Annons

Återkoppling: Inte heller jordens form mättes rätt

Det franska meterprojektet samsades med ytterligare ett projekt: att mäta jordens form. Ett projekt som slutade med ett orimligt värde. Det berättar Lars Nystedt, som också skrivit boken Historien om metern och kilot.

Författare: 

Publicerad:

2003-07-01

Då och då händer det att det görs en upptäckt som ställer invanda föreställningar på huvudet. En sådan skedde år 1673 då man upptäckte att en s k sekundpendel från Paris svänger långsammare i franska Guyana nära ekvatorn än den gör i Paris.

En sekundpendel är en pendel som är så lång att den pendlar med exakt ett slag per sekund. Pendeln är ungefär en meter lång, men den nya upptäckten var inte dess längd, utan att den inte är lika lång överallt. Vilket i sin tur innebär att jorden inte är klotformad, något man trott alltsedan antiken.

Frågan som nu uppstod var vilken form jorden i stället har: är den avlångsom en citron eller tillplattad vid polerna som en apelsin? Den förra teorin förfäktades av astronomen J D Cassini medan den senare stöddes av Isaac Newton.

Detta blev en stor fråga för Franska vetenskapsakademin och ledde till attden franske kungen Ludvig XV på 1730-talet lät utrusta två expeditioner. Den ena gick till ekvatorn i dåvarande Peru, den andra skulle helst gått till nordpolen, men hamnade i Tornedalen. I den expeditionen, ledd av fransmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis, deltog bl a Anders Celsius.

Redan efter ett år kom man tillbaka från norra Sverige. Resultatet sammanfattades av den kvicke Voltaire i en av de få vitsar som går at töversätta från franska till svenska: Monsieur Maupertuis har plattat tillsåväl jorden som monsieur Cassini. Newton fick alltså rätt.

Emellertid gjorde konsten att mäta distanser stora framsteg med bättre och noggrannare instrument. Franska vetenskapsakademin ville göra nya mätningarför att få bättre värden på hur platt jorden är vid polerna, den s k avplattningen. Ett tillfälle yppade sig när Frankrike 1790 beslöt att gåöver till nytt måttsystem och man skulle bestämma längden på det nya måttet: metern. Man valde mellan två alternativ: sekundpendeln eller en bråkdel av avståndet ekvatorn-­nordpolen. Ett skäl till att valet till slut föll på avståndet mellan ekvatorn och nordpolen var troligen att det samtidigt skulle ge ett noggrant mått på avplattningen.

Man kan dock fråga sig om detta var ett förståndigt val. Sekundpendeln skulle kunna mätas exakt på bara några veckor - vilket också gjordes - medan det skulle ta sju år för att komma fram till en längd på metern. En metersom dessutom visade sig vara felmätt.

Avståndet mellan Dunkerque och Barcelona är endast en tiondel av det verkliga avståndet från ekvatorn till nordpolen, och avståndet räcker intealls för att beräkna jordens avplattning. Värdet blev orimligt stort, hela 1/150, medan Newtons beräkningar förutspådde att det borde vara omkring1/300. Snabbt genomfördes nya beräkningar, där man också använde mätningar nere i Peru. Dessa gav en avplattning på 1/334.

Det värde man brukar ange i dag är ungefär 1/297, inte långt från Newtons teoretiska beräkningar, men mycket långt från resultatet av den ståtliga meterexpeditionen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar