Annons

Finns någon där?

Vi kan aldrig begripa det oändliga. Ännu mindre kan vi fatta omfattningen av att det inte skulle finnas andra tänkande varelser.

I själva verket bör en ofantlig mängd intelligenta varelser dela vårt solsystem med oss. Strängt taget är de 21 891 974 404 480, dvs nästan 22 biljoner, alla mycket mer utvecklade i visdom och godhet än vi. Det räknade doktor Thomas Dick ut i sin populärvetenskapliga bok Celestial Scenery (Himmelska landskap) år 1837. Som vetenskapsman drog han sina slutsatser från alla fakta om universum som han kände till. Tyvärr hade han inte tillgång till så många fakta.Men han visste hur stora planeterna är, och enligt Bibeln var det bara på jorden som det hade förekommit ett syndafall. Alltså, resonerade Dick, lever invånare på de andra planeterna i en paradisisk tillvaro och i all evighet. Han kände inte till paradisets befolkningstäthet, men eftersom han var en brittisk gentleman antog han att paradiset inte kunde skilja sig mycket från Storbritannien. Genom att multiplicera planetytorna med invånarantalet i Storbritannien fick han fram antalet saliga och odödliga invånare i vårt solsystem. Därutöver kom naturligtvis jordklotets miljoner som avlades och dog i synd och vilkas exakta antal djävulen inte höll reda på.På jakt efter jordlika planeter Thomas Dick kunde inte tro att Gud hade skapat alla planeter och stjärnor bara för att sedan lämna dem obebodda och livlösa. Nu, nästan två århundraden senare, tänker de flesta forskare på liknande sätt. Skaparen är kanske inte längre med i bilden, men vem kan tro att det i ett universum, där det finns lika många stjärnor som sandkorn på jordens alla stränder, skulle finnas intelligenta varelser bara i trakten av en enda stjärna?Att söka efter liv i rymden var från början en hobby för några få, men numera har det blivit en vetenskap som finansieras med stora pengar. Både den amerikanska rymdstyrelsen NASA och Europas rymdorganisation ESA driver program för forskning inom bioastronomi.Det stora målet för NASAs sonder till Mars är att utforska om det någonsin har funnits liv på den röda planeten och om det möjligen fortfarande går att hitta liv djupt nere i Marsjordens permafrost. I ESAs planer hägrar rymdteleskopet Eddington, som ska söka efter jordlika planeter kring mer avlägsna stjärnor. Under nästa årtionde sänds europeiska Darwin och amerikanska Terrestrial Planet Finder i väg. De ska undersöka den infraröda strålning som reflekteras i atmosfären runt planeter i andra solsystem för att klarlägga om det finns vatten och liv på planeternas yta.Vi småler åt doktor Dicks uträkningar, men vi är redo att lägga ut miljarder för att leta efter liv i universum. Varför är vi så ivriga just nu?Liv är meningenÄnnu för trettio år sedan kunde den franske Nobelpristagaren i medicin Jacques Monod i sin bok Slump och nödvändighet deklarera att liv är sällsynt och obetydligt. "Universum bar inte liv under sitt hjärta liksom biosfären inte heller bar människan... Människans bistra öde är att leva i ett av ensamhet nedisat universum."Helt motsatta tankar formulerade belgaren Christian de Duve, även han Nobelpristagare i medicin. År 1995 skrev han i sin bok Vital Dust (Livskraftigt damm): "Universum... har gjorts för att skapa liv och ande, för att föda levande varelser som kan veta sanningen, uppskatta skönhet, känna kärlek, längta efter det goda, namnge det onda, uppleva mysterier."Numera vet vi att kosmos organiserar sig självt. Världsalltet kan tänkas vara ett slags värmekraftmaskin som tillförs energi från sin egen expansion. Det är den som får temperaturskillnaden mellan materien och strålningen att ständigt öka. Under miljarder år utvecklas allt större, mer komplicerade och överraskande strukturer.Resultatet ser vi i världen runt omkring oss. Från urexplosionens jämntjocka partikelvälling föddes stjärnorna, de tunga grundämnena, molekylerna, planeterna och till sist de levande varelserna. Detta skedde i samklang med naturlagarna och utan övernaturlig ledning eller de kosmiskt sällsynta tillfälligheter som Jacques Monod talade om.De borde vara härOm universum är bäddat för utveckling av levande varelser, var gömmer sig då allt liv? Den största svagheten med de förmodade främmande civilisationerna i kosmos är just frågan: Om de verkligen finns, varför är de inte redan här?Det är en rimlig undran. Avstånden mellan stjärnorna är enorma, dock inte oändliga. Fram till 1960-talet utvecklade amerikanerna i sitt Orionprojekt raketer som drevs med kärnenergi och som hade kunnat nå de närmaste stjärnorna till och med på några tiotal år. Planerna strandade, men inte på grund av tekniska svårigheter utan av politiska skäl. Om jorden hotades av undergång skulle vi nog kunna bygga sådana stjärnfarkoster under nästa århundrade.För civilisationer som är miljoner år mer utvecklade än vi borde stjärnturism vara enkel. Kanske de flesta av dem av ett eller annat skäl inte anser resan mödan värd. Men åtminstone någon borde någon gång, från någon plats ha gett sig i väg av nyfikenhet, ideologi eller någon annan för oss okänd anledning. Och då borde de redan vara här.Om nu universum är till brädden fyllt av intelligent folk, var är då de andra? Det undrade den berömde italiensk-amerikanske atomforskaren Enrico Fermi i början av 1950-talet. Frågan, som är känd som Fermis paradox, fortsätter att besvära dem som letar efter liv i rymden - och inte utan orsak.Men varför skulle inte just vi kunna vara den mest utvecklade civilisationen i Vintergatan? Vår galax är ca tio miljarder år gammal, men utvecklingen av liv på jorden har skett under mindre än fem miljarder år. Om vi är ett typiskt exempel på varelser som kan turista i rymden, borde invånarna på planeter runt de äldsta stjärnorna i Vintergatan alltså ha hunnit utvecklas till vår nivå redan innan solsystemet bildades.Livet ungt på jorden Eftersom nya stjärnor föds i någorlunda jämn takt, borde också antalet civilisationer ha vuxit i jämn takt under de senaste fem årmiljarderna. En typisk främmande civilisation är då en och en halv miljard år före oss i utvecklingen. Vi kan räknas som de smartaste i Vintergatan bara ifall vi är ensamma.För en och en halv miljard år sedan var det intelligentaste livet på jordklotet ungefär lika klokt som livet i en yoghurtburk är i dag. Vad kan dessa bakterier förstå? Även om vi är optimistiska, kunde de klokaste på jorden ha varit ödlorna, som kom hundratals miljoner år senare, eller markattorna som dök upp efter ytterligare många miljoner år. Vad kunde vi i så fall få reda på om de kosmiska civilisationerna - lönar det sig ens att leta efter dem? Jovisst, eftersom samma orubbliga naturlagar gäller alla varelser i alla civilisationer.Supercivilisationer borde hörts avBioastronomerna talar om Kardasjevs civilisationer. Den ryske akademikern Nikolaj Kardasjev delade upp civilisationerna efter hur stora energier de kan tillgodogöra sig. Civilisationer av typ I tar till vara all den strålningsenergi som träffar planetens yta, cirka 1017 watt. Supercivilisationer av typ II använder moderstjärnans, sin sols, hela energi, 4 5 1026 watt och typ III behärskar en hel galax med hundra miljarder stjärnors energi. Ännu är vi inte ens på den första nivån, och steget till den följande är lika stort som från ett ficklampsbatteri till hela jordklotets energiproduktion.Vad skulle Kardasjevs supercivilisation göra med all energi? Den skulle t ex kunna ordna stjärnorna i en galax till ett kosmiskt fredsmärke. Den skulle kunna sätta upp ett långfinger i rymden eller berätta för oss om sin existens med ett radiovrål som hörs över hela kosmos.Även om supercivilisationerna inte kommer på något särskilt extremt, är energi alltid energi och användningen av den märks. Om de fyrade av energi från hela galaxer skulle det säkert synas i hela universum. Om det i vår egen Vintergata funnes en supercivilisation av typ III skulle vi säkert upptäcka den så fort vi tittade upp mot natthimlen. Det lönar sig alltså att spana ut mot rymden och leta efter tecken på högre utvecklade varelser.År 1965 trodde Kardasjev själv att han hade funnit en supercivilisation när han upptäckte att vissa kvasarer blinkar regelbundet i radiovåglängder. Men det var falskt alarm. Numera vet vi att kvasarernas energi inte kommer från utomjordingarnas radiofyrar utan bildas när stjärnmateria faller in i svarta hål.Även de brittiska astronomerna Jocelyn Bell och Anthony Hewish, som år 1967 fann regelbundna pip från den första pulsaren, lekte med tanken att de hade tagit emot ett budskap från en typ II-civilisation. De kallade sitt objekt för LGM-1, Little Green Men, till de små gröna männens ära.Det s k META-projektet på Harvards och Buenos Aires observatorier har kartlagt hela himlavalvets vätgasemission på frekvensen 1,4 gigahertz. Den andra och tredje civilisationstypens radiofyrar borde - om de, som man gissar, sänder på denna frekvens - höras på avstånd större än 70 miljoner ljusår. Men ingenting har hittills fångats upp på jorden.Några verkliga supercivilisationer av typ III kan således inte hittas på en enda av de tusentals galaxer som finns i närheten. Eller så är de inte intresserade av en så primitiv informationsöverföring som radiovågor. Inte heller några andra galaxer som har undersökts noggrant på fotografier av rymden verkar uppvisa några tecken på intelligent liv. Gömmer sig välÄr då utomjordingarna möjligen redan här? I ufoberättelserna tar humanoiderna människor till sina farkoster och har sex med dem, eller skickar dem runt i solsystemet. De samlar in äggceller, störtar i Roswell i delstaten New Mexico i USA och myglar i världsomfattande sammansvärjningar.Utomjordingarna i dessa berättelser gör just sådant som vi själva skulle klara av att göra nu eller möjligen efter ytterligare några hundra års teknisk utveckling. Redan detta tyder på att främlingarna är fantasifigurer som inte härstammar från några kosmiska supercivilisationer. Varelser som är miljarder år före oss trampar inte upp cirklar i sädesfält.Kanske besöktes jordklotet redan för länge sedan? Trots alla von Däniken och andra författare som tror på utomjordiska besök i flydda tider, kan man inte finna något som helst tecken som tyder på det, vare sig i människornas myter eller i det arkeologiska materialet.Även månens yta har undersökts på jakt efter främmande rymdfarkoster, minnesmärken eller robotar. Lagrangepunkterna, som är ett slags tyngdkraftsgropar i närheten av planeterna, har fotograferats med stora teleskop.De är tänkbara parkeringsplatser i rymden, eftersom en rymdfarkost skulle stanna stadigt i gropen och färdas runt solen i samma takt som planeten. På de fotografier som infrarödsatelliten Iras har tagit har man letat efter avvikande källor till värmestrålning, som sonder som lurpassar i solsystemets utkanter. De skulle avslöja sig genom sitt eventuella värmeöverskott.Dessa och andra efterforskningar har inte lett till något resultat. Men naturligtvis finns alltid en möjlighet att vi inte har lyckats upptäcka de främlingar som kanske tittar på oss, eller minnesmärken efter deras besök, eftersom de är så väl gömda.Jorden kan ha haft turFermis paradox vill inte försvinna. Varför har ingen besökt jordklotet? Är avstånden ändå för stora? Är ingen intresserad av oss? Är jorden en kosmisk djurpark eller ett reservat? Är vi försöksdjur? Är de redan här?Varför ser vi inte heller någon annanstans några tecken på supercivilisationer? Utplånar civilisationerna sig själva såsom bioastronomins pionjär ryssen Iosif Sjklovskij pessimistiskt trodde? Har jorden trots allt varit en planet med osedvanlig tur, såsom amerikanerna Peter Ward och Donald Brownlee hävdar i sin nyutkomna bok Rare Earth (Sällsynt jord)? Enligt dem sjuder troligen Vintergatan av primitivt liv, men endast på jorden har liv under miljarder år fått utvecklas i fred till intelligenta varelser.Kanske är det onödigt att bekymra sig om avsaknaden av supercivilisationer. Våra föreställningar om vad de utvecklade varelserna gör kan vara skrattretande naiva. Komplexiteten i kosmos som expanderar i allt snabbare takt börjar till slut oundvikligen minska. Vi lever i ett universum som på lång sikt är det sämsta möjliga för liv, enligt den finländske kosmologen Kari Enqvist.Kanske samlar de gamla och kloka civilisationerna sina krafter för att förbättra situationen och omarbetar hela universums geometri för att skapa ett nytt och bättre kosmos med hjälp av de svarta hålen. Kanske är huvudtemat i en av rymdoperorna sant: Vintergatans äldre raser har försvunnit "någonstans", uppnått transcendens, ett tillstånd som vi inte kan förstå.Är vi Vintergatans ensamma härskare? Eller är vi den primitivaste av kanske miljoner andra civilisationer? Det enda som är säkert är att vi aldrig får veta det om vi inte söker vidare. Redan nu vet vi att vi inte har 21 891 974 404 480 intelligenta grannar.Nå, var är de andra då? Tills vidare torde det riktigaste svaret på Enrico Fermis fråga ha getts av hans arbetskamrat, ungraren Leo Szilard: "Bäste Enrico, de högt utvecklade superintelligenta varelser du frågar efter är redan här. De kallar sig ungrare." Szilard hade patenterat atombomben sommaren 1934, många år innan Fermi eller Einstein ens kommit att tänka på den.ESKO VALTAOJA ÄR PROFESSOR I ASTRONOMI VID ÅBO UNIVERSITET. HAN HAR NYLIGEN GIVIT UT BOKEN HEMMA I UNIVERSUM (på finska). ARTIKELN HAR PUBLICERATS I DEN FINLÄNDSKA TIDSKRIFTEN TIEDE.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar