Annons

Då var djurtransporter inget problem

Det finns historiska exempel på lyckad stordrift.

Dagens problem inom djurhållningen förknippas ofta med storskalighet och transporter som går ut över djurens välbefinnande. Men det finns historiska exempel på lyckad stordrift.Genom att följa vilda djurs naturliga förflyttningar lärde sig den förhistoriska människan att utnyttja olika betesmarker och att sammanlänka dem i en hållbar ekonomi. Människor och djur anpassade sig till varandra, och en säsongsbunden drift av får och getter utvecklades - man flyttade till kustslätterna under vintern och till bergstrakterna under sommarhalvåret. Antikens djurhållning Djuren tämjdes omkring år 9000 f Kr i trakterna kring Zagrosbergen i nuvarande nordöstra Irak, vid samma tid och i samma region där jordbruket uppstod. Jordbruk och djurhållning spreds sedan västerut till den europeiska kontinenten.I Medelhavsområdet kom mobil djurhållning att användas i stor omfattning. Den har varit mycket viktig såväl ekonomiskt som kulturellt och har praktiserats i alla trakter i regionen där det finns både högland och kustnära lågland. Utbredningen, omfattningen och organisationsformerna har dock skiftat från ett geografiskt område till ett annat, från en tidsepok till en annan.Den apenninska bergskedjan löper som en ryggrad genom den italienska halvöns inland. Mellan berg och slätt, särskilt i dess södra och mellersta delar, gick under antiken ett stort antal vallvägar, de längsta på 25-35 mil. De stora vandringstiderna var dels i maj, dels från slutet av september till slutet av oktober. Uppbrotten markerades av stora regelbundet återkommande fester och marknader, som blev viktiga avbrott i det monotona herdelivet. De romerska fårfarmarna hade upptäckt att vallningen gav djuren bättre kondition och därmed bättre kvalitet på ullen.Den antika människan levde i huvudsak vegetariskt. Kött var dyrt och ingen vardagsmat. Det traditionella Medelhavsköket är i grunden ett kosthåll som grundar sig på vegetariska produkter med inslag av fisk och vilt men sparsamt med kött från husdjur. Under antiken höll man inte djur i första hand för att äta dem utan för de produkter de avsatte och som arbetsredskap. Kött av oxe, får, getter och gris åts nästan enbart vid religiösa högtider i samband med offer till gudarnas ära.Fårets fördelarInget djur har avsatt så många produkter eller tillfredsställt så många av den forntida människans materiella behov som fåret. Det levande fåret gav mjölk, ull och dynga, vilket gav näring och kläder, gödsel och bränsle. Från det slaktade djuret tog man vara på kött, fett, ben, hudar, horn och senor. Av fettet gjorde man talgljus. Ben och horn blev till redskap och musikinstrument. Lim utvanns ur benen, av senor och tarmar gjorde man strängar till lyror och pilbågar. Hudarna blev vindskydd, tältdukar, kläder, vinläglar och böcker. Men det som gjorde den storskaliga fårhållningen så lönsam under denna tidsepok var framför allt ullen. Under antiken tillverkades huvuddelen av alla textilier av ull. Olika finhetsgrader av råvaran och bearbetningen bestämde användningsområdet. Av den feta, otvättade ullen tillverkades ytterplagg, mantlar, grova tunikor samt yllesockor som var vattenavstötande och höll värmen. De romerska hemmen inreddes med mattor, plädar, kuddar och draperier, och av det allra finaste yllet gjorde man dräkter och togor. En stor konsument av skinn och ull var också den romerska armén. Det enda som behövdes för att producera råmaterialet till allt detta var betesmarker.Att ett fullgott bete är viktigt för djurens välbefinnande hade den antika människan klart för sig. Om betesdjuren får tillräckliga arealer till sitt förfogande väljer de själva ut de växter, blommor och gräs som passar dem. Djuren söker sig till beten som naturligt innehåller de salter och mineraler som de behöver. Allra bäst är betet när den silverglänsande daggen glittrar i gräset, skrev den romerske skalden Vergilius när han i poetisk dräkt återgav den pragmatiske jordbruksförfattaren Varros råd och rekommendationer.Under den romerska antiken var fårhållning en ekonomi i stor skala. Man räknar med att två till tre miljoner får årligen härbärgerades på vinterbete i det apuliska slättlandskapet. Under den romerska republikens två sista århundraden, strax före vår tideräknings början, investerade förmögna aristokrater stort i fårhjordar, och de romerska kejsarna fortsatte att satsa kapital i denna näring. Den romerska eliten var väl medveten om riskerna med att investera i fårhjordar. Det största hotet för ägarna var sjukdomar av olika slag. Vissa sjukdomar kunde vara ödesdigra - om de spreds bland djuren kunde de slå ut en hel hjord. En snabb diagnos av ett enstaka djurs sjukdomstillstånd var därför viktigt för att kunna separera det från flocken innan sjukdomen hann spridas. Den storskaliga fädriften, som den kom att praktiseras i det italiska inlandet, krävde därför en specialiserad yrkeskår av djurskötare med olika kompetensområden. Där ingick också veterinärer. Detta beskriver de romerska jordbruksförfattarna, men även av skaldernas och konstnärernas skildringar av det pastorala livet kan man förstå produktionsförhållandena. I de idealiserade poetiska skildringarna av herdelivet, av framför allt Theokritos och Vergilius, finns det också naturalistiska inslag som vittnar om författarnas djupa förtrogenhet med verklighetens pastorala landskap och djurhållningens villkor.Kunskap om djurvården centralKunskaper i förebyggande djurhälsovård var därför av avgörande betydelse. Salt, som är livsnödvändigt för djurens hälsa, gavs till fåren via extra tillskott om det inte fanns naturligt. Den apenninska betesdriften, som nyttjade Apuliens vidsträckta slätter, drog stor fördel av att betet utmed dess kuster var naturligt saltbemängt. En annan viktig mineraltillgång har varit svavel. Italien består geologiskt till stora delar av vulkanisk berggrund som innehåller svavel, ett ämne som har haft flera viktiga användningsområden inom den storskaliga fårhållningen. Gediget svavel användes till att bleka den klippta ullen och svavelbad användes i både medicinskt och terapeutiskt syfte. Infektionssjukdomar av olika slag hölls i schack med svavelbad och tjära. Den antika modellen visar att god djurhållning i storskaligt format är möjlig. Den intensiva betesdriften fick däremot på lång sikt förödande följder för landskapet. Redan under antiken påbörjades den skogsskövling som tillsammans med avbetningen har orsakat det förödda och eroderande landskap som möter oss på många håll i Medelhavsområdet. På många av de platser där de antika författarna beskriver stora skogar och lummiga lundar med ymniga källflöden finns i dag bara utarmad mark täckt av sporadisk buskvegetation.BARBRO SANTILLO FRIZELLÄR PROFESSOR I ANTIKENS KULTUR OCH SAMHÄLLSLIV VID UPPSALA UNIVERSITET OCH DIREKTÖR FÖR SVENSKA INSTITUTET I ROM.FORSKNINGSPROJEKTET HAR FRÄMST FINANSIERATS AV VETENSKAPSRÅDET.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar