Annons

Bitterhet - nästa årtiondes utbrändhet?

Författare: 

Publicerad

2010-03-26

Bitterhet kan utgöra ett djupt destruktivt beteendemönster och borde identifieras som en psykisk störning under namnet ”Posttraumatiskt bitterhetssyndrom”, menar den tyske psykiatern Dr Michael Linden. Frågan diskuterades av APA – The American Psychiatric Association – i samband med framtagandet av en ny manual för psykiatrisk diagnostik – DSM-V. Störningen modelleras efter posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eftersom även bitterhet är en respons på ett trauma, menar Dr Linden. Personer med PTSD är ofta rädda och ångestfyllda. De upplever att världen har behandlat dem orättvist, säger Dr Linden. Bittra människor är typiskt goda människor som har arbetat hårt för något viktigt, som ett jobb eller en relation, säger Linden. Sedan händer oväntat något hemskt, de blir avskedade, partnern lämnar dem och de fylls av en djup känsla av orättvisa. Istället för att bearbeta förlusten kan de inte komma över känslan av att ha blivit behandlade illa. De blir arga, pessimistiska hatare utan hopp, säger Dr Linden. Dr Linden, som har publicerat flera artiklar i ämnet, uppskattar att 1–2 % av befolkningen lider av bitterhetssyndrom.

Hur botar man då detta? Problemet är att personer som lider av bitterhetssyndrom sällan söker sig till psykiatrin för att få hjälp, eftersom de inte inser att problemet (delvis) ligger hos dem själva, menar Dr Linden. De är i stort sett obehandlingsbara eftersom de själva är övertygade om att hämnd är enda lösningen på deras problem.

Vad ska man tro om detta? ”Att vara bitter” är inte särskilt socialt accepterat. ”Bitter” förefaller även användas om kvinnor mycket oftare än om män, och i synnerhet kvinnor som åtminstone har nått över 40-årsstrecket. Kommer detta förändras om bitterhet blir en psykiatrisk diagnos? Kommer det kanske att bli lika socialt accepterat att vara bitter som utbränd? Kommer rentav även män bli bittra?

– Ja, du vet, Jonas är sjukskriven nu, han blev bitter.
– Vi är lite underbemannade för tillfället, Leif är bitter och man vet ju inte riktigt när han kommer tillbaka. Det kan vara besvärligt det där...

Men det här ju givetvis inget att skämta om. Bitterhet innebär ju att man fastnar i ett destruktivt beteende och tankemönster. Den psykiatriska diskussionen om bitterhet lyfter fram en faktor som kanske är viktig i sammanhanget, nämligen att bitterhet är en reaktion på en traumatisk händelse. Det finns alltså en anledning att vara bitter! Kanske är detta förklaringen till den allmänt accepterade föreställningen att fler kvinnor än män är bittra…

Kommentera:

6

Dela artikeln:

Kommentarer

Dagspressens kommentarsfält på nätet är en förskräckande indikator på bitterhetens utspridning.

http://ekuriren.se/jobbpengar/1.662466?articleRenderMode=article_full_di...

Äntligen ett namn på mina besvär.
Mitt i prick. Jag har drabbats av massor av traumatiska händelser och
sjukdomar, som hopat sig, och jag inte hunnit bearbeta ena saken efter
den andra. Bitter för att jag får kämpa ensam, ingen upprättelse, bara
misstrodd och avlag överallt. Konstigt att detta syndrom inte uppmärksammats
tidigare. Jag har det!

Trots allt jag råkat ut för så är jag ibte bitter och sulle aldrig falla mig in Bearbeta och gå vidare med eller utan hjälp

Vad bra att du har insikt,,,första steget till tillfrisknande! =) Lycka till!

Det talas i psykologin mycket om att "bearbeta". Hur bearbetar man sorg eller förluster? Ingen orkar ju älta saker oändligt och ens närmaste blir helt utleda på att lyssna efter ett tag.

Som jag såg det innebar "bearbetningen" av min förlust i tiderna att acceptera den. Men acceptera var det sista jag ville! Då blev jag ju offret för orättvisan. Acceptera blev som en svordom. - Du får väl acceptera att arbetsgivaren inte behöver dig eller acceptera att din man har en ny.
Det går bara inte!
Inte kan man hämnas heller, för då blir man utskrattad. Så det enda sättet att behålla nån slags värdighet är att vända ryggen åt allt och låtsas att man inte bryr sig och bli bitter och inåtvänd. Eller hämnas på nästa arbetgivare eller partner. Destruktivt kanske men ganska tillfredsställande.

Några tips för att på ett mer konstruktivt sätt ta sig ur det hela?

Tack för detta inlägg!
Känner att jag kan identifiera mig mycket väl med dessa symtom. Nästan skrämmande hur mitt i prick man kan träffa. :) I synnerhet beskrivningen över hur man jobbat hårt för ett förhållande en längre tid och sedan rasar det och man börjar älta och hamnar i en ond cirkel av självömkan och bitterhet. Samtidigt upplever jag, dels eftersom jag alltid haft en väldigt social roll i en stor bekantskapskrets, behovet av att "hålla masken" och inte visa utåt att allt inte är som det ska och att man mår dåligt helt enkelt. Detta har för mig lett till att jag dragit mig tillbaka och inte klarar av att umgås med "alla" vilket jag aldrig tidigare haft problem med. En slags stolthet antar jag som bara leder till att man kommer ännu längre ifrån en konstruktiv lösning. Har till och med besökt en psykolog några gånger, men inte heller där klarar jag av att komma till kärnan av den stress, oro och depression jag känner; d.v.s bitterheten. Man känner liksom till problemet men sopar det under mattan och skyller på annat. Jag kommer att besöka samma psykolog igen i augusti och då gäller det helt enkelt att samla mod och ärligt förklara vad som innerst inne legat och gjort ont så länge.
Kom gärna med förslag om hur man kan bearbeta bitterhetssyndromet! Har i alla fall kommit till en insikt om vad problemet är och denna artikel hjälpte mig att erkänna det för mig själv.

Lägg till kommentar