Annons

Kroppens egna antioxidanter

I Lund har forskare funnit en molekyl som är kroppens naturliga antioxidant.

Anspråken knutna till antioxidanter har länge varit stora: ät frukt och grönsaker och förbli frisk och ung. Antioxidanter skulle förebygga cancer, blodproppar, demens och andra sjukdomar. Lägg därtill att de har sagts motverka rynkor och förkylningar. Då framstår apotekens enorma försäljning av antioxidanter som A-, C- och E-vitaminer och mineralerna selen, koppar, zink och mangan som fullt logisk.

Men nu revideras gamla idéer, och bilden blir mer komplex. Bovarna - de fria syreradikalerna - uppfattas inte längre bara som elaka, och antioxidanterna - radikalernas motgift - visar sig vara skadliga i höga doser. Dessutom har forskarna upptäckt att kroppen har egna antioxidationssystem som kan ha betydelse för olika sjukdomar. Bakom en av upptäckterna står forskare vid Lunds universitet som efter 25 års studier fann en molekyl som är hela kroppens skyddande antioxidant.

Det hela började på 1950-talet. Då upptäcktes en grupp reaktionsbenägna, potentiellt giftiga och aggressiva ämnen: fria radikaler. De bildas i en oxideringsprocess ur syret vi andas och vid energiomsättningen i kroppens celler. Samma process leder till att bilar rostar. Varför rostar då inte kroppen sönder?

Mot de skadliga radikalerna

Räddningen är antioxidanterna. Det är ämnen som konkurrerar ut eller avlägsnar andra oxiderbara ämnen och därmed uppskjuter eller förhindrar att dessa oxideras. Från början ansåg forskarna att antioxidanter tillförs kroppen via kosten - frukt och grönsaker rika på vitamin A, E och C, betakaroten och selen.

Så var scenen uppritad: å ena sidan de onda fria radikalerna, å den andra de goda antioxidanterna. Men stora delar av det vetenskapliga etablissemanget tvivlade på denna dramaturgi. Hade fria radikaler och oxidation över huvud taget någon biologisk betydelse? Om inte, vad var i så fall nyttan med att motverka dem med extra vitamintillskott?

Ett genombrott kom på 1990-talet när en forskargrupp upptäckte att oxidation ökar i åldrande hjärnvävnad. De regioner som drabbas av alzheimer är också mer oxiderade. I dag startas allt fler forskningsprojekt om oxidation, och det råder ökad medvetenhet om att fria radikaler faktiskt är inblandade i sjukdomsprocesser - från cancer och diabetes till åderförkalkning och kroniska inflammationer. Men hur?

Vitamintillskott behövs inte

Som så ofta inom vetenskapen har historien visat sig mer komplex än forskarna först anade när de började kartlägga kroppens egna skyddande antioxidanter. Att kroppens egna system är utomordentligt väsentliga framgår av djurförsök där man har utarmat levern på den naturliga antioxidanten glutation. Vid tillförsel av paracetamol, som finns i exempelvis Alvedon, Panodil och Reliv, oxideras detta ämne till starkt reaktiva och giftiga ämnen som skadar levern när inte glutation finns närvarande som skydd.

Den ökande kunskapen om de kroppsegna antioxidanterna har medverkat till att tona ner den hälsofrämjande betydelsen av antioxidanter via kost och vitamintillskott.

- Vid väl sammansatt kost behövs normalt inget extra kosttillskott med antioxidanter, säger Jan-Åke Gustavsson, professor i medicinsk näringslära vid Novum forskningspark i Huddinge.

Flera studier har visat att tillskott av antioxidanter inte minskar risken att drabbas av olika cancerformer, hjärtinfarkt eller slaganfall. En del pekar tvärtom på att vitamintillskott kan öka dödligheten, och i dag avråds rökare från att äta antioxidanten betakaroten som man får i sig bland annat via morötter.

Omväxlande farliga och nyttiga

En förklaring till de uteblivna resultaten kan enligt antioxidanternas anhängare vara att doserna i studierna har varit för små. Ett mer biologiskt dilemma är att antioxidanterna, sedan de utfört sin uppgift, själva blir oxidanter och alltså en belastning för kroppen.

Professor Karl Arfors, svensk pionjär inom forskningen om fria syreradikaler, pekar på metodologiska brister och svårigheter. Man har bara testat antioxidanterna en i taget, de har getts i för låga doser och slutresultatet, sjukdom eller inte, påverkas av en rad andra faktorer som är svåra att ta hänsyn till, anser han.

Vidare har forskarna på senare tid förstått att fria radikaler inte bara är elaka, utan också fyller en viktig biologisk funktion. Många fria radikaler fungerar som budbärare i cellen medan andra, som superoxid, utsöndras från vita blodkroppar som ett vapen mot bakterier och virus.

En av de vanligaste fria radikalerna, kväveoxid, vidgar blodkärlen och reglerar blodtrycket. Omvänt tycks fria radikaler även vara involverade vid förkalkning av blodkärl. De fria radikalerna spelar alltså en komplex biologisk roll: i ett och samma organ, blodkärlen, kan de vara både nyttiga och skadliga.

Betydelse vid inflammationer

En som följt utvecklingen inom fältet på nära håll är Bo Åkerström, professor vid Avdelningen för klinisk och experimentell infektionsmedicin, Lunds universitet.

- I dag ligger det närmast till hands att bevisa att en obalans i oxidationssystemet har betydelse för inflammatoriska sjukdomar, säger han när vi ses på hans kontor på Biomedicinskt centrum i Lund.

- Dessa sjukdomar är lättare att studera än längre skeenden, som åldrandet. En hel del tyder på att inflammationer är inblandade vid åderförkalkning och hjärtinfarkt. Vid inflammation kan celler och deras kraftverk, mitokondrierna, gå sönder och ett överskott av fria radikaler läcka ut.

För 30 år sedan fick Bo Åkerström - för övrigt känd som sångare i rockbandet Torsson - uppgiften att ta reda på allt han kunde om en viss molekyl, alfa-1-mikroglobulin, som hans handledare hade upptäckt. Den har sedermera visat sig vara en av kroppens egna antioxidanter. Men upptäckten har tagit drygt 25 år av idogt detektivarbete:

- En ledtråd var att alfa-1-mikroglobulin i blodet förändras när röda blodkroppar går sönder och hemoglobin läcker ut. Det såg ut som om molekylen hade bundit sig till hemoglobinets järngrupp, som är kraftigt oxiderande. En färganalysundersökning visade att det stämde.

Vi såg också att en del av vår molekyl klipps av i mötet med hemoglobin. Den kvarstående delen är ännu mer antioxidativ än den första och bryter ner den syreradikala järnmolekylen. Därför gissade vi att alfa-1-mikroglobulin har en skyddande effekt mot oxidation, att den alltså är en antioxidant.

Ger grundläggande skydd

Molekylen produceras huvudsakligen i levern. Men till skillnad från andra kroppsegna antioxidanter, som oftast är lokalt producerade, cirkulerar denna i hela kroppen. Den finns framför allt vid gränsytor som blodkärl, tarm, slemhinnor och hud.

- Vad det betyder vet vi inte, men man kan tänka sig att molekylen utgör ett slags grundskydd för kroppen, medan andra antioxidanter träder in vid akuta ansamlingar av fria radikaler. En annan skillnad är att vår antioxidant verkar utanför cellen, men förmodligen inte inuti, där de andra antioxidanterna har sin effekt.

Är då alfa-1-mikroglobulin inblandad vid någon sjukdom? Ja, vävnads- och vätskeprover från patienter med så kallade venösa bensår tyder på det. I dessa läcker röda blodkroppar och hemoglobin ut i såret och bidrar till att det inte läker.

- Vi såg att alfa-1-mikroglobulin finns på samma ställen som hemoglobin i sårvätskan, att den är aktiverad och binder till sig hemoglobinets syreradikala järngrupp. Det är ett tydligt tecken på att molekylen uträttar något väsentligt, säger Bo Åkerström.

Molekylen fungerar här som en antioxidant på två olika sätt, förklarar han. Dels avväpnar den blodets järngrupp genom att järnet binds till ett slags ficka på molekylen, varvid järngruppen göms för omvärlden. Dels reparerar molekylen vävnadsskador genom att avge elektroner som binds till de molekyler som har oxiderats, exempelvis vävnadsmolekylen kollagen som finns i bindväv och ben. När kollagen oxideras blir det stelt och förlorar sin funktion.

- I olika försök har vi sett att när man häller på vår antioxidant på oxiderat kollagen så försvinner oxidationen.

Kan läka bensår

För närvarande skissar Bo Åkerström och kollegan Arthur Schmidtchen, hudläkare, på försök där de vill tillföra alfa-1-mikroglobulin till bensår för att påskynda läkningen.

- Ett stort problem är att få fram molekylen i tillräckligt höga koncentrationer utan att det blir svårlösligt. Vi arbetar också på att ta fram en så kallad knock-out-mus, som saknar genen för alfa-1-mikroglobulin och alltså inte producerar molekylen i kroppen, för att se vad det innebär.

I Sverige är det få som intresserar sig för oxidationssystemet ur ett kliniskt perspektiv, berättar Bo Åkerström. Hans upptäckter har därför betytt mycket.

- Efter så många års forskning utan några större genombrott började våra finansiärer tvivla på alfa-1-mikroglobulins betydelse. Men nu tror jag att det vänder, och det finns mycket kvar att studera, säger han.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Det här tror jag starkt på!
Har själv ett venöst bensår som inte vill läka, det är inne på 7:e månaden nu.Fått Ovixan 1 mg/g, att smörja med, samt kompressionslindat ben.

Lägg till kommentar