Annons

Med skorpan som vapen

Karl XII skrev ett eget skorprecept för sina soldater.

Det finns en stor missuppfattning om krig och krigföring i äldre tider. Syftet med krigföringen var ingalunda att förgöra sin motståndare på slagfältet. Krigen handlade inte huvudsakligen om strider och belägringar, kulor och krut eller för den delen om marscher hit och dit. Nej, krigen handlade om mat i allmänhet och bröd i synnerhet.

Ibland händer det att man helt oavsiktligt kan uttrycka en stor sanning utan att vara medveten om det. I en pacifistisk barnsång som var populär på åtminstone de daghem där mina äldsta barn gick i slutet av 1970-talet uttrycks en märklig förståelse av krigets grunder. Själv har jag inte insett detta förrän under senare år. Sången innehöll bl a denna strof:

Och, generalen sin sabel han drog

och skar en skiva limpa med mycket knog.

Detta uttrycker faktiskt exakt vad en general för några hundra år sedan skulle göra. Brödet var den fasta punkt som krig kretsade kring, det var samtidens krigare i högsta grad medvetna om. Denna triviala kunskap glöms dessvärre ofta bort när vi i dag skriver krigshistoria.

Åtta dagars arbete

Om man går till källorna finns det många exempel på brödets roll. Soldaten Wilhelm Figner vid det tredje linjeregementet i den westfaliska armén i Polen skriver den 9 juni 1812:

Nu kära föräldrar, som jag ha så eländigt firat min påsk och pingst, så har den fattigaste människan på jorden det bättre än jag och många. Till pingst hade vi så litet att leva av att jag inte hade ett halvt skålpund bröd att äta på tre dagar. (...) Var femte dag får jag sex goda mynt. Om jag köper för en Groschen sprit eller brännvin hemma i Eisleben får jag mer för den än för tjugo Kreutzer i Polen, bröd och öl.

Från i stort sett samma trakt - fast drygt hundra år tidigare - finns bevarat ett annat och mer positivt vittnesmål. Det är fältprästen Sven Agrell vid Skaraborgs infanteriregemente som anför föjande i sin dagbok för den 8 augusti år 1708:

Gingo wij öf:r [Njeper], och continuerade sedan marchen några dagars tijd och emedan landet här war hält ymnogt af säd, blefwo wij stilla 8 dagars tijd, att skiärhra, mahla och baka till vårt underhåldh.

Visserligen kan man inte säga att fältprästens dagbok är full av beskrivningar av försörjningsläget i allmänhet och brödanskaffandet i synnerhet. Men detta var en person vars uppgift var att ge andlig spis; den kroppsliga var det andra som skaffade fram. I en vanlig soldats perspektiv tedde sig dock saken annorlunda.

För snart ett decennium sedan slog en källutgåva ner som en bomb i den tyska historikervärlden. Det rörde sig om en journal över en vanlig soldats vedermödor i trettioåriga kriget. Möjligen hette han Peter Hagendorf. Han och en kamrat gick år 1625 över Alperna och tog värvning vid ett regemente i Milano. I november år 1648 upplöstes hans dåvarande regemente i samband med den westfaliska freden och han friställdes. För en del av sitt avgångsvederlag, som man nu skulle kalla det, gick han och köpte en bok i vilken han samlade sina anteckningar från krigsåren. Detta för historieforskningen minst sagt sensationella dokument upphittades av den tyske historikern Jan Peters och gavs ut år 1993.

Krig om brödet

Utgivaren har lagt ner stor möda på att försöka klarlägga soldatens bakgrund. Av språket att döma skulle mannen eventuellt ha kommit från Swaben. Och soldaten tycks slutligen, enligt Jan Peters, ha varit antingen bagar- eller mjölnarson. Den sista slutsatsen baseras på att bröd och kvarnar har en så framskjuten plats i berättelsen. Just denna slutsats är, menar jag, i grunden felaktig. Om Jan Peters förmodande är riktigt betyder det nämligen att så gott som varje befälhavare, som lämnat efter sig skriftligt material, i konsekvensens namn också borde ha varit mjölnar- eller bagarson.

