Annons

Är världen för komplicerad för dig, eller misslyckades inte Lysenko?

Författare: 

Publicerad

2010-10-19

Trofim Lysenko (1898 -- 1976) var en sovjetisk biolog som försökte få vete och andra sädesslag att växa ordenligt på nordligare breddgrader. Istället för att använda klassisk genetik grundade Lysenko sitt förädlingsprogram på att miljön påverkar växternas egenskaper på ett sätt som sedan går i arv. Han blev snabbt populär bland journalister och inom det politiska skiktet i Sovjet eftersom hans arbete utlovade snabba resultat och låga kostnader. Med tiden blev kritiken mot Lysenko allt hårdare. Andrei Sakharov menade 1964 att Lysenko “är ansvarig för den skamligt bakvända sovjetiska biologin och speciellt genetiken, för att sprida pseudovetenskapliga åsikter, improvisera experiment, degradera kunskap, och för att misskreditera, avskeda, till och med döda många ärliga forskare” (min översättning).

Ibland kan det ta tid innan riktig kunskap om världen brottar ner pseudovetenskapen. När det gällde Lysenko så tog det upp emot 30 år innan till och med den sovjetiska politiska eliten insåg att hans hypoteser inte stämde överens med verkligheten.

Nu har Lysenkos pseudovetenskap dykt upp i en ny form. Ur en journalistisk synvinkel verkar det vara attraktivt att föra fram kontroversiella uttalanden liknande Lysenkos. I stället för att förklara de komplicerade sambanden inom framför allt genetik så väljer journalister ibland att basunera ut ett enkelt men missvisande budskap. Det är inte i vilka tidningar som helst som det här hänt. Vad sägs om den vetenskapliga tidskriften Nature, tyska Der Spiegel eller amerikanska Newsweek och New York Times?

Själv blev jag för en tid sedan intervjuad av en frilansjournalist inför ett inslag i Vetenskapsradion i P1. Redan från början förklarade jag att delar av den artikel som intervjun grundade sig på var kraftigt förenklad och spekulativ. Förutsättningarna var inte speciellt bra för en intervju. Eftersom jag inte gjorde de enkla men kanske felaktiga slutsatser som finns i artikeln och framför allt pressreleasen så blev jag mycket riktigt i stort sätt bortredigerad. När inslaget låg ute på nätet efter att ha sänts i radio kunde man läsa följande på Vetenskapsradions webbplats:

“Kanske är farhågorna att klimatförändringarna ska ta död på många växter överdrivna. En brittisk studie på europeiska orkidéer visar nämligen att de kan anpassa sig snabbare till nya förhållanden än man väntat sig, och att förmågan att klara nya villkor kan gå i arv. Blommornas anpassning skedde inte genom mutationer i arvsmassan, utan på det så kallade epigenetiska planet.”

Men vänta lite här, kanske du tänker. Artikeln är ju publicerad i en vetenskaplig tidskrift, granskad av anonyma kollegor till artikelförfattarna genom peer-review. Tyder inte det här på att det man brukar kalla för Lamarckism, det som Lysenko grundade sin verksamhet på, att förvärvade egenskaper kan gå i arv? Det är i alla fall den koppling som journalister brukar göra när liknande artiklar förs fram.

Men nej. Lysenko misslyckades med sina experiment hur man än vrider och vänder på det, något som ledde till missväxt, förlorad avkastning och svält. Det är inget stort paradigmskifte på gång inom biologin. Som Florian Maderspacher mycket riktigt påpekar i senaste numret av Current Biology så är den grundläggande bilden av hur genreglering går till redan känd:

DNA-sekvensen bestämmer målet för det molekylära maskineri som markerar vilka gener som ska producera protein och vilka som ska stängas av. Maskineriet består av styrproteiner, icke-kodande RNA och kemiska modifieringar av DNA och de proteiner (histoner) som de långa DNA-molekylerna ofta är invirad kring.

Det är ett flexibelt maskineri där gener också genom påverkan från den yttre miljön kan stängas av och sättas på. Visst, forskningen har idag inte koll på vilken roll varje molekyl har i hela processen, men de stora dragen har funnits uppmålade under en längre tid. De nya forskningsrön som kommit från epigenetiskt håll kommer inte heller omkullkasta de stora dragen och den grundläggande slutsatsen att det är DNA, hela genomet men inte mer, som står för den överväldigande delen av ärftligheten. Visst vore det spännande om nya rön skulle leda till en revolution inom biologin. Om rönen var övertygande skulle jag kasta mig över dem och skriva mängder av blogginlägg. Å andra sidan, om det ska vara någon mening med vetenskap så bör man hålla sig till det som går att bevisa och upprepa.

Hur mycket komplexitet klarar du av, kära läsare? Problemet med orkidéartikeln är inte de vetenskapliga resultaten i sig. De är både nya och jättespännande. Det är de populärvetenskapliga tolkningen av denna och liknande artiklar som är problemet. Epigenetiken kommer inte leda till att växterna klarar klimatförändringen bättre än vad som tidigare förmodats. Evolutionärt inriktade ekologer sedan Göte Turesson på 1930-talet vet att det finns mycket ärftlig variation mellan individer av vilda organismer. Det är en djungel där ute.

Artikelförfattarna har använt en metod för att scanna av specifika kemiska modifieringar, metylering, av orkidéernas DNA. Metoden finns tillgänglig och är relativt billig. Det ger forskarna möjligheten att jämföra mönster i variation i DNA-sekvens med variation i metylering av samma DNA-sekvenser. Eftersom forskarna har jämfört mönster så kan de inte med säkerhet säga vad som orsakar de samband som de funnit. Precis som andra vetenskapliga artiklar så tolkar de sina resultat utifrån ett urval av en rika flora av tidigare forskningsresultat.

Nu kommer vi till pudelns kärna. Problemet med tolkningen av artikeln handlar om två saker. Den första är huruvida miljön direkt påverkar ärftliga egenskaper, eller om det är det naturliga urvalet som gynnat de individer som är bäst anpassade till sin livsmiljö. Så som artikelförfattarna också påstår är handlar det med största sannolikhet om just naturligt urval också för orkidéerna, oavsett om det är metylering eller DNA i sig som står för den ärftliga variationen mellan plantor av orkidéer. Ingen har alltså påstått att det finns en direkt (kausal) koppling mellan miljön och ärftligheten så som Lysenko och Lamarck menade. Jag hoppas att det är glasklart.

Det andra handlar om hur metyleringsmönster i DNA ska tolkas; uppstår de spontant och slumpmässigt, påverkas deras uppkomst av den yttre miljön eller finns det sekvenser i DNA som bestämmer var och när de ska tillämpas? Det är fortfarande en fråga som kan diskuteras. Forskningen kan idag inte följa varje molekyls roll i det genetiska spelet. Även om forskarna har gjort en grov scanning av orkidéernas DNA så kan det inte uteslutas att de missat snuttar av DNA som kan vara avgörande.

Det är ett vetenskapligt dilemma; det är i stort sätt omöjligt att visa att något inte finns, det kan bara visa sig mindre och mindre sannolikt. Det som får mig att misstänka att det finns bakomliggande genetiska skillnader i DNA som ger i alla fall stora delar av de skillnader i metyleringsmönster som forskarna hittar är resonerande: Om inte DNA orkestrerar i stort sätt alla delar av de metyleringsmönster som finns i organismer, om de skulle uppstå slumpmässigt och sedan nedärvas hos växter, vore det inte då osannolikt att växter inom ett område ser så lika ut? Om ett slumpmässigt metyleringsmönster vore möjligt, borde inte det naturliga urvalet motverka att ett sådant flexibelt med kaotiskt system skulle sprida sig?

Florian Maderspacher fortsätter i sin intressanta kommentar i Current Biology att fundera över varför epigenetiken genererar så många populärvetenskapliga artiklar. Kanske, menar Maderspacher, är epigenetiken tillsammans med spöken från biologins historia ett sätt att göra molekylärbiologi sexigt. Det är i så fall en farlig väg att gå. Det innebär att vetenskapsjournalistiken begår samma misstag som Trofim Lysenko en gång gjorde, om än inte med samma ödesdigra resultat. Dessutom så förlorar den spillra av vetenskapsjournalistiken som fortfarande finns kvar på redaktioner runt om Sverige och världen sitt existensberättigande om journalisterna inte kan placera nya forskningsrön i en relevant kontext.

Själv så tycker jag att forskningen i sig är tillräckligt spännande. Det är oerhört viktigt att både forskare och journalister håller sig till de resultat som forskningen verkligen kan bevisa. Om vi börjar sväva ut och göra kopplingar som inte har något stöd i vetenskapliga resultat så hamnar vi på en farlig plats nära Trofim Lysenkos pseudovetenskap. En vetenskapsjournalistik som istället kan placera nya forskningsrön i ett relevant sammanhang kan hjälpa allmänheten att förstå den värld vi lever i. Därför måste vetenskapsjournalister vara extra noga med att se skillnad på det som står på en solid vetenskaplig grund från det som är spekulationer och vilda hypoteser. Därför kan jag inte ge journalister de svar som de vill ha för en rapp och käck intervju, utan känner mig tvungen att gå in på de vetenskapliga bevis som föreligger. Då får man räkna med att bli bortredigerad.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Mycket, mycket bra rutet! Stå på dig Emil. Läsarna klarar av mer komplexitet än somliga tror! Media är dock en annan femma. Nu vore det extra intressant att också få kommentarer från

1. Björn Gunér på Vetenskapsradion, och
2. Jesper Kårehed vid Uppsala Universitets Botaniska Trädgård (intervjuad av Vetenskapsradion)

för att på så sätt kanske få saken utredd, och därtill bli en vetenskaplig diskussion rikare. Det är ju fullt möjligt att båda håller med dig helt och hållet.

Det gör nog däremot inte den som kommenterat Vetenskapsradions hemsida (som du länkat till i din text)...

Tack för din kommentar Johan. Jag har pratat med Jesper som till viss del känner sig felbehandlad. Han fick mer eller mindre i uppdrag att citera artikeln och artikelförfattarnas påståenden. Jag ska försöka återkomma till detta ämne i ett blogginlägg inom kort. Tidskriften Science hade nyligen ett specialnummer om just epigenetik där det finns mycket intressant att hämta. Vidare kom det nyligen en intressant artikel om diabetes och fetma hos möss där artikelförfattarna menade sig ha funnit en närmast miljöinducerad nedärvning från fäder till döttrar -- en tolkning som jag är skeptisk till men deras resultat (på knappt tio möss per behandling) ligger fast. Som sagt, jag får återkomma. Världen är inte så enkel och det tar tid att själv få den empiriskt etablerade kunskap om behövs för att närma sig verkligheten.

Lägg till kommentar