Annons

Han ser igenom språket

Svordomar, mutor och raggningsrepliker är några av de fenomen som den amerikanske psykologen Steven Pinker har analyserat.

Han ser ut som en pudelrockare på comebackturné. I själva verket är han en av språkforskningens internationella tungviktare och författare till bästsäljande böcker om språket, tänkandet och hjärnan.

För två år sedan publicerades Ett oskrivet blad på svenska - en vältalig uppgörelse med tanken att människan föds som ett vitt ark och får sin personlighet enbart genom uppfostran och undervisning. I sin senaste tegelsten The stuff of thought utgår Steven Pinker från språket för att ta reda på vad som egentligen pågår i huvudet på folk. Ett helt kapitel handlar om svordomar, vilket har lett till att inspelade intervjuer med författaren publicerade på nätet är försedda med varningstexter om att materialet innehåller ovårdat språk.

Steven Pinker själv är prydlig i kostym och slips. Hans talar artikulerad engelska med kanadensisk klang, en rest från uppväxten i Montreal. Vi träffas på hans kontor nio våningar upp i den högsta byggnaden på Harvard University i Cambridge, USA. Mitt i rummet står ett välputsat glasbord och två lila fåtöljer. På en hylla vilar en människohjärna nedsänkt i en glasburk med klar vätska.

- Det jag vill veta är förstås hur psyket fungerar, säger Steven Pinker. Inte hos någon speciell person, utan generellt.

Hjärnan liknar en kniv

Bit för bit försöker han kartlägga människans mentala maskineri. Hans beskrivning av själslivet påminner om en schweizisk armékniv: en samling specialverktyg - mentala moduler - formade av det naturliga urvalet under utvecklingshistorien. Detta maskineri fungerar enligt Steven Pinker i princip som en dator.

Redan i tonåren bestämde han sig för att studera människans natur. Han utbildade sig till psykolog och började forska om hur hjärnan analyserar synintryck. Parallellt intresserade han sig för språkforskning.

- Jag har förstås blivit influerad av Noam Chomsky, även om jag aldrig forskat tillsammans med honom, säger Steven Pinker, som är professor i psykologi.

Den amerikanske lingvistikprofessorn Noam Chomsky är också verksam i Cambridge. Han har bidragit till att göra slut på behavioristernas dominans inom amerikansk psykologisk forskning, bland annat med sina argument för att människans grundläggande språkförmåga är medfödd, inte inlärd.

På den punkten är de båda professorerna överens. Men Noam Chomsky hör till dem som anser att det mänskliga språket har uppstått som en biprodukt av andra anpassningar under evolutionen. Steven Pinker menar i stället att språket är en evolutionär anpassning formad direkt av det naturliga urvalet, en tanke som han utvecklar i sin första bästsäljarbok The language instinct, publicerad år 1994.

Han är mästare på att förklara krångliga idéer rappt och elegant - gärna med referenser till filmer, romaner, serietidningar, politiska fadäser och kända rättsfall. Samtidigt överblickar han ett brett spektrum av vetenskapliga rön och deras kopplingar till filosofiska diskussioner genom tiderna. Texterna i hans böcker löper så lätt att Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, avslutade en hyllning till boken Ett oskrivet blad med orden "och han skriver som en gud".

- Kors, det var vänligt sagt. Som ateist vet jag inte riktigt hur jag ska ta en sådan komplimang, säger Steven Pinker och spricker upp i ett av sina breda leenden.

Svordomar blir kvar

Ofta skriver han om laddade ämnen. En kommande bok ska handla om våldets historia. Och den senaste innehåller som sagt en detaljerad analys av svordomar.

Steven Pinker misstänker att impulsen att svära när man slår huvudet i en dörrkarm har samma evolutionära ursprung som skriet från en katt som någon sätter sig på. Ur den impulsen har människan sedan utvecklat en rik repertoar av kraftuttryck för vitt skilda tillfällen.

Människor som får en blodpropp eller blödning i vänster hjärnhalva kan drabbas av större eller mindre svårigheter att använda språket. Märkligt nog kan vissa personer med så kallad afasi svära helt obehindrat. Sannolikt beror det på att vi hanterar språk på två olika sätt, som i huvudsak är förlagda till höger respektive vänster hjärnhalva.

Vänster hjärnhalva har huvudansvaret för att bygga upp och analysera meningar. Den högra hjärnhalvan verkar vara mer inriktad på att hantera ett lager av färdiga språkbitar som kan tas i bruk utan vidare bearbetning. I det lagret ingår, förutom svordomarna, bland annat välkända sånger, ramsor, böner och återkommande uttryck som jahaja och åjovars. Detta prefabricerade språk kan alltså bli kvar även efter en skada i den vänstra hjärnhalvan.

Svordomar har även förmåga att aktivera utvecklingshistoriskt gamla delar av hjärnan som är viktiga för känslolivet, till exempel amygdalakärnorna, de mandelformade nervcellsknippena som är inbäddade i var sin tinninglob. Lika lite som öronen kan blunda, kan hjärnan värja sig mot att ta in och reagera på känsloladdade ord. Det sker automatiskt, vilket innebär att väl valda svordomar effektivt kan överföra negativa känslor.

Därför blir fekalier skit

Svordomar på alla språk kretsar kring samma teman enligt Steven Pinker: kroppsutsöndringar, det övernaturliga, sex, sjukdomar och socialt utstötta individer. Avföring är uppenbarligen något som människor normalt inte tycker om att tänka på. Mindre självklart är att könsord som engelskans fuck är så populära.

- Sex är något positivt när du själv deltar och det är frivilligt, men det finns många fler omständigheter då sex orsakar negativa känslor, säger Steven Pinker.

Dessutom menar han att ord kan väcka anstöt helt enkelt genom vetskapen om att de används för att väcka anstöt.

- Det förklarar skillnaden mellan fekalier och skit - som ju står för exakt samma sak, säger han.

Steven Pinker tror att vetskapen om att ett ord används för att chockera kan hänga kvar även om ordet står för något som förlorat sin sprängkraft. Det skulle i så fall kunna förklara varför vi svenskar så gärna hädar när sinnet rinner till, trots att vi med tiden har blivit relativt sekulariserade.

- Jag skulle inte bli förvånad om svenskans blasfemiska svordomar dog ut, men det kanske dröjer 50 eller 100 år innan det sker, säger Steven Pinker.

För egen del använder han engelskans vanligaste svordomar när han blir arg, och han verkar smått road av att få uttala dem i ett samtal om vetenskap.

Inlindat tal är begripligt

En annan typ av språkbruk som han har grubblat över på sista tiden är indirekt tal. I många situationer är det vanligare att antyda saker än att säga dem rakt ut. Här är några exempel:

  • Vilken fin butik du har. Det vore verkligen synd om något skulle hända med den. (Ett hot.)
  • Åh, konstapeln, finns det inte något sätt att ta hand om böteslappen här? (En muta.)
  • Det vore toppen om du kunde skicka lite salt. (En uppmaning.)
  • Skulle du vilja följa med upp och titta på mina etsningar? (En sexuell invit.)

För den som vill hota eller muta någon kan det förstås vara klokt att uttrycka sig indirekt för att minimera risken för åtal. I situationer där ingen riskerar att hamna inför rätta kan indirekta formuleringar i stället ingå i spelet om vilket slags relationer vi ska ha med varandra.

- I sådana sammanhang är delad kunskap en avgörande faktor, säger Steven Pinker.

Som så ofta illustrerar han sina tankar med ett exempel från populärkulturen. I början av den romantiska komedin När Harry mötte Sally får Sally komplimanger för sitt utseende av Harry. Sally frågar rakt på sak om han försöker stöta på henne.

Harry: Vad? Är det omöjligt för en man att säga att en kvinna är attraktiv utan att det är en invit? Allright, allright. Låt säga att det var en invit. Vad vill du att jag ska göra åt det? Jag tar tillbaks det, OK? Jag tar tillbaks det.

Sally: Du kan inte ta tillbaks det.

Harry: Varför inte?

Sally: För att det redan är sagt.

Harry: Herregud. Vad ska vi göra? Ringa polisen? Det är redan sagt!

Så länge inviten är underförstådd kan innebörden vara glasklar för bägge parter. Men kunskapen är individuell, inte delad.

Om Sally skulle tacka nej till att titta på Harrys etsningar skulle hon förstås veta att hon nobbat en invit, skriver Steven Pinker i en ingående analys av indirekt tal publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS tidigare i år. Även Harry skulle inse att han blivit nobbad. Men det finns fortfarande utrymme för Sally att undra om Harry tror att hon är naiv. Harry kan å sin sida inte säkert veta att Sally vet att han vet att han blivit nobbad.

Delad kunskap styr relation

Klarspråk sopar bort alla sådana tvivel. Kunskapen blir delad, vilket innebär att Harry vet att Sally vet att Harry vet att Sally vet, och så vidare.

- Då kan de inte längre behålla föreställningen om att de bara är vänner. Det är logiken bakom vår intuitiva uppfattning om att det inte går att ta tillbaka ett förslag när det väl är sagt, säger Steven Pinker.

Hans resonemang rör sig på en hög nivå, både teoretiskt och stilistiskt. Emellanåt kan man få en känsla av distans till människorna som alltihop faktiskt handlar om. Ett tydligt undantag är hans dödsruna över sin tidigare handledare på Harvarduniversitetet, psykologiprofessorn Roger Brown.

Steven Pinker utnämner Roger Brown till psykologins Cary Grant: lång, solbränd och charmerande. Han beskriver sin avlidne kollegas arbete med att utforska barns språkutveckling, men också hans motsägelsefulla liv som slutade med självmord. Kort före sin död publicerade Roger Brown sina memoarer, där han berättar om olycklig kärlek till ett antal manliga prostituerade. Memoarerna chockade många i hans omgivning.

"Socialpsykologen Roger visste bättre än någon annan att en av människans starkaste drivkrafter är att tillrättalägga bilden av sig själv, att vilja se bra ut. Och ingen skulle ha haft lättare att se bra ut än Roger", skriver Steven Pinker. "Men han valde att lämna oss med en sista uppsättning observationer om den mänskliga arten. Han påminde oss om att lyckan är skör, passionerna outgrundliga och jaget undflyende."

- Det är den enda gång jag på allvar har skrivit om en annan människa, säger Steven Pinker.

Violinspel sätter spår

Roger Brown dyker även upp i en fotnot till ett avsnitt om hjärnans formbarhet i Ett oskrivet blad.

Under det senaste decenniet har bilder från hjärnkameror visat att träning kan förändra hjärnvävnaden. Buddistisk meditation och violinspel är exempel på övningar som i längden kan ge mätbara förändringar. Det är också känt att personer som är blinda från födseln kan använda synbarken till att läsa blindskrift. Och döva kan utnyttja en del av hjärnans hörselcentrum när de kommunicerar med teckenspråk.

Steven Pinker menar att sådana rön ofta blir övertolkade för att stödja teorin om människan som ett oskrivet blad. Han medger att all inlärning bygger på förändringar i hjärnan, vilket betyder att den är formbar.

- Men det faktum att hjärnan kan förändras säger inget om gränsen för hur mycket beteendet kan förändras, säger han.

Här återkommer han till Roger Brown, som försökte "bota" sin homosexualitet genom klassisk betingning under 1950-talet.

- Han har berättat hur han försökte lära sig att bli straight genom att masturbera medan han bläddrade i Playboy. Det fungerade förstås inte, säger Steven Pinker.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar