’De äro alla som bitna av en galen hund’

Kronprins Gustaf, som senare skulle bli Gustaf V, följde noga utvecklingen i Norge under unionens sista år. Han var både hjälpreda åt kungen och vikarie, det vill säga regent. Han fick högst påtagligt känna av norrmännens känslor och berättar i ett brev från våren 1899 för kung Oscar II – som befann sig utomlands – om en uppjagad krigsstämning (se artikeln på sidan 34). Han beskriver hur luften var full av elektricitet:

”I mitt brev i förrgår nämnde jag ingenting om en sak som passerade lördag afton utanför slottet, då jag kom hemkörande från Det militere Samfund. Men då det nu kommit i alla tidningar, isynnerhet i vänsterpressen, som dock verkligen uttalar sitt ogillande av det skedda, så anser jag mig böra meddela, att det verkligen är sant, att jag blev mottagen av ett par hundra personer, som skrek, pep och väsnades. Det var mest studenter och annan ungdom, en del hade tagit sig för mycket till bästa och voro halvfulla. Sedan demonstrationen fortsatt en stund, ryckte vakten ut och arresterade ett par, varefter de andra skingrades. Jag bryr mig personligen icke det ringaste om sådana dumheter.”

Det är knappast troligt att Gustaf tog denna tidiga studentdemonstration så lätt som han berättar om den för fadern. Han var visserligen en lugn person, men naturligtvis blev han illa berörd när han för första gången i sitt liv utsattes för demonstrationer som var så allvarliga att vakten måste tillkallas.

Politisk demonstration

Möjligen kunde kronprinsen bagatellisera ett par hundra skrålande studenter, men det var svårare att negligera beteendet vid den middag som kronprinsen gav för det norska stortinget. Om denna sänder han först telegram till fadern och sedan brev:

”Såsom jag i förrgår telegraferade till Pappa, så företog stortinget en politisk demonstration mot mig personligen, därigenom att hela vänstern, närmare 70 stycken, dock med undantag av presidenterna, återsände i en klump inbjudningskorten till min supé igår afton. Detta var högst oförskämt, men skadar dem själva mest. Dock har det väckt ett oerhört uppseende i synnerhet i Sverige, där alla partier lär vara rasande över ett sådant beteende. Jag beslöt mig för dels att icke föreslå stortingets skål vid supén, utan endast Pappas skål, och dels att säga ett riktigt allvarligt ord till alla presidenterna på en gång. Bägge delarna genomförde jag också till punkt och pricka och jag är mycket glad att en gång fått sjunga ut ordentligt, ty det skadar icke alls att de nu fått höra sanningen ren och oförfalskad. – – – Ullman sade sedan att både han och de andra presidenterna ogillade vänsterns uppförande, för vilket meddelande jag tackade honom. – – –

Han var mycket hövlig i hela sitt uppträdande. Sedan jag under middagen föreslagit Pappas skål, frågade Ullman om han fick föreslå min, men jag svarade honom, att jag icke önskade det, då jag efter det som passerat ansåg mig förhindrad att dricka stortingets skål, och att det därför vore rättast och bäst, att blott konungens skål dracks i afton.”

Kronprinsen kunde lätt dra slutsatsen att de ansträngningar som gjorts för att komma till en provisorisk lösning av den svåra krisen 1895 inte hade gynnat unionstanken. Kraven på ett eget norskt konsulatväsen blev allt starkare, och allt oftare talades om upplösning av unionen.

Upprepade kriser

Den tidigare krigiske Gustaf ändrade uppfattning och såg ingen möjlighet till acceptabel lösning.

Gustaf upplevde ministerkris efter ministerkris i Kristiania, och i brev till tennispartnern Pontus Quarnström beskriver han sin längtan bort från Kristiania och sin leda vid de norska politikerna. I början av oktober 1900 skrev han, citerat efter Björn Fontander i dennes bok Käraste Pontus (Stockholm 1999):

”För närvarande är jag mitt uppe i en ministerkris, då förutom de två förut nämnda även statsrådet Thielsen inlämnat sin avskedsansökan. I måndags hade jag en mycket obehaglig och svår konferens med hela regeringen. De tro sig kunna göra vad som helst och försöka bestämma vem skall bli statsråd utan att det minsta fråga mig om saken! De anse att jag måste säga ja och amen till allt vad de föreslå. Sålunda ville de försöka trumfa att en ultraradikal marinofficer Sparre skulle bliva krigsminister och vidtalade honom, innan jag visste det allra minsta därom. Det är en skön regering!

Men jag lovar att de fingo höra sanningen av mej, huru obehagligt det än var, men om de trampa mej på tårna så trampar jag igen. Jag hoppas att de nu övergivit sjöofficeren, men vem som skall bliva krigsminister vet jag ännu ej. Jag har blott sagt att jag vill ha en duglig lantofficer. – – – Som Du lätt kan förstå har jag haft mycket att göra på grund av hela detta bråket.”

Ytligt sett gällde striden framför allt de särskilda norska konsulernas självständighet och frågan om en gemensam utrikesminister. Den unionskommitté som tillsattes 1901 för att utreda möjligheten att avskaffa det gemensamma konsulatväsendet och dela det i en norsk och en svensk del nådde inte enighet. I januari 1903 antog stortinget med stor övervikt en lag om särskiljande av konsulatväsendet. Ingenting nämndes om de norska konsulernas ställning till utrikesministern eller utrikesförvaltningen.

Hotande vulkanutbrott

Kronprinsen reste till Kristiania i slutet av januari och lämnade rapporter till kungen och prins Carl. Till kungen skrev han den 15 februari 1903 att utsikterna till någon form av uppgörelse var mycket små:

”Det är ett förfärligt tillstånd, ty det finnes knappast en enda person, som numera vill hålla på den nuvarande unionen, ja, de flesta skrika öppet på upplösning av unionen. Även med risk att gå under i sin frihetskamp göra de dock detta hellre än att kvarstå, så som de säga, som ett lydrike under Sverige. Upphetsningen mot Sverige har gripit alla, även bland vår närmaste omgivning. – – – Jag är lugn men gör mig förberedd på allt. Förresten må vi bra, både Wilhelm och jag, åtminstone så bra som på en vulkan som hotar med utbrott.”

Och till prins Carl skrev Gustaf den 22 februari:

”Jag kan nog förstå att ni skola vara oroliga för huru förhandlingarna här skola avlöpa. Men å andra sidan tror jag, att du känner tillräckligt både min och [statsminister]Boströms uppfattning och tankar för att veta, att varken han eller jag vilja vara med om några ytterligare eftergifter i det svenska förslaget. Jag anser det norska förslaget helt oantagligt, visserligen väl skrivet men mycket försåtligt.”

I både de svenska och de norska politiska kretsarna rådde oenighet. En stor skillnad fanns dock. En majoritet av de norska politikerna strävade mot större självständighet. Den oenighet som fanns i Norge rörde främst i vilken takt man skulle gå. Men överensstämmelsen var stor om det slutliga målet: befrielse från svenskarna, först vad gäller konsulaten, sedan utrikesförvaltningen och slutligen den gemensamma kungen.

Splittrat Sverige

I Sverige var läget mer komplicerat. I både regering och kungahus fanns skilda meningar. Kungen, drottningen och prins Eugen var mer medgörliga än kronprinsen och prins Carl.

Det största problemet i Sverige var dock ställningen i riksdagen. Där fanns flera fraktioner i både första och andra kammaren, och motsättningarna var betydligt större än i Norge. En gemensam kampvilja saknades – striden handlade ju inte om det egna landets självständighet. De nya politiska folkrörelserna – liberalerna och socialdemokraterna – var kritiska mot de svenska så kallade fosterlandsvännerna på högerkanten.

För kronprinsen var läget svårt. I ett brev till sin far den 29 april 1905 berättar han om stämningarna i Kristiania och om hur han själv kände det:

”Situationen här är alldeles hopplös och det är omöjligt att tala ett förnuftigt ord med en enda människa. De äro alla som bitna av en galen hund och vilja icke höra eller taga något skäl. Från alla håll bestormas jag blott med fordran på sanktion [av den ännu ej framlagda konsulatlagen], varpå jag endast svarat, att jag varken vill eller kan säga det allra minste, förrän frågan förelägges mig till avgörande i statsråd. Jag har ingenting annat att göra än att ’tiga mig fram’ denna gång. Stämningen är hövlig, men iskall och det ligger mycket hat och ovilja i luften. Då det hela är mycket pinsamt och då jag verkligen ej kan göra någon nytta här, så avreser jag tisdags afton och anländer onsdag förmiddag till Stockholm. Den stora frågan inkommer till stortinget någon dag i nästa vecka och kommer då strax att upptagas till behandling.”

I maj 1905 antog stortinget en lag enligt vilken den konsulära gemenskapen skulle upphöra den 1 april 1906. Kungen vägrade att sanktionera lagen och fick som svar från den norska regeringen en avskedsansökan. På morgonen den 7 juni 1905 meddelade två representanter för den norska ministären vid audiens hos unionskonungen att det ålåg denne att skaffa landet en konstitutionell regering. Eftersom han misslyckats med detta hade den norska kungamakten upphört att fungera.

Samma dag konstaterade stortinget att föreningen med Sverige, som förutsätter en gemensam kung, upphört. I en skrivelse till kungen anhöll man att kungen skulle medverka till att en prins av det svenska kungahuset skulle acceptera att bli vald till kung i Norge.

Oförberedda svenskar

Efter alla de förhandlingar som förekommit mellan norrmän och svenskar och där tonen blivit allt hårdare från norsk sida, borde meddelandena från Kristiania inte ha kommit som någon större överraskning, utan tvärtom. Men i kungahuset talades det om en överraskande ”revolution” eller ”statskupp”. Prins Carl sade senare att 7 juni-beslutet verkade som en bomb. Prins Eugen uppehöll sig vid det ”brutala” sätt som norrmännen använde sig av och att detta verkade förlamande på dem alla:

”Min gamle far kände slaget som en förolämpning som han hade svårt att smälta. Han hade alltid känt personlig sympati för norrmännen och ofta gjort sig till målsman för deras intressen, om han också mången gång varit förargad på deras politiska åtgärder och inte minst deras ständiga advokatyr, så främmande för honom. Han kände och fattade det även som ett bevis på otacksamhet. Min mor hade alltid haft stor förståelse för den norska karaktären och känt sig tilltalad av deras större omedelbarhet och rättframhet, och hon upprördes över att de nu svikit vad hon ansåg vara deras förpliktelser. ’Det finns dock något högre än det nationella’, hörde jag henne ofta säga till sina norska vänner. För henne var nog tanke på krig främmande, men ett fast uppträdande lika självklart som nödvändigt. För min far var möjligheten av blodsutgjutelse mellan brödrafolken motbjudande, då den skulle omintetgöra just det, som för honom var unionens innebörd.”

Det märkliga är att det svenska kungahuset och den svenska regeringen inte hade företagit några förberedelser inför det väntade unionsbrottet. Kronprins Gustaf hade visserligen varit i både London och Berlin i samband med bröllop och träffat ledande statsmän – som utan undantag avrått Sverige från att tillgripa hårdare medel. Självklart hade också de olika sändebuden till uppgift att informera om det inträffade. Det man inte förstod från svensk sida var att det krävdes en speciell organisation för att kunna få ut den svenska versionen om vad som hände. Viktiga utländska tidningar och opinionsbildare inom näringsliv och universitet behövde få personliga föredragningar.

Norrmännen, som från början var underlägsna på opinionssidan eftersom man saknade egen utrikesförvaltning, sökte på olika sätt kompensera denna. Kulturpersonligheter, pressmän och publicister med vänstersympatier sändes i väg till Europas huvudstäder och försökte övertyga olika opinionsbildare om det rättmätiga i Norges ”revolution”. De svenska envoyéerna från UD var inte vana vid sådan aktivitet och hade dessutom vuxit upp med att tjäna två länder.

Kungahuset förlorade således striden om Norge. Efter den 7 juni ansåg man slaget förlorat. I de förhandlingar som så småningom följde i Karlstad och som ledde till en fredlig upplösning av konflikten spelade kungen och hans hus en mycket begränsad roll.