Annons

Är humanisternas forskning dålig?

Författare: 

Publicerad

2012-08-16

Aj, aj, nu har vi stackars icke-naturvetare råkat ut för en omgång humaniora-bashing igen. Den flitiga samhällsdebattören Bo Rothstein anser att vi är ”provinsiella” och gör dålig forskning. Varför tycker han det då? Jo, för det vi skriver citeras inte så ofta på internet. Sånt borde inte Vetenskapsrådet (en av de största forskningsfinansiärerna) ge pengar till, menar BR.

Nu är jag förstås extra sur eftersom jag själv hör till dem som fått forskning finansierad av Vetenskapsrådet. Och jag kan hålla med om att vi humanister borde publicera oss mer på engelska – att vi inte gör det är nämligen en av orsakerna till att vi har relativt låg citeringsgrad bland internetpublikationerna. Men det är inte så lätt. Skriver man medicinska texter på engelska räcker det med ett aktivt ordförråd på – vad ska vi gissa? – kanske 2–300 ord, plus medicinska facktermer. Inom humanioran krävs mer. Jag satt själv här om månaden och försökte översätta en kommentar fälld av en 1800-talsdam, angående hur männen drack när hon var ung: ”Det bekom herrarna så lagom, det var ju inte att överlasta sig – de blefvo bara glada och litet tendra – och det klädde dem så väl.” Men visst, det är bara att kämpa på, och hoppas att det i framtiden dyker upp mer pengar att söka för översättningshjälp.

Men det är inte bara språket som är kruxet. Det är att humanioran är ett litet ämnesområde jämfört med naturvetenskap och medicin – och dessutom har vi inte börjat publicera oss digitalt förrän alldeles nyligen. Vill Bo Rothstein se vad humanioran är värd borde han inte jämföra vår kvantitet med naturvetarnas, som är mycket fler. Och vill han prompt räkna någonting föreslår jag att han går in på ett forskningsbibliotek – Kungliga biblioteket eller Uppsala universitetsbibliotek till exempel – och börjar räkna citeringar i de *tryckta *publikationerna. Det bör hålla honom sysselsatt ett tag.

Ack ja, jag inser att jag blir tvungen att underteckna den här bloggen

”Med utmärkt högaktning,
Kapten Stofil”.

Kommentera:

9

Dela artikeln:

Kommentarer

Jag har haft förmånen att få delta i olika forskningsaktiviteter sedan 1964. Dessvärre måste jag tillstå att den bild Rothstein tecknar i stort sett stämmer med mina iakttagelser (jfr www.rondellen.net/culture31_eng.htm ). En kraftfull rationalisering av forskningens administration är trängande nödvändig. Det innebär överföring av övertalig personal till aktiv forskning eller annat produktivt arbete. Detta innebär ingen nedvärdering av forskningens kulturella aspekter. Men grundbetydelsen av ordet "kultur" är "odling". Poängen med en odling är att den försörjer sin odlare, helt eller delvis.

"Peer review" - skall det vara korrekt svenska?

Undrar Vän av Ordning

Tack för dessa värdiga genmälen till min signatur!
Bo, jag är inte säker på att jag uppfattat exakt vad det är du vill få sagt, men när det gäller administration har du helt rätt. Jag tror inte jag överdriver om jag skriver att forskare inom humaniora avskyr administration. Nästan alla vill inget hellre än att få forska istället för att administrera. När det gäller din knivskarpa metaforik sträcker jag vapen i förundran.
/Hanna

Nåja, nu var det inte citering "på internet" det handlade om, utan internationellt. Om svensk humsamforskning höll internationellt hög klass så borde väl även forskare utanför Sverige få ta del av resultaten. Det GÄR att skriva om svensk historia på engelska - jag lovar! Men det är lite svårare och tar lite mer tid. Men man kanske kan låta bli alltför långa källcitat, och mer hålla sig till sina resultat.

Jo då, det var just internetbaserad citering Bo Rothstein faktiskt hade kollat upp - Google Scholar närmare bestämt. Att Rothstein sätter likhetstecken mellan internet och internationellt är lite irriterande, tycker jag, även om jag håller med om att svenska humanister måste bli synligare och skriva mer på engelska (och varför inte andra stora språk också).

Ditt tips att undvika långa källcitat är visserligen härligt patroniserande, men inte särskilt bra. När man publicerar svensk historia i internationella tidskrifter visar det sig ofta att det de är allra mest intresserade av är en återgivning av svenskt källmaterial. Om du inte håller med får du gärna återkomma med en länk till något du själv publicerat (men helst inga fler drygheter).

Nej, han skriver i sin senaste debattartikel i DN, som jag utgår ifrån att du syftar på, om just "internationellt erkänd" forskning, "internationellt uppmärksammad" forskning och "internationell exponering". Artikeln inleds med ingressen "För få citeras utomlands".

Att återutge svenskt källmaterial är väl knappat samma sak som att publicera forskningsresultat?

Och ja, jag har skrivit om svensk historia på engelska - och dessutom om amerikansk historia på svenska. Det går, jag lovar. Trots att många termer och begrepp kan vara svåra att översätta.

Okej, jag håller helt med om att svenska forskare måste kämpa på med engelskan; hur mycket man citerar ur sina källor är nog en bifråga.
Men du, angående Rothsteins artikel: kolla igen, så ser du att han mycket riktigt *pratar* om att vara internationellt erkänd osv - men det han egentligen *tittat* på är just Google scholar. Vilket förstås gör oss vänner av det tryckta ordet (och skeptiker inför Google) mäkta purkna.

Du får verkligen gärna skicka mig en länk, eller referens, till vad du skrivit - jag läser gärna för att få idéer till hur man översätter knepiga begrepp på bästa sätt. Du hittar min mailadress på historiska institutionens hemsida, Uppsala universitet!

Jo, jag vet att att han använt google scholar som mätintrument - men poängen handlar om internationell exponering. Och där är det glest med svenska humsamforskare. Jag håller med om att citeringsanalys inte säger allt, men det säger något. Kan bara hålla med om Rothsteins slutreplik: "skriv gärna stora böcker på svenska men publicera en sammanfattning i en artikel för internationell publicering så att de högkvalitativa resultaten kan komma kollegerna världen över till del." (http://www.dn.se/debatt/en-forskningskultur-dar-internationell-publiceri...)

Jag skrev själv några konferenspaper för presentation i USA när jag var doktorand under förra seklet. De finns inte att länka till. Men poängen, insåg jag när jag skrev dem, var att försöka hitta generaliserbara teoretiska resonemang i min forskning. Källtekniska diskussioner och begreppsanalys passar bra med svenska specialister, men bland amerikanska forskare fick man försöka lyfta blicken. Läser inte du även forskning från andra länder? Går det inte att dra lärdomar från andra språkområden - även om man inte är specialist på landet och språket? Humanister talar gärna om globalisering och mångkultur. Det är dags att praktisera detta mer om man vill slippa fler påhopp från retstickan Rothstein!
http://www.fof.se/tidning/2010/3/en-retsticka-ar-jag-nog

:-)

Jag förstår Bosse Rothsteins invändningar mot humanisternas kvalité på forskning. Det är sant att få svenska forskare är nämnda bland de främsta i litteratur, lingvistik och antropologi runt i världen. Ytterst få, få publiserat på internationella tidskrifter, bla andra jag själv. Varför? Finns inga andra som vågar? Det tror jag inte. Min uppfattning är att Sverige har hundratals namn som forskar och producerar utmärkt jobs. Att man inte skriver tillräcklig bra engeska kanske är en förklaring, men jag tror att nånting ligger hos vederbörande akademiska myndigheterna, som stoppar forskare att ge sig känna. Kakan är för litet i Sverige, trost dess välstånd tidigare och regeringarnas har bortsett Humaniora, därför att, de tror, det ge inte mycket utkastning på företagskonton. (De måste vara paff med den success några svenska författare fått utomlands!) Å andra sidan, eftersom kakan är för liten, folk med professorsjob , därmed kandidaterna tugar på deras lilla ben som skrämda underdog, med redsla att nån gån dyker upp nån större och barkande dog, som ge dem att huka sig. Det upplevde jag på Lunds universitet på 70-talet.
Link:http://www.rockartscandinavia.se/pdf/2011/Rebolledo_A11.pdf

Lägg till kommentar