Annons

Paradoxen om vår kalla sol gäller inte längre

En ny teori om en skyddande atmosfär av dispartiklar kan vara en förklaring.

Vid den tid då jorden kom till, för 4,5 miljarder år sedan och sedan ytterligare ett par miljarder år framöver, var solens strålning en tredjedel lägre än i dag. Hur kom det sig då att jorden inte helt täcktes av is? Vad höll vår planet tillräckligt varm för att vatten skulle kunna flyta och det tidiga livet spira?

Många har försökt lösa gåtan sedan den uppdagades i början av 1970-talet. Kanske låga halter av ammoniak i jordatmosfären stod för en växthuseffekt stark nog att hålla kvar värmen på jorden? Invändningen var att solens UV-strålar snabbt skulle ha spjälkat upp ammoniakgasen.

Fast kanske kunde ammoniaken skyddas av ett disigt täcke som blockerade UV-strålarna? En atmosfär bestående av kväve och metan som liknar den på Saturnus måne Titan? Motargumentet är att i så fall borde diset även ha stoppat synligt ljus, något som hade lett till att den sammantagna effekten ändå blev avkylning.

Nu hävdar amerikanska forskare att diset möjligen kunde blockera just UV-strålning, samtidigt som resten av solstrålarna släpptes igenom. Detta skulle kunna bli resultatet ifall dispartiklarna hade klumpat ihop sig i mer komplexa strukturer, något som är känt som fraktal storleksfördelning. Då kunde de minsta partiklarna blockera den livshotande kortvågiga strålningen, medan större klumpar lät värmande strålar fram. I så fall skulle den unga jorden ha haft en atmosfär som påminner om den som Titan har i dag.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar