Annons
Världsparlament nästa!

Folke Tersman.

Bild: 
Håkan Elofsson

Världsparlament nästa!

Om vi ska komma överens om hur vi rättvist kan lösa världens globala miljöproblem tillsammans är ett världsparlament enda lösningen, skriver Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet.

Författare: 

Publicerad:

2010-02-08

När jag skriver dessa rader är det två veckor kvar till klimatmötet i Köpenhamn. När raderna publiceras är mötet över. Då vet vi hur det gick. Liksom många andra tror jag att mötet blir en besvikelse. Vad vi behöver är ett avtal om betydande utsläppsminskningar som faktiskt kommer att följas. Det man i bästa fall kommer att uppnå är ett ramavtal vars innehåll till stora delar lämnas öppet, eller ett alltför svagt avtal eller ett avtal som utelämnar viktiga aktörer. Därmed förlorar vi tid, vilket vi senare får betala ett högt pris för i form av resurser och mänskligt lidande. Men, som sagt, facit har vi först när raderna publiceras.

En av de frågor som diskuterats före mötet är om det finns en chans att uppnå ett avtal som är "legalt bindande". I skrivande stund har förhoppningarna om detta övergivits, bland annat på grund av att den amerikanske presidenten Barack Obama inte sägs ha "haft tid" att politiskt förankra beslut om nödvändiga åtgärder hos viktiga amerikanska intressegrupper. Därför kan man på sin höjd hoppas på ett avtal som är "politiskt bindande".

Men som var och en inser är skillnaderna mellan dessa typer av bindning minst sagt luddig. Om Larsson bryter ett avtal med Nilsson, så kan Nilsson ringa polisen och få rättelse.

Men som bekant finns det ingen global polis. Så om en nation avviker från en överenskommelse och har råd att strunta i den pinsamhet som detta innebär, så finns inte mycket att göra, oavsett i vilken mening överenskommelsen kan beskrivas som "legalt bindande". Så är det åtminstone om avvikaren är en mäktig nation, vars handlande har verklig betydelse för klimatet. Detta skapar dubbel osäkerhet. Ingen nation vill lämna förhandlingarna med känslan av att man lovat större insatser än man hade behövt. Sådant blir nämligen svårt att förklara för de egna medborgarna. Och det blir särskilt svårt att förklara om man kan misstänka att de andra inte kommer att leva upp till sina åtaganden. Det är en mekanism som obevekligen gör avtalet svagare än det borde vara. Och så är det även om alla är fullt medvetna om att det sämsta tänkbara utfallet för alla är att utsläppen inte minskas radikalt.

Filosofen David Hume uttryckte dilemmat enkelt och koncist: Ditt korn är moget i dag; mitt kommer att vara det i morgon. Det är till gagn för oss bägge om jag arbetar med dig i dag, och om du hjälper mig i morgon. Jag tycker inte om dig, och jag vet att du lika litet tycker om mig. Jag vill därför inte anstränga mig för din skull, och om jag skulle arbeta med dig för egen räkning, i förväntan om en gentjänst, så vet jag att jag skulle bli besviken och att jag förgäves skulle lita till din tacksamhet. Så låter jag dig alltså arbeta ensam, och du behandlar mig på samma sätt. Årstiderna slår om, och vi förlorar bägge våra skördar på grund av bristen på ömsesidig tilltro och säkerhet.

Hur denna mekanism leder till katastrofala resultat finns det gott om moderna exempel på. Riskerna med rovdriften på världshavens bestånd av fisk har varit kända åtminstone sedan 1960-talet. Men resultaten av decennier av förhandlingar om fiskekvoter, zoner och fiskemetoder är erbarmliga. Därför har i dag en tredjedel av världens fiskebestånd av ätlig fisk kollapsat. Om trenden fortsätter antas samtliga fiskebestånd ha kollapsat inom femtio år.

Sådana erfarenheter bådar inte gott för försöken att klara klimatkrisen med den typ av förhandlingar vi nu står inför. Mer står visserligen på spel denna gång. Men samma hinder – egennytta och bristande förtroende – står i vägen. Och det är givetvis inte bara på den globala nivån som dessa faktorer spelar oss ett spratt. Skillnaderna mellan hur egennyttiga nationer och egennyttiga individer interagerar är egentligen inte så stora.

Åtminstone sedan 1950-talet är det känt att det finns fall där individer tillsammans ger upphov till ett utfall som är sämre för alla, trots att var och en handlar fullständigt rationellt i strävan att maximera sitt egenintresse (läs: fångarnas dilemma). De mest framgångsrika sätten att parera denna problematik går ut på att någon ändrar förutsättningarna på ett sådant sätt att det inte längre är rationellt för den egennyttiga individen att fatta det beslut som, tillsammans med att andra fattar samma beslut, leder till dåliga konsekvenser.

Vi kan till exempel höja skatten på bensin och ge dem som köper miljöbilar skattelättnader. Denne "någon" som ändrar förutsättningarna utgörs i regel av staten, som har makt att se till att regler följs och att de som bryter mot dem bestraffas. I och med att medborgarna kan lita på att alla tvingas följa reglerna, så är risken att bli exploaterad liten, vilket i sin tur gör det lättare för medborgarna att solidarisera sig med (och rösta för) dem. Problemet är bara att det inte finns någon "någon" på den globala nivån. Därför är vi på väg att trava rakt in i den fälla som vi på den nationella nivån kan undvika.

Detta innebär att vi måste öka ansträngningarna för att införa kraftfulla politiska institutioner på den överstatliga nivån. En världsregering kommer att dröja. Men det finns många steg på vägen som kan vara avgörande för att etablera det förtroende som nu saknas. Exempelvis bör man snarast, vid sidan av den internationella brottmålsdomstolen, etablera en internationell miljödomstol som ges möjligheter till reella sanktioner. Vi bör också arbeta för att gradvis bygga upp ett system av demokratiskt deltagande och representation på den globala nivån, bland annat genom att komplettera FN:s generalförsamling med en rådgivande parlamentarisk folkförsamling – ett världsparlament.

En sådan institution behöver till en början inte ges någon verklig makt. Den kan ändå bli ett viktigt forum för att uppnå större samsyn kring nyckelfrågorna om vad som är en rättvis fördelning av bördorna för det globala miljöarbetet. Många avfärdar sådana tankegångar som hopplöst utopiska. För min del anser jag att om vi inte tar steg i den riktningen, så är förhoppningarna om att vi ska lyckas lösa klimatproblemen lika utopiska.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Vatten är en bra början.

Mycket bra! Jag håller med. Det är banne mig dags!

kanske bra grej, beroende på vilka människor man sätter i det parlamentet.. fler politiker som saknar know-how och problemlösningsförmåga? det lär ju inte förändra särskilt mycket..

Att skapa en ytterligare väldsinstution som reglerar lagar som ändå inte följs,kan verka utopiskt.Men jag tror att det kan vara värt ett försök,som sagt, man måste spänna bågen första gången till den brister för var gränsen går.

Jag vill skicka in en brasklapp, jag tror på kärnkraften,så sosse jag är och jag tvivlar att den någosin går att ersätta med förnybara källor det handlar om så många terra-vatt-timmar att hela landskapet runt om bara består av energi-källor.

Hur många vill ha vind-snurror nära sin tomt som låter dygnet runt,det drabbar förstårs inte riksdags-delegater i Stockholm..hmm..

Det räcker nog om man ordnar vatten och beskriver för folk att de inte skulle vilja bli behandlade som vissa kvinnor blir själva, så löser sig nog mycket utav sig självt.

En kopia från ett inlägg jag skrev på min blogg dagen efter Världsvatten dagen nedan:

Världsvatten dagen,I går.
Jag skriver ofta om vatten och att det är det enklast boten på mycket elände.

Var på posten idag och hade fått en tidning bla från ena organisation som jag donerar 50:- månad till .

Där i stod det bla att på vissa plattser så hade man grävt ned cisterner som regnvatten från taket ledes ned i, och det räckte för att hushållet skulle klara sig under året då det ofta var torka.

En 16 000 liter stor tank, som man i vissa fall hade i en flaska klorin(?) för att hålla rent , då tanken var fylld, det mindre rena brunns vattnet gick till odlingar numera.

1,1 miljarder har inte rent vatten som i sin tur bla dödar 2 miljoner barn om året i olika magsjukdomar mm.

Inte konstigt att folk blir tokiga och startar krig och flyktingströmmar.

97% av vattnet på jorden är salt vatten, 3% är söt-vatten,
men bara 0,5% utav söt-vattnet är tillgängligt för naturen, resten är bundet i isar mm.

Då man vet hur enkelt det är att avsalta, man kokar vatten och det som stiger upp som ånga är fritt från salt mm, sedan finns omvänd osmos som avsaltnings metod mm,

så är det retfullt att se alla hav som skulle kunna tappas på vatten till söt-vattens framställning.

Ända som behövs är energi.

Skrivet av l-hs 2010-03-23

Början till ett världsparlament finns redan in FN. Det tar tid att ena världen, ett par hundra år kanske innan det finns ett världsparlament. Första steget är EU, ASEAN, NAFTA och andra regionala sammanslutningar. Världsparlament kommer, men det tar lite tid.

Lägg till kommentar