägare i företaget som tillverkade den, vara monitor och kvalitetsansvarig för studien. Vi kan kalla honom NN. En anmärkningsvärd detalj är att NN inte är upptagen som medförfattare till den artikel som blev följden av studien.

I VR:s utlåtande heter det: ”Enligt de regler som utformats av International Council of Medical Journal Editors (ICMJE) och som flertalet stora internationella tidskrifter inklusive Lancet följde vid studiens publicering skulle samtliga författares potentiella intressekonflikter ha angetts vilket också skedde. De sakkunniga [personer som VR:s expertgrupp tillsätter för varje enskilt fall] anser att det formellt inte förelåg något regelbrott i att monitorn var nära knuten till studiesponsorn Neoventa. En så nära koppling innebär dock en risk för partiskhet och att monitorn blir mindre objektiv i sina bedömningar. De sakkunniga poängterar att denna typ av partiskhet är vanlig i forskning och att den inte kan likställas med oredlighet i forskning.”

Att hänvisa till att något är vanligt förekommande kallar jag ”cosi fan tutte-argumentet”. En brittisk medicinare, Harold Hillman, har myntat uttrycket ”parafraud” och gett många exempel på dåligt beteende i forskningssammanhang som är vanligt i forskarsamhället men som enligt honom borde stävjas, bland annat genom bättre utbildning av forskarstuderande. En del av hans exempel gäller publiceringsetik, där det finns många möjligheter att trampa fel.

Ett problem som ofta har uppmärksammats är att alltför många ”författare” tränger sig på och vill stå med på en artikel. Mindre uppmärksammat är att vissa typer av medarbetare ofta utesluts som författare. Det gäller framför allt sådana personer som, liksom NN, är direkt kopplade till ett företag. När Lancet nu efterfrågade potentiella intressekonflikter hos alla medförfattare, kunde de ju inte fråga NN om detta, eftersom han inte stod med som författare.

Utredningar av misstänkt oredlighet i forskning bör leda till att det förebyggande arbetet förbättras. Det är betydligt viktigare än att straffa de inblandade som kanske inte begrep bättre. Efter det här fallet borde det bli standard att alla som har bidragit substantiellt till en studie står med som författare, och att inte kommersiella medarbetare slentrianmässigt utelämnas.

För övrigt kommer väl Sverige att framhärda som u-land så länge de svenska politikerna får bestämma själva. Det man möjligen kan hoppas på är att EU utfärdar riktlinjer för hur problemet ska skötas. Flera EU-länder ligger långt före oss och kan i så fall tjäna som förebilder.