Annons

Religion för ateister?

Författare: 

Publicerad

2014-01-16

De flesta ateister jag känner är helt oberörda och ointresserade av religion. Jag och en del andra kan däremot inte upphöra att lockas och fascineras av fenomenet. Alltså kunde jag naturligtvis inte låta bli att köpa Alain de Bottons bok ”Religion för ateister”, när jag hade fått syn på den i bokhandeln och bläddrat lite i den. Jag hade läst några av hans tidigare böcker och visste att han skriver flyhänt och underhållande.

Författaren är uppfostrad av ateistiska föräldrar med judisk bakgrund. Från sin barndom minns han att om föräldrarna upptäckte att någon de kände hyste religiösa känslor, började de betrakta den personen ”med den ömkan man brukar förbehålla dem som haft oturen att drabbas av en degenerativ sjukdom”. Detta lät lovande, tyckte jag.

de Botton försäkrar att han aldrig har vacklat i sin övertygelse om att Gud inte existerar, men i tjugofemårsåldern genomgick han en kris när han lyssnade på Bachs kantater, såg Bellinis madonnor och kom i kontakt med zenbuddhistisk arkitektur. Han landade i en hållning som han beskriver så här:

- Jag insåg att mitt fortsatta motstånd mot teorierna om livet efter detta eller om himmelska väsen inte var något giltigt skäl att ge upp religionernas musik, byggnader, böner, ritualer, högtider, helgedomar, pilgrimsfärder, gemensamma måltider och illuminerade manuskript.

Detta är, med undantag för böner, precis samma uppfattning som jag har hållit fast vid under mina drygt femtio år som ateist. Även om jag tycker illa om den etik och moral som särskilt de abrahamitiska religionerna har manifesterat genom tiderna, uppskattar jag estetiken. Som jag skriver i min bok ”Gudlös etik” skulle bönderna i min barndoms Småland aldrig ha fått höra musik av Bach och Buxtehude om det inte hade varit för att den spelades i kyrkan. Förvånansvärt många landsortskyrkor i Sverige klarade sig också undan den protestantiska bildstormningen på 1500-talet och visar upp en färgprakt som måste ha tett sig paradisisk för den på bilder och färger svältfödda menigheten. Under vinterhalvåret var ju nästan allt svart-vitt eller grått ända fram till 1900-talet.

Alain de Botton utgår i sin bok från att ”den viktiga frågan är inte huruvida Gud finns eller ej, utan hur man för diskussionen vidare när man väl har konstaterat att han uppenbarligen inte existerar”. Sedan kritiserar han sekularismen och ateisterna för att inte ha tagit vara på insikten om att religionerna skapades för att fylla vitala behov som ligger i människans natur. Enligt min mening generaliserar han för mycket när han kritiserar ateisterna, men kanske gör han det för att locka troende i fällan; de kan lätt känna igen sin egen ateismkritik.

På 1800-talet försökte Auguste Comte, annars mest känd som grundare av positivismen, skapa en religion för ateister som han kallade Mänsklighetens religion. Den skulle vara anpassad till den moderna människans emotionella och intellektuella krav, inte till behoven hos befolkningen i Judéen för två tusen år sedan eller den i norra Indien ett halvt årtusende tidigare. Comte menade att det inte finns någon anledning att förbli lojal mot trossatser som daterar sig till en tid då människan knappt kunde tillverka ett hjul, än mindre konstruera en ångmaskin. Däremot hämtade han det bästa ur olika religioner, det som rörde konst och ritualer.

Tyvärr förverkligades inte Comtes idéer, eventuellt beroende på att han använde ordet religion, som kan ha stött bort dem han ville nå. Men kanske finns det större möjlighet i dag med våra nya medier och kommunikationsmedel? I liten skala erbjuder Förbundet Humanisterna sekulära ceremonier vid livets milstolpar, och den internationella föreningen Brights gör också seriösa försök i samma riktning. I Holland deltar sekulära humanister på lika villkor med religiösa samfund i så kallad själavård på sjukhus.

de Botton menar att det krävs en institutionalisering för att goda idéer ska kunna förverkligas. Men då handlar det också om att få in pengar. Där lämnar de Botton några intressanta uppgifter: Katolska kyrkan har 97 miljarder dollar i årsintäkt, medan det multinationella företaget Procter & Gamble har 78 miljarder och världens bäst betalde författare får in 40 miljoner dollar. Inte undra på att katolska kyrkan har haft råd att låta prakten flöda över!

Det är inte så konstigt att sekulära alternativ till kyrkor och gudstjänster i stort sett saknas. Det har trots allt inte varit tillåtet att vara ateist särskilt länge och är fortfarande förbjudet i vissa länder. Religionerna har ett flertusenårigt försprång. Men tänk, om vi kunde knappa in lite på det! Om man varje söndag (eller lördag eller fredag) i någon vackert dekorerad lokal läste upp i förväg fastställda stycken ur världslitteraturen och ramade in högläsningen med välljudande musik från Bach till Beatles, skulle nog en glädje och andäktighet infinna sig utan de övernaturliga inslag som religionerna bygger på.

För egen del skulle jag gärna utgå från Richard Dawkins ”The Ancestor’s Tale: A Pilgrimage to the Dawn of Evolution”, den bästa bok jag någonsin läst. Man kunde då högläsa olika berättelser, till exempel Orangutangens berättelse, Salamanderns berättelse, Galapagosfinkens berättelse och 153 berättelser till ur denna fantastiska bok. Siffran bygger på 52 veckor med 3 årgångar och en berättelse per vecka. I Svenska kyrkan läser man upp två berättelser varje söndag, en gammaltestamentlig och en nytestamentlig. Om man imiterar detta, skulle man i den sekulära veckoceremonin kunna få med till exempel en sonett av Shakespeare, en dikt av Goethe eller ett stycke av Euripides. De kvaliteter som de troende finner i sina heliga texter kan ofta återfinnas i kulturens yttringar, skriver de Botton.

Dawkins berättelser i ”The Ancestor’s Tale” är inga vanliga fabler. De bygger på vetenskaplig grund. Med dem kan man visa att det är lika fängslande för fantasin att läsa om vad som hänt under evolutionens gång som att läsa de bibliska berättelserna. Jag vill inte att Bibelns innehåll ska glömmas bort, men dess monopol måste brytas – utan att ersättas med Koranen eller andra religiösa skrifter.

Dawkins blir ibland kritiserad för att vara känslokall, vilket är helt fel. Han är rationalist men också emotionellt välutvecklad; det vet den som har läst mycket av det han skrivit. Han berörs emellertid av andra saker än de religiöst troende. Till exempel har han sagt att när han höll i Turkanapojkens skalle kände han sig andäktig. Ja, vad har helgonreliker att komma med i jämförelse med mycket äldre lämningar av våra föregångare? ”Science is beautiful”, säger Dawkins. Ja, i sina bästa stunder är den nog det.

Alain de Botton understryker att det inte räcker att låta goda idéer stanna i böcker, för då blir de i stort sett bortglömda. Idéer och tankar behöver inte bara formuleras vältaligt; de måste också ständigt upprepas om de ska bli ihågkomna. Det räcker inte att någon lektor står och mässar entonigt i ett påvert seminarierum för ointresserade studenter eller att en filosof skriver en essäbok som säljer halvbra och snart är bortglömd. Inte ens de största författarna når ut, om ingen hela tiden slår på trumman för dem, så som de troende slår på trumman för sina heliga skrifter.

Det är alltså inte bara det kognitiva innehållet i budskapet som är viktigt. Lika viktig är inramningen. Katolska kyrkan har ett strängt ritual, som tilltalar våra känslomässiga behov. de Botton skriver:

- Missalets liturgiska komplexitet – det sätt på vilket boken om hur mässan ska firas anvisar församlingsmedlemmarna när de ska titta upp, stå, falla på knä, be, dricka och äta vid bestämda tidpunkter – talar till en viktig aspekt av människans natur som har stor nytta av vägledning i hur vi uppför oss tillsammans med andra.

Detta har Svenska kyrkan i sin populistiska strävan delvis förflackat. Men till och med McDonald’s har förstått behovet av strikt ”varumärkeskommunikation”. De har, berättar de Botton, förfärdigat en 300-sidig handbok för nyanställda, med instruktioner för varje upptänklig handling och transaktion. Här finns regler för exakt var den anställdes namnskylt ska sitta, exakt hur mycket majonnäs det får finnas på undersidan av hamburgerbrödets överdel, etcetera.

Att upprepningar, stränga ritualer och vackra bilder tilltalar våra känslor betyder förstås inte att alltihop är ofarligt. Hur farligt eller ofarligt något är beror på vilket innehåll som läggs i de förföriska formerna. Det är lätt att missbruka godtrogenheten hos människor, och det är väl det som religionerna såväl som politiska diktatorer ofta har gjort. Och det är väl därför som rationalistiska ateister ofta har värjt sig mot känslomässiga yttringar. Men kanske kan vi, för att inte drunkna i kommersiell kulturlöshet, plocka det bästa ur både texter och ritualer?

Kommentera:

37

Dela artikeln:

Kommentarer

Jag undrar om de flesta ateister är helt ointresserade av religösa fenomen. De anlägger en avståndstagande attityd kanske, men i ktitiken finns ju också ett genuint (ibland positivt) intresse. Om man börjar filosofera kring vad vår omvärld egentligen ÄR med vetenskapens partiklar, kvarkar, vågor, fält och krafter, hamnar man lätt i tanken på "före Big Bang" och kanske även "flera universum". Bara en sådan fundering som "intelligent liv i något annat solsystem" ger följdfrågan: "Vad tror dessa varelser på?"
Den personlige guden, som ser och styr absolut allt "i realtid" och som hör bön, är nog mer som i en ockult och mystisk värld, men är väl inte vetenskapligt möjlig att totalt utesluta. Våra fysiker är sannolikt inte på länge än framme vid "förklaringen på allt", kan vi lugnt utgå från.
På sistone har t o m forskare hävdat att världsalltets dimensioner är två och att alla andra existerar som hologram ungefär.
Om bönderna i Småland aldrig varit kristna, hade de utan tvivel fått höra musik (kanske likvärdig med Bach och Buxtehude) genom något liknande hinduisk musik. Indierna har ju bevarat sin egen utveckling av en "ursprunglig indoeuropeisk" religion, som har sina heliga skrifter och inspiration till musik. En likartad utveckling kunde ha ägt rum i vårt geografiska område.
Till sist: Gör inte våra största författare just detta: plockar det bästa ur både texter och ritualer?

Det är svårt att veta vad som hade hänt om inte kristendomen hade erövrat Europa. Idealet för min del hade varit att den hellenistiska kulturen och de gamla grekiska filosoferna och naturforskarna hade fått fortsätta arbeta. Även kulturen hade säkert vunnit på det. 

Jag ser att Dawkins The God Delusion visas upp här bredvid. Tyvärr, skulle jag säga, har den blivit den i Sverige mest lästa boken av Dawkins. Och tyvärr är det få som har läst The Ancestor's Tale, som alltså är helt makalös.

Det intressanta i resonemanget blir ännu mer intressant om man ställer frågan åt andra hållet så att säga; vad hände när kristendomen kom till Europa? Det skulle ge en bättre möjlighet att utvärdera vilken inverkan religionen, i detta fall kristendomen, hade på Europa. Sedd bakåt kommer nämligen en faktor in i resonemanget nämligen, människan. Hon är ju lika över hela jorden och följaktligen har hennes religion livsfilosofi, verklighetsuppfattning osv , för det har alla folk haft, utformat det samhälle hon lever i.
Ateismen är ju en härledning av verkligheten utifrån paradigmet; gud finns inte. Det finns en risk att ateismen inte skulle överensstämma med verkligheten om man utgår från paradigmet: det finns en Gud.

Rättelse: Ser att jag underskattade antalet texter som läses i samband med söndagsgudstjänsterna i kyrkan. Det är tre stycken, en gammaltestamentlig och två nytestamentliga (epistel och evangelium). Det ger 3 texter x 52 veckor x 3 årgångar = 468 texter. Tänk vilken folkbildningsinsats man kunde göra med så många texter ur världslitteraturen!

Hej!
Tycker att det är bra att inte idén om "Mänsklighetens religion" fick fäste.
Birger Schlaug har en länk till ditt inlägg på sin blogg. Skulle naturligtvis ha svarat här, ber om ursäkt för att jag inte gjorde det! Vill du veta varför jag tycker att det inte är bra med en "Mänsklighetens religion" så besök gärna Birger Schlaugs blogg. Väldigt intressant det du skriver!

Med vänlig hälsning
Lisbeth

Hej Lisbeth!

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Fick inget svar på Birger Schlaugs blogg heller. Kan du inte utveckla dina tankar lite?

Häromåret hade Sveriges Radio (P1) en serie kring just de Bottons bok och de frågor den väckte. Läkaren Pia Dellson satte fingret på det jag själv ofta tänkt på: vi kan behöva ha tillgång till professionella personer som man kan tala med om sina innersta känslor och tankar när livet är svårt, inte för att man är sjuk eller onormal utan bara för att man lever och livet är tufft. Kyrkan erbjuder detta - men för den som är ateist, vart skall han/hon vända sig? Jag vet inte om programmen fortfarande ligger kvar för lyssnande, de var mycket hörvärda.

Hej Karin Almbladh. Jag tyckte också att Pia Dellsons tankar var viktiga och intressanta. Programmet tycks ligga kvar i OBS arkiv. Det sändes den 17 oktober 2012. Jag har lite pejl eftersom jag skrev ett antal bloggar (se hemsideslänken) utifrån den programserie - "Vad ska man tro på?" - som det ingick i. Pia Dellson berör jätteviktiga frågor som det pratas alldeles för lite om.
Länk: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/106261?programid=503

Det finns ytterligare aspekter religionens plats i människors liv. Religionen tillhandahåller riter, inte bara som övergångsriter (födelse, äktenskap, död) och att det vid personliga kriser möjlighet till samtal med präst som kan lyfta av sorg, skuld och skam och därmed hjälpa till att gå vidare. Samfunden erbjuder mötesplatser för en lång rad av aktiviteter för alla åldrar och över generationerna, inte minst musik. Varje vecka går hundratusentals svenskar till körövningar i kyrklig regi och detta under professionell ledning, och åtminstone tidigare var frikyrkorna en möjlighet för unga att lära sig traktera ett instrument och till att framträda i en orkester. Också inom andra områden erbjuder samfunden möjlighet att engagera sig i frivilligverksamhet, även om det mer och mer professionaliserats och att det i Sverige finns en negativ inställning till den sortens frivilligverksamhet. Detta (som inte är unikt för Sverige) är något som de Botton missat helt.

Intressant artikel.

Dawkins är utan tvivel en av de mest betydande författarna i vår tid.

En annan är Daniel Dennett, kanske överflödigt att tipsa om hans "Darwin´s Dangerous Idea."

Lägg till kommentar