Bakterier som är motståndskraftiga mot antibiotika, alltså resistenta, är ett globalt hälsoproblem. För tio år sedan kom världens länder överens om en global handlingsplan mot antibiotikaresistens. Bland annat genomförs en enkät där 150 länder svarar på vilka insatser som görs i respektive land.

Nu har en internationell forskargrupp kartlagt och analyserat insatserna i 73 av länderna.

– Vi utgick från enkätsvaren för att se hur mycket handling det krävs av ett enskilt land för att bromsa resistensutvecklingen, säger Peter Søgaard Jørgensen, evolutionsbiolog och forskare vid Stockholm resilience centre vid Stockholms universitet.

Han har lett studien som publiceras i tidskriften PLOS Global public health.

– Rent hypotetiskt kan man tänka sig att helt sluta med antibiotika för att slippa resistens, men det skulle medföra mycket stor påverkan på folkhälsan, säger han.

För att jämföra antibiotikaresistens i olika länder använde forskarna tre mått: total användning av antibiotika, absolut nivå av resistens och ett index för läkemedelsresistens. 

Enligt Peter Søgaard Jørgensen är det två delar som krävs för att motverka resistens.

– God övervakning av förekomsten av resistens är grundläggande, då det är svårt att sätta in rätt insatser utan att ha en klar bild av läget. Den andra delen är att arbeta strukturerat på så många fronter som möjligt – ju fler insatser, desto bättre, säger han.

Insatserna kan exempelvis vara att förbättra hygienrutiner på sjukhus, att koordinerat minska användningen av antibiotika eller att investera i nya behandlingsstrategier vid infektioner.

Forskarna har även tagit fram ett så kallat insats-index, där de väger samman alla insatser i ett land. År 2016 låg Sverige på andra plats efter Nederländerna. Vid mätningen från 2023 låg i stället Danmark och Frankrike i topp, med Sverige på åttonde plats. 

– Sverige ligger fortsatt bra till. Små förändringar nedåt kan exempelvis bero på att länder som gjort stora insatser tidigt inte gör lika mycket varje år, säger Peter Søgaard Jørgensen.

Globalt mätt i de 73 länderna har detta insats-index ökat från att år 2016 ligga på 1,8 i median, till att år 2023 vara 2,3. Det är bra, men inte tillräckligt, enligt Peter Søgaard Jørgensen.

– Enligt våra analyser krävs ett insats-index över 3,7 för att ha mer än 50 procents sannolikhet att minska förekomsten av resistens, säger han.

År 2016 och 2023, som är de år forskarna har analyserat, nådde bara de fyra främsta länderna denna nivå.

En begränsning i studien är att data bygger på ländernas egen rapportering av vilka insatser man har gjort. Det framgår heller inte när i tiden en viss insats genomförts.

I ett nästa steg ska forskarna bland annat undersöka hur antibiotikaresistens utvecklades under pandemin. En farhåga har varit överanvändning av antibiotika, men det är inte hela sanningen.

– Mindre antibiotika gavs på sjukhus, exempelvis för att planerade operationer ställdes in. Pandemin var en komplex situation som många är nyfikna på – jag med, säger Peter Søgaard Jørgensen.

Han menar att rapportering om antibiotikaresistens ofta hamnar i ett av två fack: ”resistens kommer fortsatt att döda miljoner” eller ”ny mirakelmedicin är på gång”.

– Båda är fel, enligt mig. Vi kommer att behöva investera långsiktigt och arbeta för att implementera insatser för att få ner resistensutvecklingen, men varje liten förbättring gör skillnad, säger Peter Søgaard Jørgensen.