Annons

”Höga känslor har tillhört männen. När melankoli blev depression och framför allt drabbade kvinnor tappade den i status.”

Bild: 
Linda Forsell

Hon ser våra skuggsidor genom historien

I dag råder förvirring om känslornas status, säger Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria. I sina böcker om känslornas historia beskriver hon varje yttring med stor inlevelse – och hon lyfter fram uppmuntrande exempel på udda beteenden.

Om den kvinnliga känslosamheten inte balanseras av förnuft blir det bara koketteri och svaghet. Det är den brittiska författaren Jane Austens budskap i boken Förnuft och känsla, som har fått ge namn åt Forskning & Framstegs tema i detta nummer.

Behovet av att finna balans mellan förnuft och känsla kan kanske förklara Austens popularitet i dag, när känslorna återigen har fått större utrymme. Det menar i alla fall Karin Johannisson, vår främsta uttolkare av människans känslor i historisk belysning.

– Det är intressant att känslor i dag har förvandlats från att förknippas med svaghet, kvinnlighet, irrationalitet till kulturellt, socialt och politiskt kapital, säger hon.

– Nu ska vi visa vårt engagemang med känslor, vi vill inte längre ha politiker med järnmask. Tänk på Fredrick Federleys tårar i FRA-debatten i riksdagen i juni 2008. De var mycket medvetna. Eller när Göran Persson meddelade att Anna Lindh var död. Bara för några generationer sedan skulle offentliga ledare visa självkontroll och behärskning.

Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet med inriktning på medicinhistoria. Rörligheten i känslospråket, det vill säga känslornas historia, är en viktig del i hennes forskning.

Känslornas styrka försvinner inte

Förnuft och känsla kom ut 1811, men skrevs redan i slutet av 1700-talet. Det var en period då man verkligen brottades med balansen mellan förnuft och känsla. Samtidigt med det modernas födelse – upplysningen, rationaliteten, uppmaningen att tänka själv – lyfte man fram känslan som socialt redskap, inte minst empatin. Det var viktigt för en modern människa att känna empati och att ha balans mellan förnuft och känsla. Och det var viktigt för män att visa känslor, det skrevs hur mycket som helst om ömhet och sensibilitet. Det gräts och det snyftades. "Jag inte bara grät, jag skrek som ett djur", kunde det heta. Därefter går allt mot större kontroll. De normerna lägger sig tungt över alla samhällsklasser ända fram till 1980-talet.

– Men samtidigt som den offentliga sfären kontrolleras, kan man se en häpnadsväckande öppenhet i den privata. Bara för att vi tränger bort känslor betyder det inte att vi inte upplever känslor lika intensivt. Känslostyrkan försvinner inte.

I våras kom Karin Johannissons senaste bok, Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid, en bok som fått stort gensvar. I många veckor låg den etta på Dagens Nyheters litteraturlista över de bästa böckerna just nu, något mycket ovanligt för en fackbok. Om något är boken en samtidskommentar.

– Melankoli är något som angår alla, något som alla upplever under längre eller kortare perioder. Det gäller att bli vän med den för att kunna hantera den. Vi tycks uppleva just känslosvängningar som onormala och jobbiga. Och det är de självklart när de blir sjukliga, men rimliga kontraster i känslor kan ge energi.

Melankoli är efter kärlek och förälskelse den känsla som syns mest i det västerländska samhället, skriver Karin Johannisson i sin nya bok. Det som kännetecknar melankoli är att den har ett så brett spektrum, från söt känsla – som vemodet som väcks av musik eller naturen – till mörk och svår sjukdom. Men här handlar det inte om melankoli som sjukdom.

– Jag behandlar ett gränstillstånd som ligger mellan det friska och det sjuka, och jag ville visa hur man kan hålla kvar mycket av det svåra inom det normala och inte patologisera eller sätta diagnoser på allt som i själva verket är dimensioner av de existentiella villkoren.

Karin Johannisson har i enlighet med Freud definierat melankoli som förlust av något som man inte vet vad det är. Till skillnad från sorg, där ju orsaken är känd och som man i bästa fall kan hantera och fjärma sig från. Karin Johannisson avhandlar många variationer på temat melankoli i sin bok: likgiltighet, sårbarhet, leda, skräck, flykt, ångest, trötthet och inte minst vilsenhet. Framför allt får man möta männi­skoöden som gestaltar melankolins många uttryck. Sociologen Max Weber kunde på grund av sömnlöshet varken skriva eller undervisa under 20 år, och författaren Marcel Prousts ömtålighet gjorde honom mer eller mind­re sängliggande efter 35 års ålder. I det sällskapet behöver ingen känna sig udda.

Vad är det som påverkar hur vi uttrycker, gestaltar och värderar känslor? Att till exempel tro sig vara av glas är för oss nutida människor ett obegripligt tillstånd. I en tidigare bok utforskade Karin Johannisson nostalgin, som en gång stod för hemlängtan, men som nu har en helt annan betydelse. Dagens stress- och utmattningsdiagnoser uttrycker sig särskilt i Skandinavien i framför allt trötthet. Men den skiljer sig från den trötthet som man såg kring förra sekelskiftet. Denna var mycket mer utlevande.

– Patienterna kunde inte sitta kvar på stolen utan gled ner på golvet, totalt tömda på all kraft.

Svarta dimmor färgar världen

Något som samverkar med hur man gestaltar och upplever känslor är samtidens vetenskapliga modeller. 1600-talet var ett kroppsligt, känsloutlevande århundrade. Det är bara att gå till Shakespeare så förstår man. Då föreställde man sig att melankoli handlar om mörka vätskor – melas chole betyder svart galla – som drar runt i kroppen. De blir till svarta dimmor som färgar världen svart. Känslan kännetecknas av stor skräck, stor förtvivlan och stor hunger. Detta tog sig vildsinta uttryck. 1700-talslitteratören Samuel Johnson kastade sig ut i det låga, brutala och glupska. "Den som förvandlar sig till djur slipper plågan av att vara människa", kommenterade han. På 1800-talet går man över till nervmodellen med trötta, slappa, spända, irriterade nerver. Sedan kommer Freud med föreställningen om instängda känslor som behöver släppas ut, och i dag tolkas depression i första hand som låga serotoninhalter.

– Depression betyder bokstavligen nedtryckt. Tidigare hade ordet inte alls med känslor att göra, utan var en fysikalisk och ekonomisk term. Så det är rimligt att vi upplever depressionen som den beskrivs av sin samtid.

Humanister bättre på dialog

I dag får allt fler människor diagnosen depression med allt lättare grad av depression. Att allt mer tolkas som avvikelser gör oss sårbara. Det är något som Karin Johannisson ofta har återkommit till, och därmed har hon hamnat mitt i den brännande debatten om våra stora ohälsotal och den så kallade medikaliseringen med de nya diagnoserna utbrändhet och utmattningsdepression.

– Jag är tveksam inför de hårdragna tolkningarna inom neuropsykiatrin i dag, där man hävdar att man kan mäta våra känslor i hjärnan. Att vi kan registrera dem säger inget om hur vi tolkar dem och ger dem mening.

– Läkare och biologer är starkt inskolade i sina paradigm. Det gäller naturligtvis också oss humanister och kulturvetare, men jag tror att vi är bättre på att upprätta dialog, att inte se varje avsteg från vår egen tankemodell som ett hot. Och framför allt borde vi kunna komplettera varandra.

Hennes stora engagemang i dessa frågor visar sig i alla uppdrag. Hon är med i otaliga sammanhang, bland annat i Statens medicinsk-etiska råd och har suttit i flera statliga utredningar och i Vetenskapsrådets styrelse. Just nu skriver hon Karolinska Institutets historia inför 200-årsjubileet 2010 och är verksam på Cent­rum för genusvetenskap i Uppsala. Hon föreläser ofta, framför allt för vårdfolk.

– Jag skulle kunna vara ute och föreläsa jämt. Det finns ett stort behov av historiska perspektiv, av att fördjupa förståelsen för hur gränserna mellan sjukt och friskt, normalt och avvikande ständigt förskjuts.

Förändrar sanningen

Det var redan med aids-frågan på 1980-talet som Karin Johannisson fick upp ögonen för att historia är en makalös erfarenhetsbank.

– All historisk erfarenhet visar att om man ska bekämpa en epidemi ska man inte använda tvångsåtgärder och utse syndabockar. Just det perspektivet gjorde att jag fick ingå i en grupp som för Stockholms läns landstings räkning med läkaren Jan-Olof Morfeldt i spetsen reste runt och informerade om aids.

Den medicinhistoriska banan började dock med avhandlingen om magnetisörer och deras kvinnliga patienter på 1800-talet. Sedan kom Medicinens öga, om medicinhistorien sett ur patientens synvinkel.

– Medicinhistoria handlade tidigare ofta om stora män, stora upptäcker, stora genombrott. Vilket naturligtvis inte är ointressant, men det var inte det jag tände på. Jag definierar medicinhistoria brett, det handlar helt enkelt om levande, lidande, kännande människor.

Där har den franske teoretikern Michel Foucault med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning varit central, som för så många. Han och hans efterföljare pekade på att världen förändras beroende på vems horisont du betraktar den från. Det ser annorlunda ut om du är man eller kvinna, vit eller svart, rik eller fattig, läkare eller patient.

– Många har missförstått det där med konstruktivismen. Det är inte så att sanningen inte finns. Bara att den förändras beroende på utgångspunkten.

Den stora, mer personliga förebilden blev den brittiske medicinhistorikern Roy Porter som Karin Johannisson träffade i London på 1980-talet. Hans institut kom att bli centrum för den medicinska världen sedd ur patientperspektivet.

– Han var osannolik, extremt kreativ, helt oakademisk, enormt generös. Han var den förste som när jag berättade att jag hade skrivit om magnetisörer sa: Oh, how interesting! Folk tyckte att det jag höll på med var helt obegripligt.

Roy Porter skrev om ett brett medicinhistoriskt fält och värnade mycket om gestaltningen. Något som är centralt också för Karin. Och något hon får mycket beröm för och är en viktig anledning till att hon blir så läst. Hon tillåter sig att vara litterär, till och med experimentell med språket.

– Det finns en väldig lust i det. Och så vill jag nå utanför de akademiska väggarna. Men mina böcker är vetenskap, med både skönlitteratur och facklitteratur som källor. Men jag kommer aldrig att skriva skönlitterärt. Inte någon självbiografi heller för den delen. Jag ser det som en manlig genre, jag har aldrig trott att det finns en enda tolkning av ett jag.

Vreden och bitterheten

Kärleken till språket och läsandet fick hon med sig hemifrån, pappa var professor i nordiska språk och ledamot av Svenska Akademien. Men ännu viktigare var kanske mammas grusade läkardrömmar. Att läsa bekräftades, och det som bekräftas blir ju styrande. Kärleken till språket manifesterade sig allra först i översättandet av tysk dramatik som kom sig mest av en slump, genom en god vän som var vid Dramatiska teatern. Hon kom att översätta bland annat dramatikerna Peter Handke och Peter Weiss. Hon fortsatte med översättningar i många år, tills efter disputationen.

Tyska är mammas språk, men det fick inte talas på 1940-talet i Göteborg, också av dåtidens rädsla för att barnen skulle bli halvspråkiga. Men tyska aftonböner kan hon.

– Dem kommer jag att rabbla på min dödsbädd, säger Karin Johannisson lite i förbifarten, med sin karakteristiska fallenhet för inlevelse och dramatik.

Nu är hennes tjänst vid Uppsala universitet utlyst, i god tid så att någon säkert ska vara på plats när hon går i pension om två år. Det är ett tag till dess, men livet som pensionär hoppas hon inte ska skilja sig så mycket från det nuvarande. Hon vill fortsätta skriva och föreläsa, men med mer tid för att läsa skönlitteratur, den stora passionen.

Det finns många ämnen att skriva om. Vreden, som har betraktats som den mest tabubelagda känslan för både kvinnor och män, och med en stark plats i alla kulturer. Den fick hon av utrymmesskäl välja bort i Melankoliska rum, även om den vrede som riktar sig mot det egna jaget är nog så viktig i framför allt kvinnlig melankoli. Bitterheten, vår mest missklädsamma känsla, är också intressant. Ett annat ämne är sinnenas historia. Vid förra sekelskiftet gick mycket av anpassningen till det moderna genom känslorna och sinnena, som att acceptera nya lukter eller trängseln på perronger och tåg.

– Vi tar in sociala förändringar genom känslor. Men det är inget som sker på bekostnad av förnuftet. Jane Austen hade inte behövt oroa sig.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar