Annons

Reptilerna efter katastrofen

Reptilerna efter katastrofen

Om livet på jorden skulle börja om på nytt så skulle slutresultatet bli något annat. Det kan vara så att katastrofer öppnar dörrar för nya varelser med nya evolutionära innovationer. En ny artikel som Cajsa Lisa Anderson varit med och skrivit visar att de första förmödrarna till så olika reptiler som ödlor, ormar och bryggödlor utvecklades efter världens hittills största massutdöende, inte innan som man tidigare trott. Det var alltså inte bara dinosaurier och däggdjur som utvecklades efter katastrofen – ödlor, ormar och bryggödlor utvecklades också efteråt. Vi vet idag inte om massutdöendet var en förutsättning för att de skulle utvecklas, men det är inte omöjligt. Det var ett nytt fossil och den molekylära klockan som hjälpte Cajsa och hennes medförfattare att hitta rätt i evolutionshistorien.

Betydelsen av katastrofer i evolutionshistorien har debatterats livligt, speciellt under 70-talet. Då publicerade Niles Eldredge och Stephen J. Gould sin välkända artikel om ”punctuated equilibria” (betyder ungefär avbruten jämnvikt). De båda argumenterade för att nya arter kan uppkomma snabbt (ur ett geologiskt tidsperspektiv) om förutsättningarna förändras – något som knappast kan bli tydligare än vid ett massutdöende när en mängd ekologiska rum plötsligt står tomma. De resultat som Cajsa och hennes medförfattare presenterar handlar inte om betydelsen av massutdöenden i sig, men jag tycker att det är spännande att se på deras resultat ur ett sådant perspektiv.

För 252 miljoner år sedan var det nära att livet på jorden dog ut. Vi behöver inte gå in på varför, men det är en viktig händelse för att sätta Cajsas och hennes medarbetares nya fynd i perspektiv. Det hjälper oss att få en mer detaljerad bild för vad som kan hända efter ett massutdöende – hur lång tid det tar för livet att åter fylla de ekologiska rummen, men också vilka former av liv som utvecklas efter en riktig global katastrof. Det är viktigt att veta för oss nu levande varelser eftersom vi startat och lever i ett sjätte massutdöende. Om det verkligen går åt skogen med oss människor och flertalet nu levande organismer så verkar det sannolikt att det blir helt andra organismer som tar vid efter oss.

Cajsa är duktigt på att kalibrera den molekylära klockan med fossil. Hon doktorerade på Uppsala universitet och kalibrerade klockan för blomväxter med hjälp av växtfossil, men arbetade också med fåglar. Nu handlar det om något helt annat; att ta reda på när bryggödlor som bara finns på Nya Zeeland till våra egna skogsödlor och sandödlor till ormar – en grupp organismer som kallas Lepidosauria – utvecklades. Till sin hjälp har de ett nytt fynd av en mycket gammal käke.

Det häftiga med den här käken som i två delar hittades i södra Tyskland är att den verkar ha suttit på ett djur som var ganska likt dagens bryggödlor. Det finns bara en art kvar av bryggödlor (Video om tuatara men observera att de är inte dinosaurier). Den molekylära klockan kunde kalibreras om med hjälp av det nya fossilfyndet. Käkens ålder kunde bestämmas till 238–240 miljoner år och när den placerades i släktskapsträdet med andra reptiler; ödlor och ormar, kunde åldern på hela den här gruppen reptiler med hjälp av ett datorprogram bestämmas till 238–249,5 miljoner år sedan. Det betyder att även dessa organismer verkar ha utvecklats efter massutdöendet för 252 miljoner år sedan – tillsammans med dinosaurier och däggdjur. Alltså är det mycket sannolikt att varken vi eller bryggödlorna hade funnits idag om det inte var för detta och andra massutdöenden. Om livet på jorden skulle börja om från början skulle dessa globala katastrofer knappast ske under samma tidsperioderer och med största sannolikhet skulle slutresultatet därför bli något annat.

Kommentarer

Om det verkligen går åt

Inlagt av Lennart Hedman (inte verifierad)

Om det verkligen går åt skogen med oss människor, borde vi ha en uppfattning om varför. Kärnvapenkriget, som gör oss och många andra varelser strålsjuka? Asteroidkollision är en annan orsak. Vid en sådan kan ju mycket liv utplånas, men hur mycket? Havsorganismer kanske har bästa chansen, men hur stora (eller små)? Bakterier, virus, encelliga alger, urdjur lär nog klara sig. Leddjur, sniglar och musslor tillsammans med flercelliga alger? På land finns bakterier djupt nere i berggrunden, med en viss chans till fortsatt existens. Kan en klimatkatastrof av sådan storlek förorsakas av våra fossilbränslen, att ett verkligt massutdöende inträffar?
Att fåglar och däggdjur övertog världen efter dinosaurierna är ju dagens bevisade faktum. Även de stora havsödlorna är ju utdöda, liksom flygödlorna. Hajar, rockor, benfiskar och groddjur finns dock kvar, sedan äldre tider. Maskar liksom insekter och andra leddjur är ju ännu äldre. Intressant vore om en studie koncentrerade sig på överlevarna av många utdöenden. Eller finns någon sådan genomförd?

Tack för din kommentar. När

Inlagt av Emil Nilsson

Tack för din kommentar. När det gäller det pågående massutdöendet av arter så är det mänskliga verksamheter som, direkt eller indirekt, är grundorsaken. Vi behöver alltså inget kärnvapenkrig eller asteroidkollision utan klarar det bra själva genom den pågående klimatförändringen, direkt utrotning av stora predatorer som hajar och tigrar eller fragmentering av landskap genom avverkning av skog för att bara nämna några exempel (och det saknas inte exepel).


När det gäller frågan om hur man överlever massutdöenden så kan historien inte lära oss så mycket. Det verkar vara bra att inte vara en topp-predator av den typ som människan (eller tigrar) är. Det verkar bra att vara spridd över jorden i så många olika miljöer som möjligt, men verkar annars inte ha mycket att göra med livet under tider när det är mer "normalt". Du kan läsa mer om vad man kan lära sig från tidigare massutdöenden här.

Tack för svaret!

Inlagt av Lennart Hedman (inte verifierad)

Tack för svaret!
Jag läser i "Lessons from the past: Evolutionary impacts of mass extinctions" att Comparative analysis of the Big Five mass extinctions is just beginning. När man längre fram läser att det kan gå 10 miljoner år tills regional återställning sker efter ett utdöende blir man förstås betänksam.
Senare nämns att det är nästan outforskat hur selektiviteten skiljer sig mellan hög- och lågintensiva utdöendeperioder, så här återstår ju tydligen jättemycket för forskningen att göra! Och "evolutionary waiting times set by intrinsic diversification rates awaits further comparative analysis" pekar på samma forskningsbehov. Synpunkterna på att nordamerikanska utdöenden kan ha berott på att kontinenten då låg vid ekvatorn, på väg norrut, vilket kan ha drabbat arter, som var beroende av visst klimat etc, är intressanta.
En tanke som onekligen faller en in är: Vilken betydelse har försvinnandet av de enorma mängderna C ner i underjorden haft (nuvarande kol- och oljefyndigheter)?

Kommentera

Annons