Annons

Mångfaldens tjänster

Om artrikedomen minskar kan livsavgörande processer hotas.

Jorden är hemvist för mellan 5 och 100 miljoner olika livsformer. En stor del av dem är okända, och många hinner försvinna innan de har blivit kända. I dag dör arter ut med en hastighet som vida överstiger ett "normalt" försvinnande. Många framträdande ekologer anser att hälften av alla arter kommer att vara utraderade från jordens yta om hundra år, förutsatt att utdöendet fortgår med oförändrad fart.

Överdrivs riskerna eller behöver vi människor verkligen känna oss hotade av att jordens biologiska mångfald minskar? Trots allt är det ju ett ganska begränsat antal organismer som förser oss med livsnödvändiga nyttigheter som mat, konstruktionsmaterial, fibrer, läkemedel och gener för växtförädling. Av alla hundratusentals växter är det bara drygt ett åttiotal arter som odlas i större skala som livsmedel.

En sammansatt väv

Men vi får inte glömma att enskilda djur, växter, svampar och mikroorganismer inte klarar sig utan den sammansatta väv av andra organismer som utgör omgivande ekosystem. På grund av svårigheterna att utföra storskaliga ekologiska experiment är det dock besvärligt att mäta vad mångfalden av arter har för betydelse för ekosystemens funktioner.

Ett annat sätt att försöka beskriva den biologiska mångfaldens betydelse för vår välfärd är att undersöka sambandet mellan den och det som brukar kallas ekosystemtjänster. Dessa tjänster är ingenting vi betalar för, utan de tillhandahålls gratis genom olika processer i naturen. Ändå motsvarar ekosystemtjänsterna stora värden, inte minst ekonomiska, som blir uppenbara först om de minskar eller upphör.

Några exempel på sådana tjänster är: rening av luft och vatten, upptag av koldioxid från atmosfären, nedbrytning av avfall och skadliga substanser, skydd mot erosion, produktion av mylla, skadedjursbekämpning, pollination, spridning av frön, upptag och cirkulation av kväve och andra näringsämnen.

Modern forskning visar att det finns viktiga samband mellan den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Det framhåller den amerikanska ekologen Gretchen Daily tillsammans med andra tongivande biologer. De anser att växternas produktion av biomassa tenderar att minska då ekosystemen utarmas på arter. Vidare kan ett ekosystems motståndskraft mot störningar, t ex kraftig torka, minska om dess naturliga innehåll av arter har minskat. Dessutom kan viktiga egenskaper och processer, som markens innehåll av kväve och mängden skadeinsekter, komma att svänga kraftigare än normalt om ett ekosystem förlorar i artmångfald.

Svampar, myror och borrelia

Det är inte svårt att hitta exempel från växtvärlden som bekräftar dessa teorier. Produktionen av virke i våra skogar är i hög grad beroende av de s k mykorrhizabildande svamparna (bild 4), som träden lever i symbios med. Svamparna skyddar träden mot både torka och näringsbrist. I utbyte får svamparna socker som träden har tillverkat genom fotosyntes.

Myror och andra insektsätare är också viktiga för barrträdens tillväxt. Träd som står nära myrstackar växer som regel snabbare tack vare att de får mindre skador på barren och därigenom kan hålla högre fart på fotosyntesen (bild 6). Larver av steklar och fjärilar, som kan orsaka stora skador genom att äta barr, är viktiga byten för myror.

- I Centraleuropa är skogsägarna mycket medvetna om värdet av denna naturliga insektsbekämpning. Där är de så måna om myrstackarna att de på många håll hägnas in så att människor och djur inte ska komma åt att skada dem, berättar Ulf Gärdenfors, tillförordnad chef för ArtDatabanken (se rutan på sidan 33).

Även i jordbruket begränsas insektsangrepp och växtsjukdomar på odlingarna i hög grad på naturlig väg. Det finns beräkningar som visar att fåglar, spindlar, steklar, nyckelpigor, svampar och virus som lever i jordbrukslandskapet håller borta över 90 procent av alla olika arter som annars skulle angripa odlingarna.

En annan fri nyttighet är pollination. Förutom honungsbiet finns i Sverige nästan 300 vilda bin och tusentals andra pollinatörer bland insekterna. Blåbär, lingon, hallon och andra skogsbär är helt beroende av dessa insekter. Många av dem hjälper till med att befrukta frukträd, bärbuskar, raps och andra grödor och ökar på så sätt avkastningen. Honungsbiet är i dag drabbat av inavel, kvalster och andra hot. När binas antal har minskat, har många av de vilda pollinatörerna fått mycket större betydelse.

- Tidigare var också förvildade samhällen av honungsbin ganska vanliga, nu förekommer de knappast alls på grund av kvalsterangreppen, uppger entomologen Björn Cederberg, ArtDatabankens biexpert.

Ett kanske mer överraskande exempel på nyttan av mångfald handlar om risken att bli smittad av borreliabakterien. Fästingar som bär på denna sjukdomsalstrande bakterie har fått smittan från varmblodiga djur som de har sugit blod av innan de har satt sig på en människa. Några amerikanska ekologer har kartlagt alla värddjur som fästingarna parasiterar på och konstaterat att bara ett fåtal av dem kan smittas av borreliabakterien. Forskarna räknade sedan ut hur mycket varje värddjursart bidrar till att sprida smitta till osmittade fästingar. De kunde konstatera att i ett ekosystem som är rikt på alternativa värddjur livnär sig fästingarna främst på sådana djur som inte själva kan bli smittade och därför inte heller kan föra smittan vidare. Det finns skäl att anta att samma förhållanden också gäller här i Norden.

Alla arter som ingår i ett ekosystem är inte lika viktiga för helheten. Vissa arter kan försvinna utan att det märks, medan andra spelar en avgörande roll. Man talar om nyckelarter, sådana som är viktigare än andra för kretsloppet av energi, mineraler och annan näring. Självklart är det angeläget att i första hand skydda nyckelarter för att få behålla artrika och fungerande ekosystem (se artikeln på sidan 34).

"En olycka kommer sällan ensam"

Torsken är en av Östersjöns nyckelarter. Vad som händer om torsken försvinner är däremot inte känt i detalj. Lars Håkanson, professor i sedimentologi vid Uppsala universitet, har försökt förutsäga vad som väntar genom att göra datorsimuleringar som bygger på näringsvävarna i Östersjön. Hans resultat visar att torsken kommer att försvinna inom ca sex år om fångsterna hålls på samma nivå som nu.

I stället ökar strömming och skarpsill kraftigt, men bara tillfälligt. Deras födoorganismer, djurplankton och bottendjur, blir småningom så hårt skattade att även dessa fiskbestånd kollapsar. Liknande störningar sker för varje steg neråt i näringskedjan. Längst ner i kedjan finns växtplankton. De kan slutligen bli så talrika att andra arter får svårare att överleva pga att vattnet grumlas.

- Det finns ingen lagstiftning och ingen kontroll värd namnet när det gäller att skydda torsken i Östersjön, framhåller Lars Håkanson. Enligt hans beräkningar har torsken mycket svårt att komma tillbaka om den en gång har försvunnit. En möjlighet är att bottendjur som gråsuggor tar över.

Toppredatorer, dvs de djur som finns överst i näringskedjan, har ofta stor betydelse för hur det ser ut längre ner i kedjan av födoorganismer. Om torsken försvann från Östersjön, vilka återverkningar skulle det ha på själva artmångfalden?

Enligt vissa teorier främjar topppredatorer mångfalden på nivån under, dvs om torsken försvinner finns risk att mångfalden bland planktonätande fisk minskar. Men på nästa nivå, där djurplankton finns, kan mångfalden däremot öka.

- Förlusten av torsk kan både öka och minska den totala mångfalden. En teori om biologisk mångfald och ekosystemdynamik i födovävar med flera nivåer är i dag bara i vardande, förklarar Lennart Persson, professor vid Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitet.

Det finns olika uppfattningar om det meningsfulla i att spara enskilda arter. Att värna den biologiska mångfalden behöver ju inte innebära att minsta lilla mask ska räddas.

Är det rätt att, i mångfaldens namn, avsätta stora skogsområden bara för att där växer en sällsynt lav eller en hotad fågel råkar häcka där?

