Annons

Bibliometri är en återvändsgränd

Författare: 

Publicerad

2010-01-02

Bibliometri används alltmer för att utvärdera forskning och forskare, man mäter, på olika alltmer sofistikerade sätt, inte vad forskarna faktiskt kommer fram till, om de ökar vår kunskap och människa och natur, utan hur de citeras. Man fältnormerar som det heter, eftersom olika aktörer och forskningsområden har olika traditioner, så vissa slipper lindrigare undan än andra. På mycket kort sikt finns det ett samband mellan gammal vanlig peer-review, där experter inom ett fält bedömer forskningen de känner till, men på längre sikt undermineras forskningens trovärdighet: forskare kan alltmer uppfattas individer som söker bibliometriska poäng, inte sanningen eller åtminstone ökad kunskap om naturen. Genom att bli populär eller ha inflytande över priser, anslag, publicering, kan man förbättra sin bibliometri.
Peer review fungerar hyggligt, om än med skavanker, en förutsättning är pluralism: enstaka grupperingar eller rentav individer ska inte få styra för mycket, då kan nya obekväma, spännande och fantastiska rön göras. Att det finns mer forskning än någonsin borde inte vara något problem, det finns ju fler forskare också. Så fort man kan kvantifiera inom ett område , hur dålig metoden än är, så lär den användas (tänk bara på att de skickligaste kirurgerna bör få flest komplikationer eftersom de får de svåraste fallen!). Det rimligaste är därför att man upphör med bibliometri.
Johan Frostegård

Kommentera:

6

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack för ett trevligt och viktigt inlägg! Jag har funderat ganska mycket på olika citeringsindex och hur det påverkar vad enskilda forskare ägnar sin tid åt. Risken är uppenbar och verklig att forskare ägnar sig åt att publicera så mycket som möjligt i högciterade tidskrifter, något som i sig inte nödvändigtvis är kopplat till ny kunskap om världen.

Under 2009 har Charles Darwin firats. Hans forskargärning blev möjlig tack vare att han kom från en rik släkt, han blev helt enkelt försörjd av släktens förmögenhet. Är det så ny innovativ forskning ska bedrivas i framtiden, av de rika?

Trots det så har jag, med min begränsade erfarenhet, inte kommit fram till något system som skulle vara bättre än det befintliga, trots alla brister som finns. Jag ser det lite som den representativa demokratin - ett system som har många problem, som när majoriteten negligerar minoriteters intressen, men en diktatur är än värre, där en minoritet kan förtrycka en majoritet. Därför vill jag fråga dig; om de olika utvärderingssystemen tas bort, skulle det inte då leda ännu mer till svågerpolitik? Är inte det nuvarande system ett försök att undvika just detta?

Även om kritiken mot bibliometri är korrekt, så tycker jag Emil har en bra poäng. Om man argumenterar för att avskaffa rådande ordning, så bör man väl presentera något alternativ som är bättre?

Ja, men Frostegård föreslår ju fortsatt bruk av peer review. Det är ju bara bibliometrin han är emot.

Det finns redan ett system, peer-review, och även om detta har skavanker så är syftet åtminstone att bedöma vad som är bra, och bedömarna är experter i fältet. Genom pluralism, med ett flertal anslagsgivare där bedömarna inte är samma personer, så kan svågerpolitik motverkas, men vi kan inte räkna med att det går att utveckla ett objektivt utvärderingssystem: subjektiva faktorer kommer alltid att spela en roll i utvärdering av vetenskap.
Problemet är att bibliometri inför något helt annat: vetenskaplig bedömning baseras här på popularitet - citeringar, impactfactorer - och inte på huruvida forskaren lagt fram en ny hypotes och/eller gjort nya fynd som förbättrar våra kunskaper om människa och natur. Vetenskap har blivit alltmer förknippad med politik, tänk bara på debatterna om klimat och kost! Om allmänhet, journalister, och även forskarkollegor alltmer uppfattar vetenskap som något som inte handlar om att närma oss en mer korrekt bild av verkligheten, utan om en jakt på bibliometripoäng står vi inte bara inför ett trovärdighetsproblem, där vetenskap blir något man lättare än nu kan ifrågasätta; viljan att ge anslag från skattepengar kommer säkerligen att minska den med.
Bästa sättet är att helt upphöra med bibliometri, tror jag, och fortsätta med peer review, som kanske behöver reformeras, t ex genom att den tillmäts större meritvärde eller rentav honoreras med pengar för uppdragen (vilket jag dock är osäker på om det är en bra idé). Men som sagt, visserligen finns det fler forskare än någonsin men även fler, därmed, som kan bedöma forskningen inom sitt fält.

Ok. Då förstår jag. Själv har jag fått uppfattningen om att det just är peer-review förfarandet i en ansökningsprocess som drabbas av svågerpolitik, och att bibliometrin är ett försök att göra ett avsteg från det personberoende systemet och försöka få ett kvantitativt mått på en forskares kvalitéer.

Själv har jag fått riktigt patetiska kommentarer vid mina fåtaliga forskningsansökningar. Det är knappast någon objektiv bedömning. Samtidigt satt jag redan i en dålig sits eftersom jag hade publicerat väldigt lite, så mina chanser var dåliga i båda ändar.

När en ansökan har blivit bedömd i peer-reviewsystemet så måste granskarens omdöme om en specifik ansökan vägas mot andras. Blir inte det ett väldigt subjektivt omdöme, där personliga kontakter och forskargruppslojalitet kan bli väldigt viktigt?

Generellt kan jag tycka att de forskargrupper som lyckas dra in stora summor anslag helt klart lyckas få höga citeringspoäng, men antagligen skriver de väldigt bra ansökningar också, som får bra omdömen hos granskare. Därmed inte sagt att andra gruppers ansökningar inte är bra, eller inte håller kvalité med avseende på projektbeskrivning.

Helt klart måste man, förutom att vara en duktig forskare, vara en streber i dagens svenska universitetsvärld. Frågan är hur många bra projekt som går förlorade, hur mycket kunskap som vi inte får oss till lags på grund av det, och hur det hade kunnat göras bättre. Själv tror jag varken på bibliometri eller peer-review, så för mig ligger frågan kvar; finns det något (tredje) bättre sätt?

Jag menar att peer-review är nödvändigt,och ingen har övertygat mig om att något annat system skulle fungera bättre. Däremot är jag skeptisk till (miss)bruket och övertron av bibliometriska
mått som kommer att gynna forskare oh grupper som satsar på "säkra kort", snarare än risktagande och nydanare. Bibliometriska mått är dessutom värdelösa när man ska utvärdera unga forskare, t.e.x. på postdocnivån, eftersom deras arbeten inte har börjat citeras. Jag tror faktiskt att vi måste erkänna att det alltid kommer att finnas ett visst mått av subjektivitet i bedömningarna av ansökningar - och det är inte nödvändigtvis fel. Forskning måste präglas av risktagande, och man ska inte bara se det som en tävling där den som har publicerat mest när man dör som den "bäste".

Lägg till kommentar