Gemensamt för dessa exempel är inte bara bröd och försörjning, utan också att man i princip gick till brödet. Som drotsen Per Brahe hade uttryckt det redan på Karl Xs tid: "Att rusta och sedan sitta still, det är att föra krig mot sig själv." Det vill säga där det fanns bröd, mjöl eller spannmål att uppbringa, där kunde man också föra krig. Felet med Napoleons krigståg mot Ryssland år 1812 - mitt första exempel ovan - var inte i första hand den kalla vintern eller den s k brända jordens taktik. Av den senare ser man faktiskt inte särskilt mycket spår i källmaterialet. Nej, felet var helt enkelt att Napoleon lyckats organisera och föra fram betydligt större truppmassor än vad området kunde tåla. Krigade man i områden med otillräcklig brödförsörjning eller tvingades in i sådana trakter, var alltså arméns undergång förvandlad till en tidsfråga. I princip kunde man inte kriga i brödlöst land.

Detta var erfarenheter som Karl XII hade tagit till sig. Han var bevisligen varken bagar- eller mjölnarson, även om han att döma av det rikligt bevarade källmaterialet i form av t ex egenhändiga brev, order och räkenskaper, var närmast fanatiskt intresserad av bröd, mjöl, råg, korn, åkrar, ängar, havre, hö och halm.

Under det stora nordiska kriget 1700-21 försökte Karl XII säkra bästa möjliga försörjning åt sina egna trupper samtidigt som han i största möjliga mån lade hinder i vägen för fiendens försörjning. Hans motståndare gjorde alla likadant.

Truppernas försörjning

Men ibland stod nöden för dörren. Så var exempelvis situationen år 1716. Karl XII genomförde detta år ett mindre överfall mot trakten kring Oslofjorden. Regionen var dels Norges främsta jordbruksområde, dels hade man med sig osedvanligt rika förråd. Men ändå var matsituationen katastrofal. Den franske resenären Aubruy de la Motraye refererar en utsaga från en hög officer, generalmajor Hugo Johan Hamilton: "Han visste icke, om man någonsin på annat håll fört krig såsom man här fört det i Norge." Att generalen själv hade klarat sig så bra var förvånande, men det berodde troligen på att han omtänksamt nog medfört ett privat förråd av bl a skorpor, vin och konjak. Andra officerare gav liknande omdömen, och de för sin del frågade sig: "Hava vi icke icke redan nog berg och klippor hos oss utan att behöva trotsa hunger och oväder och ligga på bara marken för att erövra Norges?"

Några veckor senare besöktes det kungliga högkvarteret av justitiepresidenten i Göteborg, Wilhelm Silentz. Han var där för att framföra synpunkter på hur Göteborgs nya privilegier borde vara utformade. Vid sin ankomst blev han chockad och skrev följande till sina kolleger i hemstaden:

... och som nöden här är så stoor, att den stackars soldaten förhungrar, måste döö och försmäckta, så att konungen sielf har swårt om bröd, så bedher iag för Christi skull, att dwar och een i synnerhet och alla i gemen skaffa hijt igenom natt och dag bröd, bröd, bröd för Christi skull! Iag hade några små rogskorpor i en hast fått med mig, dem tog Gen. Excell. för hans Maj:t, som heldre sielf swälter, och alt hwad ankommer unnar soldaten... För resten påminner iag om bröd, bröd för Christi skull...

Brödet som vapen

Vad det är fråga om är nämligen inte allmän matbrist, utan just brödbrist. Man hade nämligen försökt att lösa det svåra försörjningsläget genom att driva in boskap i krigsområdet. Detta betydde att trupperna fick en mycket riklig tilldelning av kött. Drygt ett halvt kilo per dag och person. Men enligt vad näringsexperter försäkrat mig så går det inte att ersätta kolhydrater i form av bröd med kött.

Att man var medveten om detta är uppenbart både genom Silentz förtvivlade vädjanden om bröd och genom vad som sedan hände. Armén fick lämna Norge och fälttåget avbrytas. Men krigsläget var fortfarande närmast desperat. Att anfalla Norge med konventionella medel var inte att tänka på, och all annan form av krigföring stupade på fiendernas förkrossande sjöherravälde. Men Karl XII hade tänkt ut ett nytt krigsmedel. Den svenska armén skulle ta med sig en jättelik matsäck, och sedan var det bara att i princip sätta sig ner och vänta på att den försvarande arméns matsäck skulle ta slut. Huvudvapnet var helt enkelt brödet.

Men brödet måste vara hållbart eftersom det dels skulle transporteras långa sträckor under ogynnsamma förhållanden, dels skulle tåla att förvaras under allt annat än ideala omständigheter i sex månader utan att mögla. Uppenbarligen ansåg Karl XII att den sortens skorpor och annat förrådsbröd som bakades i Sverige inte hade erforderliga kvaliteter. I stället skulle man baka något som kallades för "fältbröd" eller "succariebröd". Det var ett slags bröd som man stött på under det ryska fälttåget 1708-09.

Under hösten 1716 påbörjades en serie provbakningar i Uddevalla. Det rörde sig om en surdegsskorpa, men man var osäker på hur man på bästa sätt skulle baka den och om man skulle använda sig av finsiktat eller osiktat mjöl. Den högste ansvarige - fältmarskalken och generalguvernören Carl Gustaf Mörner - ursäktade sig snart i en skrivelse till kungen att provbakningsresultatet inte var särskilt bra. Man hade nämligen fått ut alldeles för litet färdigt bröd per tunna mjöl. Dock framhöll han att när man väl blev van skulle det säkert gå mycket bättre. Så blev också fallet.

Ganska snart stannade man för att använda sig av osiktat mjöl. Orsaken verkar ha varit att alltför mycket mjöl förlorades vid siktningen. Tydligen lärde man sig också hur man bäst skulle förfara för att baka skorporna. Några månader efter den första provbakningen fastställde Karl XII själv hur succariebrödet skulle bakas. Denna kungliga instruktion, som finns bevarad i olika varianter, skickades ut över hela landet till olika kronobagare under år 1717. Bakning i stor skala kom i gång i början av år 1718 och fortsatte sedan i allt större omfattning hela året.

Karl XIIs recept

Det kanske märkligaste med hela detta bak- och underhållsprojekt var att man faktiskt tycks ha lyckats med det. Succariebrödet fanns alltså där det borde finnas. Åtminstone gäller det för den s k jämtländska armén, vilken jag ingående har studerat. Inte nog med att brödbaket lyckades, brödet var också synnerligen hållbart. Efter det att fälttåget avbrutits vid Karl XIIs död den 30 november 1718, kom det nämligen att på olika håll ligga kvar gigantiska skorpförråd. Att döma av de räkenskaper som jag sett var det ännu efter flera år endast obetydliga mängder som förstörts och betecknats som "otjänliga".

Anledningen till att brödet var så hållbart var att det var sällsynt torrt och hårt. Kungen stadgade bl a att det inte fick innehålla något salt, eftersom detta drog till sig fukt och väta. Men framför allt var det bakningen eller kanske snarare den s k värmningen som var huvudhemligheten bakom brödet.

Jag har själv provbakat det här brödet vid fyra tillfällen. Första gången blev resultatet inte helt lyckat - precis som var fallet vid den första provbakningen i Uddevalla år 1716 - men andra gången gick det något bättre och sedan riktigt bra. Succariebrödet är mycket hårt och kompakt. Man bör inte försöka tugga sönder det, utan tärningarna måste blötas upp först. Det går visserligen bra att suga på dem några minuter men helst bör man ha lagt dem i blöt. Jag har visserligen bara påträffat två belägg som visar hur man konsumerade succariebrödet. Dels är det den tidigare omtalade generalen Hamilton som nämner det, dels är det en order som härrör från uppmarschen mot den norska gränsen år 1718. Båda dessa källor pekar mot att fransk konjak var en bra blötläggningsvätska. Själv har jag också prövat snart sagt alla upptänkliga vätskor och också kommit fram till att just konjak är det bästa alternativet.

Skorpor del av krigsförsörjningen

Det väsentliga var naturligtvis inte hur skorporna smakade, utan att de fyllde sin funktion. Allt tyder på att Karl XIIs fälttåg mot Norge år 1718 hade blivit en stor framgång om kungen inte hade dött. Segervapnet skulle ha varit skorporna. Vidare finns det tecken som tyder på att kungen hade för avsikt att under år 1719 gå till motanfall mot de ryska positionerna i Finland och Baltikum med hjälp av sina skorpor.

Succariebrödet som vapen var en till stora delar unik lösning på krigets grundläggande problem: brödförsörjningen. Lösningen var nödvändig därför att kriget fördes i brödlöst land. I själva verket kan man enligt min mening hävda att brödet var det viktigaste vapnet och att all mer storskalig krigföring före Napoleontiden borde tas upp till förnyad granskning just utifrån brödaspekten.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar