Bara vi kan undervisas

På vägen till att bli Homo sapiens – den vetande människan – blev vi också Homo docens – den undervisande människan. Men är det verkligen sant att det bara är människan som undervisar? Kattmammor bär ju hem halvdöda möss till sina ungar för att de ska få träna på att jaga. Men nej, undervisning är det inte.

Ett mer spännande exempel kommer från surikater som lever i torra områden i södra Afrika. Ett av deras vanligaste byten är skorpioner, som dock har en giftig tagg vilken måste tas bort innan skorpionen kan ätas.

Vuxna surikater förser ungarna med skorpioner, antingen döda med taggen borttagen eller levande men utan tagg och så småningom levande med taggen kvar. När ungarna får levande skorpioner utan tagg kan de träna på hur man dödar en skorpion utan att riskera att bli stungna av den dödliga taggen. När de lärt sig detta, kan de sedan få träna på att själva avlägsna taggen.

Det intressanta är att de vuxna surikaterna väljer hur skorpionen ska ges till ungen beroende på ungens ålder. De uppvisar alltså ett flexibelt beteende som är anpassat till ungens förmåga. Forskarna som studerade djuren kunde konstatera att ungarnas övning med att först hantera stympade skorpioner förbättrade deras jaktförmåga.

Men trots surikaternas sofistikerade beteende är inte heller detta verklig undervisning. Såväl kattorna som surikaterna underlättar för ungarna att lära sig jaga, men de visar dem inte avsiktligt hur man ska göra.

Samma sak gäller en schimpansmamma som tar undan giftiga löv från sin unge. Hon vill inte att ungen ska äta bladen, men hon har ingen avsikt att lära ungen något.

Den avgörande skillnaden för att förstå vad ungarna kan och inte kan är att djuren inte har tillräcklig inlevelseförmåga. Den har vi.

###Se vad andra ser

Att kunna leva sig in en annans värld är en form av förståelse som är fundamental för alla sociala aktiviteter – lärande och undervisning i synnerhet. Inlevelseförmågan är därför ett av de grundläggande villkoren för människans lärande.

Inlevelseförmågan är komplex: tillgången till andras tankar och känslor kommer gradvis i ett barns utveckling, och det finns olika komponenter. För att få en mer precis förståelse av barns tankevärldar och känslor är det nödvändigt att skilja mellan olika typer av inlevelse.

Att leva sig in i andras känslor är vad som brukar menas med medkänsla eller empati. Med den kan man exempelvis förstå att någon annan har ont.

Små barn utvecklar förmågan att tolka andras känslor redan under de första månaderna av sitt liv. Mellan föräldern, vanligen mamman, och barnet sker en ”intoning” som lägger grunden till all vidare social interaktion. Det är också då den första kommunikationen utvecklas. Det viktiga är det känslomässiga innehållet, snarare än vilka ord som används.

Att leva sig in i andras uppmärksamhet betyder att man exempelvis kan förstå vad någon annan fokuserar på. En grundförutsättning för undervisning är att eleven måste kunna följa det som läraren uppmärksammar. Och omvänt: läraren måste kunna förstå när eleven inte har sin uppmärksamhet riktad åt rätt håll.

En mer avancerad förmåga är att uppnå gemensam uppmärksamhet på ett objekt. Om jag ser att du ser på ett föremål och du ser att jag ser samma föremål, så har vi gemensam uppmärksamhet.

Apor och andra djur verkar inte kunna uppnå gemensam uppmärksamhet, men människans barn gör det från nio månaders ålder. Denna förmåga är helt grundläggande för lärande som bygger på att man visar något för någon annan. Utan gemensam uppmärksamhet fungerar inte undervisningen.

Att leva sig in i andras önskningar krävs för att förstå att inte alla tycker om samma saker.

Små barn har till en början svårt att förstå att andra har andra önskningar än de själva. I ett experiment med fjorton månader gamla barn ställde man fram en tallrik med broccoli och en med söta kex. Alla barnen föredrog kexen. Men en experimentator visade för olika barn vad hon tyckte bäst om genom att visa avsmak för ena tallriken och gillande för den andra.

Hon sträcker sedan ut handen och ber barnet ge henne mat. Barnet ger henne kex oberoende av om hon visat att hon gillar det eller inte.

Men gör man om samma experiment med barn som är arton månader gamla, så ger de experimentatorn den sorts föda hon har visat att hon tycker om. Till skillnad från de yngre barnen kan de föreställa sig att hon har andra önskningar än de själva. De äldre barnen har utökat sin förståelse av andras inre världar.

###Att förstå varför

Att leva sig in i andras avsikter är en sådan förmåga som innebär att man kan förstå vilket mål en annan individ har med sitt beteende.

Den amerikanske psykologen Andrew Meltzoff gjorde ett originellt experiment med arton månader gamla barn för att testa om de kan uppfatta andras avsikter. Han lät en vuxen försöka hänga en ring på en krok, men personen fumlade så att ringen föll ner eller slant. När barnen uppmanades att göra likadant lyckades de nå målet, trots att de aldrig hade observerat den fullständiga handlingen förut. Det betyder att de kunde förstå den vuxnes avsikt med den fumliga handlingen.

När en annan grupp i Meltzoffs experiment fick se samma handlingar utförda av en mekanisk hand, imiterade de märkligt nog inte handlingen. Detta tyder på att barnens förståelse av målet baseras på att de föreställer sig att den vuxne har en avsikt med sin handling, medan de inte tolkar de mekaniska tingen som att de har några avsikter.

På senare tid har man alltmer insett betydelsen av människobarnens inlevelseförmåga för deras språkinlärning. Man kan säga att när ett barn lär sig ett ords betydelse, lär det sig också något om andra människors tankar. Den mest avgörande skillnaden mellan människor och andra djur är att vi är enormt skickliga på att tolka avsikten med det som kommuniceras.

###Vet vad andra vet

Att leva sig in i andras kunskap innefattar förmågan att man kan föreställa sig vad andra individer vet eller tror.

Ett känt experiment som man gjort med barn för att testa om de förstår vad andra vet handlar om en avlång Smarties-ask (Smarties är en sorts smågodis). Testet gjordes på barn i åldrarna tre till fem år.

När man frågade dem vad de trodde fanns i asken svarade alla barnen ”Smarties” (eller ”godis”). När man öppnade asken visade den sig innehålla en blyertspenna. Sedan stängde man asken. Barnen fick då frågan om vad Sam, som ännu inte sett vad som fanns i asken, skulle säga att den innehåller. Treåringarna svarade i allmänhet ”penna” medan de flesta äldre barnen svarade ”Smarties”.

De äldre barnen förstod att Sam inte hade samma kunskap som de själva hade. De insåg därmed att han hade en felaktig föreställning om vad som fanns i asken. Detta är ett tydligt exempel på att de har en uppfattning om någon annans kunskap. De yngre barnen verkade däremot inte kunna skilja mellan sin egen uppfattning och någon annans.

###Syskon underlättar inlevelsen

I en utvidgning av experimentet fick barnen också frågan om vad de hade trott fanns i asken när de först fick se den. De flesta små barnen svarade ”penna”, medan de äldsta svarade ”Smarties”. De äldre kunde komma ihåg, det vill säga skapa sig en föreställning om, att de ursprungligen trott annorlunda.

Denna typ av test ger stöd för tesen att barn utvecklar en uppfattning om vad andra vet och inte vet mellan tre och fyra års ålder. Fast det finns skillnader i när man lyckas – barn som växer upp med syskon lär sig snabbare att tolka andras inre världar än barn utan syskon.

Förmodligen är det lättare att sätta sig in i att någon annan vet något som jag inte vet. Redan tvååringar kan be om att bli undervisade, till exempel fråga efter vad något heter eller hur man gör för att sätta i gång en leksak.

Inlevelseförmågan fortsätter att utvecklas även efter fyraårsåldern. Vid sex till sju års ålder kan barnen hantera inbäddade föreställningar av typen ”Sam vet att Selma tror att kakorna ligger i burken”. De kan därmed inte bara föreställa sig att någon annan inte vet utan också sätta sig in i hur den andre ser det. Sjuåringen förstår exempelvis att den som har en felaktig uppfattning själv tror att det är sant.

Denna förmåga att förstå inbäddade föreställningar är en viktig del av barnens sociala kompetens, eftersom mycket beror på vad människor tror om andras uppfattningar. Det har visats att denna förmåga är viktig för att barnen ska kunna förstå lögner, skämt och ironi.

###Autism hindrar inlevelse

En mycket omdiskuterad hypotes är att personer med autism har mindre utvecklad inlevelseförmåga än andra. Barn med autism har svårt att uppnå gemensam uppmärksamhet, och de har svårt att se något ur en annan persons perspektiv. De klarar ofta inte Smarties-testet eller andra test som handlar om felaktiga föreställningar, även om de har en språklig utvecklingsnivå och en IQ som ligger över en femårings. Som jämförelse är det intressant att notera att barn med Downs syndrom klarar dessa test vid samma ålder som barn i allmänhet gör.

En nära besläktad form av inlevelse är att förstå att någon annan inte förstår. Kattmammans beteende visar tydligt brist på denna form av inlevelse. Om en kattunge i en kull halkar efter i sin utveckling, så kommer mamman inte att på något sätt hjälpa ungen (pappan kommer inte ens i fråga) genom att ge den extra träning, till exempel genom att hämta fler möss till den eller amma den längre så att den hinner i kapp sina syskon.

De som kommer närmast verklig undervisning är ändå schimpanserna. Som när schimpansmammor hindrar sina ungar från att äta giftig mat. Mammorna uppmuntrar också sina ungar att gå själva.

Det finns även några sällsynta observationer av regelrätt undervisning: man har sett mammor som visar sin unge hur man ska hålla en sten för att kunna knäcka en nöt mot en större sten. Dessa observationer stöder att visandet är den mest ursprungliga formen av undervisning. Men eftersom aporna inte har ”socialiserat” sin uppmärksamhet – de har svårt att uppnå gemensam uppmärksamhet på ett föremål – så når de inte så långt i sin undervisning.

###Forska om inlevelseförmåga

Att kunna se att en elev inte är med och att försöka göra något åt det är en av en lärares viktigaste uppgifter. Läraren kan ha större eller mindre talang att leva sig in i elevernas världar. Även eleverna försöker förstå vad lärarna håller på med. Lärandet blir mer framgångsrikt om eleverna har en korrekt förståelse av vad undervisningen går ut på.

Inlevelseförmågans betydelse för undervisning bör därför uppmärksammas mer inom den pedagogiska forskningen. Mer allmänt kan man se undervisning som en av de mest grundläggande formerna för samarbete mellan människor – en sorts samarbete som förbereder för andra former av samarbete.

Detta är värt att hålla i minnet när många i dag förespråkar undervisning med hjälp av datorprogram. En dator kan inte förstå att eleven inte förstår och kan därför inte ersätta en lärare.

###Språket är ett viktigt verktyg

Vid sidan av inlevelseförmågan är språket vårt viktigaste verktyg för att dela erfarenheter som vi inte kan uppleva tillsammans. Naturligtvis kan man undervisa om mycket genom att visa hur man gör, men för många former av kunskap och framför allt när det gäller att skapa förståelse krävs att man berättar om den kunskap man har.

Även om djur kan kommunicera på många sätt, så finns det ingen annan djurart som har det symboliska språk som krävs för att förmedla kunskap. Inte ens de apor och papegojor som man tränat med mänskligt språk har ägnat sig åt någon undervisning – de saknar den rätta inlevelseförmågan. Ett möjligt, men omdiskuterat, undantag är att schimpansmamman Washoe som lärt sig teckenspråk försökte lära sin adopterade unge Loulis tecknen genom att visa hur han skulle hålla händerna.

Men oberoende av om det finns någon individ som avsiktligt fungerar som lärare eller inte, lär sig barn mycket genom att imitera. De kan härma utan att förstå avsikten, men härmar bättre om de förstår syftet med en handling. Redan vid två års ålder är barn duktiga på att lära sig nya färdigheter genom att härma andra.

Aporna, däremot, är faktiskt dåliga på att imitera, trots uttrycket ”apa efter”. Deras svårigheter illustreras väl av ett försök som kognitionsforskaren Michael Tomasello och hans kolleger har gjort. De tog en schimpans ur hennes flock och lärde henne två gester. När hon gjorde gesterna blev hon belönad med mat.

När hon senare återförenades med flocken kunde hon framgångsrikt använda de båda gesterna för att få mat. Inte en enda av de övriga flockmedlemmarna imiterade hennes gester, trots att de tydligt kunde se dem och de alla ville ha de belöningar hon fick.

Hos människor är imitation ett av de vanligaste sätten att lära sig något nytt – så vanligt att vi inte ens märker att vi lär oss något när vi härmar. Lusten att imitera är en del av den kulturella lärandeprocess som kommer att göra barn till kompetenta medaktörer i det samhälle de växer upp i.

Det finns ett nära samband mellan kultur och lärande. Till skillnad från de andra djuren är människans barn förutbestämda för kultur – de är intresserade av andras aktiviteter och de härmar andra, ibland utan att förstå varför. På samma sätt har vuxna en naturlig böjelse för att undervisa. En av undervisningens fördelar är att den för kulturen vidare. Lärarna kan därför ses som de stora kulturbärarna. Utan undervisning skulle ett samhälle inte kunna bevara särskilt mycket av sin kultur.