- Ja, svarar Ulf Gärdenfors utan att tveka. Arter har blivit hotade därför att de miljöer som de är beroende av har förstörts. Ska dessa arter kunna överleva i landet gäller det att skydda de gammelskogar som finns kvar. Och laven är ofta ett tecken på att miljön där den lever är så speciell att man har goda skäl att anta att den hyser många andra arter som inte heller klarar sig på annat håll.

Men den vitryggiga hackspetten då, paradexemplet inom svensk bevarandebiologi? Fågeln är visserligen sällsynt hos oss men är tämligen vanlig på andra sidan Östersjön i Baltikum.

- Dess överlevnad måste man också se i ett större sammanhang. Den ställer stora krav på sin miljö. För att den ska klara sig måste det finnas tillgång till mycket död ved som innehåller larver som i sin tur är viktig föda för hackspetten. Kan man få den vitryggiga att överleva kan man vara säker på att flera andra hotade arter också klarar sig, säger Ulf Gärdenfors.

Det kanske mest kontroversiella exemplet inom bevarandebiologin just nu är vargen. Vad har vi för egentlig nytta av detta stora rovdjur? Den river ju samernas renar och böndernas kreatur, och den skadar och dödar jägarnas hundar.

Till vargens försvar kan man säga att den hjälper många andra arter att överleva. Den har betydelse för fjällräven, korpen och andra asätare som livnär sig på resterna efter vargens byten. När fjällräven inte hittar as är den hänvisad till lämmel, men numera blir det lämmelår alltmer sällan. Så utan varg är den redan mycket hotade fjällräven illa ute.

Längre söderut håller vargen rådjursstammen nere. Rådjuren betar kvistar, gärna asp, sälg och rönn. Där stammen blir för stor går djuren hårt åt vegetationen. Många insekter, bland dem de vilda pollinatörerna, är beroende av dessa träd. Sälgen är speciellt viktig för humlorna om våren. Genom de ekologiska näringsvävarna kan vi hitta samband mellan så olika djur som varg och humla. Och via humlorna med skogsbär och fruktträd.

Hur blir det i framtiden?

I Storbritannien har man sedan länge följt vad som händer med floran och faunan i jordbrukslandskapet. Där kan man se en stadig minskning av vanliga fåglar som är bundna till denna miljö, exempelvis vipa, törnskata, sånglärka, gulsparv och svalor. Samma nedåtgående trend gäller för växter som klätt, kornvallmo, gullviva och kungsängslilja.

Utvecklingen i Sverige ser likadan ut, bara det att vi ligger tjugo år efter. Finland, där nedläggningen av jordbruk har gått snabbare än i Sverige, ligger någonstans mellan Storbritannien och Sverige.

- Biologisk mångfald avgörs inte enbart på artnivå. Avgörande är i vad mån vi kan bevara vissa landskap och naturtyper, understryker AnnMari Jansson, systemekolog och professor emerita vid Stockholms universitet.

Sammanlagt 10 procent av Sveriges areal tillhör naturskyddade områden. Vissa ekologer hävdar att omkring 20 procent av ytan av naturskog, myrar, våtmarker, ängsmarker, dvs alla olika naturtyper som arterna är bundna till, borde bevaras om man vill undvika att mångfalden av arter inte ska minska.

Den finländske ekologen Ilkka Hanski talar om utdöendeskulden. Det är alla de arter som visserligen fortfarande finns kvar, men som är dömda att så småningom försvinna på grund av de förändringar som redan har skett i miljön. Bara i Finland, uppskattar han, är minst tusen arter dömda att dö ut, även om inte ett enda ytterligare träd skulle huggas ner.

Med det perspektivet för ögonen kan man undra om det är värt att med stora uppoffringar rädda fjällräv, vitryggig hackspett och andra arter som tillhör utdöendeskulden. Kanske vore det klokare att i stället ägna ansträngningarna åt att få hotade, men än så länge någorlunda livskraftiga, arter att överleva? Kanske lever vi på detta sätt bättre upp till de mål som konventionen för biologisk mångfald har satt upp.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar